Kristen djupmeditation redan på 400-talet

På lördag firar den ”ekumeniska meditationsgruppen” i Uppsala 25-års jubileum. Uppsala Nya Tidning uppmärksammar detta i Kulturdelen, i dag, tisdag den 18 oktober. I en faktaruta presenteras åtta meditationsformer, varav ”kristen meditation” är en. Den definieras så här: ”Målet är att söka Gud inom sig och komma närmare Gud. Det sker genom att rikta sin uppmärksamhet inåt, bort från sinnesintryck, tankar och föreställningar. Du gör det genom böner och betraktelser och upprepning av Guds namn.” Mediationsledaren Marianne Granat intervjuas av UNT:s Anna Hellberg. Här får vi läsa att: ”Za-zen betyder ’sitta sig till stillhet’. Tankesättet utvecklades när jesuiter i början av 1900-talet kom i kontakt med zenbuddistiska munkar i Japan. Jesuiterna tog intryck av den japanska za-zenmeditationen och ur detta växte den kristna djupmeditationen fram.”

Vid en snabb genomläsning kan man få intrycket att 1) kristendomen upptäckte ”djup” meditation för 100 år sedan i Japan; 2) bön med upprepning av Guds namn utvecklades där och först då. Det kan i så fall vara värt att påpeka att den i nuvarande Frankrike verksamme munken Johannes Cassianus (350–435) redan i början av 400-talet undervisade om meditation och kontemplation på ett påfallande aktuellt sätt: ”Man måste vänja sig av med en kringflackande tillvaro så att man steg för steg höjer sig till gudomlig kontemplation, det andliga skådandet.” (Det vidgade hjärtat, s. 45). Dessutom talade de östkyrkliga mystikerna Johannes Klimakos (579–649) och Symeon den Nye Teologen (949–1022) sig varma för stillheten (grekiska: hesychia). Klimakos förespråkade bön med Guds namn (ofta kallad Jesusbönen) i sin bok Den himmelska stegen, som skrevs ca 635–649. Vidare kan poängteras att karmeliten Johannnes av Korset (1542–1591) ägnade sig åt vad som kan kallas ”kristen djupmeditation”. I hans bok Bestigningen av berget Karmel beskriver han kontemplation där det gäller att ”lära sig att förbli i vila med kärleksfull uppmärksamhet och vakenhet inför Gud”. (bok II, kap. 13, nr 8 och nr 4). Till sist kan nämnas att Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola (1491–1556) talar om så kallad ”rytmisk bön”, som innebär: ”att man med varje andetag ber tyst i sitt inre, genom att säga ett ord i Fader vår eller i en annan bön som man ber. Man säger ett enda ord mellan ett andetag och ett annat” (Andliga övningar, nr 258).

Den kristna spiritualitetens historia i allmänhet, och den långa historien om kristen djupmeditation i synnerhet, är värd att berätta. Den tycks vara bortglömd, alternativt medvetet osynliggjord. Mindfulness och zenbuddhism kan vi lära oss mycket av, men för den skull behöver inte den långa kristna traditionen förtigas. Den kristna spiritualiteten har existerat i Europa i snart 1 600 år, och det är inget fel på den.

Fredrik Heiding 2011-10-18

http://www.unt.se/leva/meditation-i-kyrkan-ger-inre-frid-1496515.aspx

About these ads

Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: