Tvärsäkerhet är för många i dag en dödssynd. Att tvivla ses allmänt som mer sympatiskt, i synnerhet när det gäller religion. Det uppfattas som ett tecken på djupsinnighet och uppriktighet. Detta ställer så klart till vissa imageproblem för katolska kyrkan, där ”dogmatiskt” inte är något skällsord, utan en hedersbeteckning på de trossanningar vi verkligen kan veta är sanna. Så när det nu gjorts en ”påvefilm” med en i grunden välvillig, om än milt gäckande inställning till kyrkan så är det inte så konstigt att hjälten är en riktig velpelle. Jag talar om Nanni Morettis ”Vi har en påve” som nyligen haft svensk premiär.

Knappt har påven i filmen hunnit bli vald av kardinalskollegiet och stammat fram sitt ”ja” på frågan om han åtar sig uppdraget så bryter han samman i självtvivel och total oförmåga att agera enligt rollens krav. Just när han ska ut på balkongen och välsigna folksamlingen på Petersplatsen så låter han undslippa ett förtvivlat skri och förmår inte mer. Kardinalen som till folkets jubel har deklarerat ”Habemus papam” – vi har en påve – backar tillbaka med ett förtvivlat uttryck i ansiktet. De troende och en hel värld lämnas i ovisshet och får nöja sig med oklara besked om att den ännu inte namngivne påven dragit sig tillbaka i bön. Efter diverse förvirrade samtal med kurian och två psykoanalytiker, den ene spelad av regissören själv, rymmer påven och tillbringar några dagar med att driva runt, hänga med ett teatersällskap och fundera över livet. En vakt från schweizergardet får uppehålla skenet genom att vistas i hans rum och då och då passera vitklädd framför fördragna gardiner. Psykoanalytikern/Moretti interneras i Vatikanen, samtalar med de väntande kardinalerna och engagerar dem i volleybollturnering. Världen väntar.

Det är inte svårt att känna sympati för den arme, vacklande påven, i synnerhet som han verkar så mild och vänlig och har så vemodiga bruna ögon som han förvirrat riktar mot den krävande omgivningen. Så är det lätt att känna sig, inte minst i mörka november – orkeslös, otillräcklig inför omgivningens förväntningar, osäker på hur man ska leva upp till alla krav. Helst vill man ligga kvar i sängen – eller rymma med ett teatersällskap.

I förbifarten tonar en bild av kyrkan fram, och den är alltså förhållandevis godmodig. Regissören utnyttjar de tillfällen till anslående scener som ämnet erbjuder – skaran av rödklädda kardinaler som tågar in till konklaven sjungandes helgonlitanian, klungorna av troende som vakar på Petersplatsen i väntan på att röken som stiger från skorstenen ska vara vit och ange att en påve valts och den lätt klaustrofobiska stämningen bland kardinalerna därinne som inte släpps ut förrän valet är klart. Sympatiskt nog ber de alla tyst för sig själva och med viss desperation: Gode Gud, inte jag! I övrigt skildras kardinalerna mest som välmenande och aningen världsfrånvända äldre herrar.

Regissören använder även de möjligheter till mild komedi som uppstår i mötet mellan högtidligt och vardagligt, evigt och tillfälligt, som när de högtidsklädda kardinalerna fördriver tiden med att spela kort, eller när psykoanalytikernas standarjargong, inklusive ”oidipala konflikter”, ska tillämpas på påvens högst speciella livsöde. Några lätta kängor riktas mot kyrkan och dess formbundenhet, och man kan ana en viss hållning i kyrkofrågor när den vacklande påven då och då undslipper sig några fraser om att det behövs stora reformer. Mer oroande är att bön och mässfirande upptar en obefintlig del av de kyrkliga dignitärernas väntande tillvaro. Det närmaste man kommer är när en motionerande kardinal har vad som ser ut som en andaktsbok uppslagen framför sig på träningscykelns styre.

På det stora hela är ”Vi har en påve” inte så mycket en film om påveämbetet eller kyrkan som en film om sociala roller, identitetstvivel och allmänna otillräcklighetskänslor. Men jag lämnar biosalongen med en känsla av lättnad, såsom när man vaknat upp från en otrevlig dröm. ”Vi har en påve” – ja det har vi faktiskt i verkligheten, och lyckligtvis är han ingen velpelle.

Charlotta Levay 2011-11-07

Den rysk-ortodoxe patriarken Kyrillos I och Moskvas katolske ärkebiskop Paolo Pezzi anser båda att relationerna mellan de båda kyrkorna i Ryssland är på rätt väg. Kyrillos I betonade vid ett möte med Pezzi, enligt uppgifter i ryska medier på tisdagen, att de båda konfessionerna tack vare gemensamma ansträngningar har lyckats övervinna spänningarna från 1990-talet. I dag arbetar ortodoxa kyrkan och katolska kyrkan  ”lugnt och sansat” tillsammans i Ryssland.

Ortodoxa och katoliker har bildat en ”front” för att försvara de kristna värdena i det moderna samhället, enligt patriarken. Den gemensamma uppfattningen i flera frågor är mycket viktig för ”konsolideringen av det ryska samhället”. Pezzi nämnde, enligt rapporterna, att det är Kyrillos I:s förtjänst att Pezzi som katolsk biskop blivit ”positivt mottagen” av ortodoxa biskopar under sina besök i regionerna. Katolikerna har under tiden inte längre kommit att betraktats som främlingar.

Överläggningarna i patriarkens residens var det första mötet mellan Kyrillos I och Pezzi sedan överhuvudet för den rysk-ortodoxa kyrkan insattes i sitt ämbete i februari 2009.

Kathpress 2011-11-02

På lördag firar den ”ekumeniska meditationsgruppen” i Uppsala 25-års jubileum. Uppsala Nya Tidning uppmärksammar detta i Kulturdelen, i dag, tisdag den 18 oktober. I en faktaruta presenteras åtta meditationsformer, varav ”kristen meditation” är en. Den definieras så här: ”Målet är att söka Gud inom sig och komma närmare Gud. Det sker genom att rikta sin uppmärksamhet inåt, bort från sinnesintryck, tankar och föreställningar. Du gör det genom böner och betraktelser och upprepning av Guds namn.” Mediationsledaren Marianne Granat intervjuas av UNT:s Anna Hellberg. Här får vi läsa att: ”Za-zen betyder ’sitta sig till stillhet’. Tankesättet utvecklades när jesuiter i början av 1900-talet kom i kontakt med zenbuddistiska munkar i Japan. Jesuiterna tog intryck av den japanska za-zenmeditationen och ur detta växte den kristna djupmeditationen fram.”

Vid en snabb genomläsning kan man få intrycket att 1) kristendomen upptäckte ”djup” meditation för 100 år sedan i Japan; 2) bön med upprepning av Guds namn utvecklades där och först då. Det kan i så fall vara värt att påpeka att den i nuvarande Frankrike verksamme munken Johannes Cassianus (350–435) redan i början av 400-talet undervisade om meditation och kontemplation på ett påfallande aktuellt sätt: ”Man måste vänja sig av med en kringflackande tillvaro så att man steg för steg höjer sig till gudomlig kontemplation, det andliga skådandet.” (Det vidgade hjärtat, s. 45). Dessutom talade de östkyrkliga mystikerna Johannes Klimakos (579–649) och Symeon den Nye Teologen (949–1022) sig varma för stillheten (grekiska: hesychia). Klimakos förespråkade bön med Guds namn (ofta kallad Jesusbönen) i sin bok Den himmelska stegen, som skrevs ca 635–649. Vidare kan poängteras att karmeliten Johannnes av Korset (1542–1591) ägnade sig åt vad som kan kallas ”kristen djupmeditation”. I hans bok Bestigningen av berget Karmel beskriver han kontemplation där det gäller att ”lära sig att förbli i vila med kärleksfull uppmärksamhet och vakenhet inför Gud”. (bok II, kap. 13, nr 8 och nr 4). Till sist kan nämnas att Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola (1491–1556) talar om så kallad ”rytmisk bön”, som innebär: ”att man med varje andetag ber tyst i sitt inre, genom att säga ett ord i Fader vår eller i en annan bön som man ber. Man säger ett enda ord mellan ett andetag och ett annat” (Andliga övningar, nr 258).

Den kristna spiritualitetens historia i allmänhet, och den långa historien om kristen djupmeditation i synnerhet, är värd att berätta. Den tycks vara bortglömd, alternativt medvetet osynliggjord. Mindfulness och zenbuddhism kan vi lära oss mycket av, men för den skull behöver inte den långa kristna traditionen förtigas. Den kristna spiritualiteten har existerat i Europa i snart 1 600 år, och det är inget fel på den.

Fredrik Heiding 2011-10-18

http://www.unt.se/leva/meditation-i-kyrkan-ger-inre-frid-1496515.aspx

År 2008 tar den brittiska religionshistorikern Karen Armstrong initiativ till en interreligiös deklaration om medkänsla, Charter of Compassion. Deklarationen avser att bli en sammanhållande länk för ett internationellt kontaktnät mellan enskilda individer och grupper av människor, som studerar och övar sig i medkänsla. Idén kan tyckas vara absurt storslagen, välmenande men verklighetsfrämmande. Hur kan man öva sig i medkänsla?! Och vilken skillnad skulle det göra annat än rent privat? Armstrongs initiativ vilar emellertid på klart realistiska och rationella överväganden och de kan sammanfattas i tre punkter:

För det första den historiska situationen: en snabb globalisering under senare årtionden har medfört att alltfler människor idag lever sida vid sida i daglig kontakt med människor med en helt annan etnisk och religiös bakgrund. Den situation som uppstått är potentiellt fruktbar men också eldfängd. Den kan leda till kulturell korsbefruktning eller till etnisk resning och folkmord. Det avgörande här är människors förmåga att utveckla en övergripande kultur av empati, av medkännande med den andre, den främmande.

För det andra vår biologiska disposition: människans förhållande till det okända och främmande är inte entydigt biologiskt fastlagt. Å ena sidan bär vi på en tydlig benägenhet för xenofobi: den andre, den främmande är farlig och skall undvikas eller bekämpas, å andra sidan bär vi på en minst lika stark tendens till nyfikenhet och empati: den främmande är någon jag vill förstå och kunna känna med. Vilken av dessa två tendenser som tar överhand är inom vida ramar bestämt av en kulturell inövning.

För det tredje finns hos religioner en potential både att skärpa gruppkonflikter så att de blir destruktiva och att mildra dem så att de blir fruktbara: här kan religionerna inte vara neutrala. I den mån en religion väsentligen blir uttryck för gruppegoism – Vi och Vårt ställs mot ett väsenstomt De och Deras – understödjer den de farliga och destruktiva dragen hos människan; men i den mån Den Gyllene Regeln är i centrum för en religion bidrar den till att utveckla människors empatiska disposition.

Religlösa ledare på alla nivåer, med den speciella auktoritet de utövar, har alltså ett stort och tungt ansvar för hur de handskas med våra destruktiva, egoistiska sidor.

Deklarationen om medkänsla utarbetades av representanter för sex världsreligioner och presenterades 2009 och den kungjordes samtidigt i kyrkor, tempel, moskéer och synagogor runt om i världen. Några viktiga punkter i den är:

”Medkänslans princip tillhör kärnan i alla religiösa, etiska och andliga traditioner och manar oss att alltid behandla alla andra så som vi själva vill bli behandlade.

(…)

Vi uppmanar därför alla män och kvinnor:

att åter sätta medkänslan i centrum för moral och tro,

att åter hävda den urgamla principen att varje tolkning av heliga skrifter som föder våld, hat och förakt är ogiltig,

(…)

Medkänslan är sprungen ur vårt djupa beroende av varandra och avgörande för mänskliga relationer och för en fullkomnad mänsklighet. Den är vägen till upplysning och oumbärlig för skapandet av en rättvis ekonomi och en fredlig global gemenskap.”

Den som vill veta mer om verksamheten kring deklarationen om medkänsla kan gå in på:

http://www.charterforcompassion.org På nätet finns också en videolänk till ett föredrag där Karen Armstrong presenterar sitt initiativ: http://www.urplay.se/163491

Stig Olsson, 2011-10-17

Läs också mer här.

Richard Dawkins kan nog numera anses vara den nya ateismens främste apostel. Med sin aggressiva ton har hans bok ”Illusionen om Gud” fått ett stort populärkulturellt genomslag. Boken, och Dawkins ton och ytliga förhållande till religion har blivit kritiserade från första början. En numera klassisk recension av boken publicerades av litteraturprofessorn Terry Eagleton i London Review of Books 2006. I Sverige har jesuitpater Ulf Jonsson skrivit om boken på SvD Under strecket.

Ytterligare ett stjärnskott på kritikerhimlen är William Lane Craig, en amerikansk religionsfilosof som ägnat sig åt ”det kosmologiska argumentet för Guds existens”. Craig anses vara en av vår tids främsta förespråkare för Guds existens och har tidigare mött flera nyateister i debatt.

Craig skall alldeles strax ut på en turné runt Storbritannien för att föreläsa om Gud, förnuft och Dawkins religionskritik. Dawkins har blivit inbjuden till föreläsningarna för att försvara sina teser men har vid upprepade tillfällen avböjt. Dawkins har motiverat sitt beslut med att han själv spelar i en mycket högre liga än Craig och inte vill sänka sig till Craigs nivå.

Denna hållning har orsakat mycket kritik från andra ateister. Dawkins anklagas för att vara feg och för att försitta ett tillfälle att kritisera gudstron. Till saken hör även att Craig skall föreläsa på The Sheldonian Theatre här i Oxford, bara några meter från Dawkins eget college. Dawkins står således utmanad på hemmaplan.

Som ett led i denna kritik har arrangörerna nu gått ut med en bussreklam som paroderar reklamen The British Humanist Association publicerade häromåret. The British Humanist Association lät skriva över Londons bussar: ”There is probably no god, so go on and enjoy your life”. Nu har arrangörerna i sin tur en bussreklam som säger: ”There is probably no Dawkins, now stop worrying and enjoy Oct 25th at the Sheldonian Theatre”.

Här i Oxford kan man nu börja se reklamen på stadens bussar men än så länge har det inte varit något större väsen kring saken. Möjligen kan det hetta till dagarna innan föreläsningen går av stapeln.

Slutligen kan det rapporteras att en stol kommer att medvetet lämnas tom på scenen utifall att Dawkins skulle dyka upp för att försvara sina teser. Om han antar utmaningen eller ej återstår att se.

Gustav Zamore, Balliol College, Oxford 2011-10-14

Ordenskvinnor och ordensmän från Österrike är internationella föregångare i kampen mot människohandel. Med anledning av ”Den europeiska dagen mot människohandel” den 18 oktober fäster de uppmärksamheten på de dramatiska effekterna av dessa förbrytelser. ”Enligt FN är handeln med människor den tredje största och snabbast växande formen av organiserad kriminalitet”, förklarar Lukas Korosec, projekttalesman för Salvatorianerorden i ett samtal med Kathpress. ”Ordensfolk förenar sina krafter i globala nätverk och erbjuder bl.a. psykosocialt stöd och en säker tillflykt.”

Den 18 oktober kommer salvatorianer att sätta upp ett informationsbord i Michaeli kyrkan i Wien och där informera om människohandeln och kampen mot den.

Enligt en studie från Internationella Arbetsorganisationen, ILO, finns det runt om i världen ca. 12,3 miljoner människor i tvångsarbete och av dessa är c. 2,4 miljoner offer för människohandel. FN har uppskattat att varje år tvingas omkring 500 000 kvinnor till prostitution i Europa. I Wien är omkring 75 procent av alla prostituerade tvångsrekryterade.

Enligt Korosec kommer de flesta offren för människohandeln från utlandet, t.ex. från EU:s medlemsstater Rumänien eller Bulgarien, eller också från länder som Nigeria eller Filippinerna. ”De lockas till Österrike eller Tyskland med förhoppningar om att finna lyckan i ’den gyllene västern’.” sade Korosec i samtal med Kathpress: ”Fattigdomen i deras hemländer tvingar dem i någon mån att ge sig iväg. Det finns alltså ett konkret samband mellan fattigdom, arbetslöshet och människohandel.”

Kathpress 2011-10-14

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.