Teokratins frestelse

För den som övertygad om att Gud är alltings upphov och alltings mål kan det ligga nära till hands att få för sig att det politiska livet och statens lagar bör vara underställda religiösa auktoriteter. Historien är full av exempel på teokratier, där den offentliga makten motiverats i religiösa termer. Idag associerar vi sådana föreställningar kanske främst till muslimska länder, men även kristendomens historia innehåller många sådan exempel, ända in i modern tid. Skillnaden mellan den profana och den sakrala sfären, mellan ”det som tillhör kejsaren” och ” det som tillhör Gud” finns formulerad redan i Nya testamentet, men en tydlig åtskillnad mellan världslig och andlig auktoritet har i praktiken genomförts också i den kristna kultursfären först i modern tid. För den katolska kyrkans del ledde Andra Vatikankonciliet på 1960-talet till att kyrkan själv tog initiativet till att avskaffa de katolska statskyrkosystemenen världen över. Även i traditionella europeiska katolska kärnländer som Italien, Spanien och Irland monterades statskyrkosystemen ner i rask takt och på kyrkans eget initiativ. Tanken var att kyrkan och hennes tro inte skulle åtnjuta någon priviligierad särställning i samhället jämfört med andra religioner.

Men inte bara statskyrkosystem leder till att somliga religioner får en oberättigad särställning i samhället. Även lagar om förbud mot blasfemi och smädande av bestämda religiösa bruk och övertygelser kan fylla samma funktion. I en läsvärd debattartikelSvenska Dagbladets Brännpunkt skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar, om den nya lag mot blasfemi som antagits på Irland. Bauhn ser den som ett led i en utveckling där religionen tar en allt större plats i det politiska livet också här i Europa. Men, som han skriver, i en demokrati kan man inte förbjuda att folk ger uttryck för åsikter bara för att de gör människor upprörda. Visst kan man exempelvis önska sig att grannar visar respekt för varandras religiösa uppfattningar. Livet blir både lättare och angenämare för bägge parter på så sätt. Men den som har förmånen att leva i en demokrati får också lov att finna sig i att ibland möta åsikter som man starkt ogillar. Grannen har samma rätt som jag att ge uttryck för sina övertygelser.

Det finns all anledning att ta fasta på vad Bauhn skriver i sin artikel. Förbud mot blasfemi leder inte bara till att man sätter munkavle på religionskritiken. Även relationerna mellan de olika religionerna i ett och samma samhället riskerar att förgiftas och religionsfriheten kan i praktiken sättas helt ur spel. Därför har också Vatikanen i tydliga ordalag kritiserat att FN:s Råd för mänskliga rättigheter i våras beslöt att ställa sig bakom en rekommendation till sina medlemsstater att dessa bör förbjuda ”kränkningar av religioner”. (Rekommendationen antogs i maj med 23 ja-röster, mot 11 nej-röster. 13 länder lade ned sina röster. Företrädarna för de islamistiskt dominerade staterna hade argumenterat för att religioner – ”och framför allt islam” – måste skyddas för kritik i medierna och på andra områden av det offentliga livet.) Under de senaste veckorna har de katolska biskoparna i Pakistan på motsvarande sätt kraftigt protesterat mot att Pakistans lagstiftning mot blasfemi i praktiken banar väg för våld och terror mot landets kristna invånare.

Teokrati är en frestelse som i längden perverterar den religiösa tron, genom att religionen lierar sig alltför nära med den politiska makten. När religionen i vår tid håller på att göra en välbehövlig och välkommen comeback från den rent privata sfären tillbaka till det offentliga rummet är det därför viktigt att samtidigt fortsätta att upprätthålla rågången mellan andligt och politiskt ledarskap. Det behövs både för religionens och för samhällets väl. Statsreligioner och blasfemilagar undergräver i längden både religionsfriheten som den levande religiösa tron.
Ulf Jonsson 2009-08-18

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: