Arkiv

Monthly Archives: augusti 2009

Efter det glädjande besked i tisdags att Högskoleverket har beslutat rekommendera regeringen att bevilja Newmaninstitutet rätt att utfärda kandidatexamen i teologi har gratulationerna strömmat in från många olika håll, både från enskilda personer och från företrädare för olika akademiska och kyrkliga institutioner. Många har framhållit att det rör sig om ett viktigt steg för att bredda det svenska teologiska landskapet, andra lyfter fram beslutets betydelse för den katolska tanketraditionens närvaro i det svenska samhället.

I svensk press har Högskoleverkets beslut uppmärksammats bland annat i Upsala Nya tidning, Dagen, Kyrkans Tidning och Sändaren. Newmaninstitutets rektor, Philip Geister, intervuades under fredagen om saken i Sveriges radios livsåskådningsprogram Människor och tro. Även utomlands har det hela fått uppmärksamhet. Den tyska katolska organisationen Bonifatiuswerk, som sponsrat Newmaninstitutets uppbyggnad, har på sin hemsida ett reportage om saken. och den ansedda tyska dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung meddelar att de avser att skriva om Högskoleverkets beslut nu under helgen.
Ulf Jonsson 200908-28

Högskoleverket har idag, den 25 augusti, beslutat att rekommendera regeringen att bevilja Newmaninstitutet rätt att utfärda kandidatexamen i teologi (med filosofi och kulturstudier). Regeringen väntas följa Högskoleverkets rekommendation. Newmaninstitutet blir därmed den första högskolan med katolsk huvudman i Sverige sedan 1500-talet.

Den utbildning som Högskoleverket nu tillstyrker omfattar 180 högskolepoäng, vilket motsvarar tre års heltidsstudier. Studierna ger en grundutbildning i teologi (bl.a. bibelvetenskap, kyrkohistoria och teologiska kulturstudier), kompletterad med väsentliga inslag av filosofi (bl.a. kunskapsteori, religionsfilosofi och etik).

Högskoleverkets beslut bygger väsentligen på ett yttrande av en bedömargrupp av sakkunniga. Bedömargruppen skriver i sitt yttrande att det inte finns någon tvekan om att Newmaninstitutets lärare har en god akademisk kompetens. Vidare framhåller man att det starka inslaget av filosofi utgör en god grund för kritisk reflexion och vetenskapligt arbete. Miljön vid Newmaninstitutet beskrivs som präglad av ”ett öppet forskningsklimat” och institutets organisation karaktäriseras som ”genomtänkt och genomskinlig”. Dessutom framhålls att Newmaninstitutet har väl etablerade kontakter till renommerade akademiska institutioner i andra länder, inte minst genom Jesuitorden som driver ”flera högklassiga universitet i olika delar av världen.”

I anslutning till Newmaninstitutets lokaler i Uppsala befinner sig också S:t Sigfrids prästseminarium för prästkandidater för Stockholms katolska stift. Prästkandidaterna bedriver sina akademiska studier vid Newmaninstitutet, medan deras konfessionella pastorala utbildning sker inom ramen för prästseminariet. Bedömargruppen understryker i sitt yttrande att de konfessionella elementen i de blivande prästernas utbildning är fullständigt åtskilda från de akademiska studierna vid Newmaninstitutet.

Newmaninstitutets rektor, Philip Geister, kommenterade på tisdagsförmiddagen Högskoleverkets beslut på följande sätt: ”Det är väldigt glädjande att Högskoleverket har beslutat rekommendera regeringen att bevilja Newmaninstitutet examensrättigheter. Vi har målmedvetet arbetat på att bygga upp en fungerande utbildningsinstitution som ska passa väl in i den svenska akademiska miljön. Det känns förstås mycket bra att våra bemödanden nu är på väg att bära frukt. Vår förhoppning är att vi ska kunna berika det svenska akademiska landskapet med element från den katolska tankevärlden som hittills levt lite mer i periferin här i landet. Om man så vill kan man säga att beslutet är tecken på att Sverige håller på att bli ett allt mer mångkulturellt land, där olika intellektuella traditioner kan mötas och berika varandra.” En annan aspekt av saken som Newmaninstitutets rektor också framhåller gäller möjligheterna för institutets studenter att finansiera sina studier: ”Genom att vi blir en statligt erkänd högskola som kan ge högskolepoäng kan nu även våra studenter få studielån från CSN.”

Ulf Jonsson 2009-08-25

För den som övertygad om att Gud är alltings upphov och alltings mål kan det ligga nära till hands att få för sig att det politiska livet och statens lagar bör vara underställda religiösa auktoriteter. Historien är full av exempel på teokratier, där den offentliga makten motiverats i religiösa termer. Idag associerar vi sådana föreställningar kanske främst till muslimska länder, men även kristendomens historia innehåller många sådan exempel, ända in i modern tid. Skillnaden mellan den profana och den sakrala sfären, mellan ”det som tillhör kejsaren” och ” det som tillhör Gud” finns formulerad redan i Nya testamentet, men en tydlig åtskillnad mellan världslig och andlig auktoritet har i praktiken genomförts också i den kristna kultursfären först i modern tid. För den katolska kyrkans del ledde Andra Vatikankonciliet på 1960-talet till att kyrkan själv tog initiativet till att avskaffa de katolska statskyrkosystemenen världen över. Även i traditionella europeiska katolska kärnländer som Italien, Spanien och Irland monterades statskyrkosystemen ner i rask takt och på kyrkans eget initiativ. Tanken var att kyrkan och hennes tro inte skulle åtnjuta någon priviligierad särställning i samhället jämfört med andra religioner.

Men inte bara statskyrkosystem leder till att somliga religioner får en oberättigad särställning i samhället. Även lagar om förbud mot blasfemi och smädande av bestämda religiösa bruk och övertygelser kan fylla samma funktion. I en läsvärd debattartikelSvenska Dagbladets Brännpunkt skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar, om den nya lag mot blasfemi som antagits på Irland. Bauhn ser den som ett led i en utveckling där religionen tar en allt större plats i det politiska livet också här i Europa. Men, som han skriver, i en demokrati kan man inte förbjuda att folk ger uttryck för åsikter bara för att de gör människor upprörda. Visst kan man exempelvis önska sig att grannar visar respekt för varandras religiösa uppfattningar. Livet blir både lättare och angenämare för bägge parter på så sätt. Men den som har förmånen att leva i en demokrati får också lov att finna sig i att ibland möta åsikter som man starkt ogillar. Grannen har samma rätt som jag att ge uttryck för sina övertygelser.

Det finns all anledning att ta fasta på vad Bauhn skriver i sin artikel. Förbud mot blasfemi leder inte bara till att man sätter munkavle på religionskritiken. Även relationerna mellan de olika religionerna i ett och samma samhället riskerar att förgiftas och religionsfriheten kan i praktiken sättas helt ur spel. Därför har också Vatikanen i tydliga ordalag kritiserat att FN:s Råd för mänskliga rättigheter i våras beslöt att ställa sig bakom en rekommendation till sina medlemsstater att dessa bör förbjuda ”kränkningar av religioner”. (Rekommendationen antogs i maj med 23 ja-röster, mot 11 nej-röster. 13 länder lade ned sina röster. Företrädarna för de islamistiskt dominerade staterna hade argumenterat för att religioner – ”och framför allt islam” – måste skyddas för kritik i medierna och på andra områden av det offentliga livet.) Under de senaste veckorna har de katolska biskoparna i Pakistan på motsvarande sätt kraftigt protesterat mot att Pakistans lagstiftning mot blasfemi i praktiken banar väg för våld och terror mot landets kristna invånare.

Teokrati är en frestelse som i längden perverterar den religiösa tron, genom att religionen lierar sig alltför nära med den politiska makten. När religionen i vår tid håller på att göra en välbehövlig och välkommen comeback från den rent privata sfären tillbaka till det offentliga rummet är det därför viktigt att samtidigt fortsätta att upprätthålla rågången mellan andligt och politiskt ledarskap. Det behövs både för religionens och för samhällets väl. Statsreligioner och blasfemilagar undergräver i längden både religionsfriheten som den levande religiösa tron.
Ulf Jonsson 2009-08-18

Vatikanstaten är knappast världsberömd för att ha en jämn fördelning mellan män och kvinnor bland sina anställda. Att så är fallet beror naturligtvis delvis också på att det finns en hel del präster och biskopar bland dem som arbetar i Vatikanen. Men helt nattsvart ser det ändå inte ut på jämställdhetsfronten i Vatikanen. Sedan 2004 har antalet kvinnliga anställda stigit från 14% till nästan 20%. En kraftig ökning med drygt 40% på fem år. Givetvis vore det intressant att titta mer på vad som ligger bakom denna kraftiga ökning, som ägt rum under den nuvarande påvens pontifikat.

De aktuella siffrorna gjordes bekanta häromdagen i Vatikanens tidning L’Osservatore Romano med anledning av att påven Benedictus XVI offentliggjort en skrivelse med  nya riktlinjer för Vatikanstatens Arbetsbyrå, som organiserar de anställda i Vatikanen. Bland Vatikanens cirka 4600 anställda finner man exempelvis journalister som arbetar på Vatikanradion, vaktmästare och trädgårdsmästare som tar hand om Vatikanens museum och trädgård, byggnadsarbetare som sköter underhållet av Peterskyrkan osv.

Arbetsbyråns chef, Massimo Bufacchi, har i en intervju förklarat att de nya arbetsrättsliga reglerna i stor utsträckning innebär en anpassning till de regler som numera gäller i det italienska samhället. Vatikanen har dock på vissa punkter en mera familjevänlig profil än den italienska staten har, exempelvis genom att man ger sina anställda längre föräldraledighet. Men precis som i Italien gäller föräldraledigheten enbart för mödrar. Vidare får anställda med flera barn högre lön och anställda med handikappade barn får extra barnbidrag.

Av de nya påvliga bestämmelserna framgår också att lönenivånerna måste vara desamma för kvinnor och män som utför samma arbete. En av de kanske mest märkbara förändringarna är att pensionsåldern höjs från och med nästa år, från 65 till 67 år. För präster och biskopar gäller dock andra regler i enlighet med kyrkolagens bestämmelser; de förväntas arbeta fram till de fyller 75 år. Påven själv sitter, som bekant, på sin post på livstid.
Ulf Jonsson

Det amerikanska katolska tv-bolaget EWTN (Eternal Word Television Network) gästade under våren 2008 norra Europa med ett tv-team som spelade in längre intervjuer med personer som är aktiva inom den katolska kyrkan i de nordiska länderna. Intervjuerna i Sverige spelades in i Stockholm i slutet av april och i början av maj 2008. Programmen har av tv-bolaget fördelats på olika sändningstider från och med förra hösten; några av dem sänds först i år under augusti månad. Programmen kallas The Journey Home, de är helt på engelska och man kan se dem via internet.

Häromveckan sändes ett program om svenska katolikers syn på frågor rörande ekumenik och mission. I programmet medverkade Anders Arborelius OCD (biskop i Stockholms katolska stift), Fredrik Emanuelsson OMI (ansvarig för Katolska Ekumeniska Nämnden i Stockholms katolska stift), samt Ulf Jonsson SJ (chefredaktör för Signum). Det programmet finns fortfarande tillgängligt i form av en ljudfil via EWTN:s hemsida. Den 17:e augusti sänder ETWN ett program med Ulf Jonsson SJ, och den 21 september ett program med Lisa och Magnus Wetterberg.

Red 2009-08-06

I Dagens Nyheter finns idag, den 4:e augusti, en signerad ledartext av Håkan Boström som är ovanlig genom sin öppna kritik av den svenska självbilden. Det brukar ju i alla möjliga sammanhang ständigt framhållas att svenskarna är utpräglade individualister som satsar på sitt eget personliga självförverkligande. Och som invånare i ett av världens mest sekulariserade länder struntar svenskarna också i Gud. Men bilden av de självsäkra och självtillräckliga sekulariserade svenskarna säger inte allt. Inte sällan talas det också om helt andra ”typiskt svenska” drag, som avundsjuka, konflikträdsla och jantelag. Den omtalade svenska modemedvetenheten tar sig oftast uttryck i jakten efter typiskt standardiserade konsumtionsvaror från H&M och IKEA.

Enligt Boström ligger grunden till denna utbredda konformism i vårt land i den så kallade värdenihilism som vid 1900-talets början lanserades av den svenske filosofen Axel Hägerström. Hans tanke att det inte finns några objektiva värden slog igenom långt utanför de filosofiska seminarierna och fick långtgående samhälleliga följder. Framstegstanken ersatte religion och moral, och med stigande välstånd hamnade vi i ett tillstånd av tilltagande självupptagenhet och narcissism. Men den egocentriske individualisten utan några objektiva värden har inte längre någonting att leva för. Personligt engagemang, i politik eller i vanlig strävsamhet, har ersatts av följsamhet och navelskådande. Boströms slutkläm är nog så tänkvärd: även en sann individualist behöver något att kämpa för – utanför sig själv.

Det finns all anledning att glädja sig över dessa nya tongångar i våra dagars Dagens Nyheter. Det var annat ljud i skällan på Tingstens tid, när han förkunnade ideologiernas död och den nya ”servicedemokratin” med sin lättköpta och ansvarsbefriade konsumism.

Per Beskow