Arkiv

Monthly Archives: oktober 2009

Den afrikanska biskopssynoden avslutades i söndags; den pågick i Vatikanen under perioden 4 – 25 oktober. Arbetet har omfattat tre faser: först presenterades ett arbetsmaterial (Instrumentum laboris), sedan gjordes ett stort antal diskussionsinlägg vid plenumssamtal, och slutligen hölls diskussioner i mindre arbetsgrupper. Under synodens tredje och sista vecka har synoddeltagarna ägnat sig åt att behandla rapporter från de mindre arbetsgrupperna, samt finjusterat synodens slutdokument.

Måndagen den 19: oktober hade man en ledig dag, men under tisdagen och onsdagen fortsatte arbetet i grupperna. Konferensgeneralen, kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson från Cape Coast i Ghana, hade tillsammans med två andra biskopar sammanställt de 282 förslag som inkommit från de tolv arbetsgrupperna. Förslagen omarbetades till 54 propositioner som lästes upp på tisdag morgon och sedan diskuterades i de tolv grupperna på eftermiddagen samma dag. Förslag till ytterligare omarbetning lämnades in till sekretariatet. Propositionerna indelades i tre huvudkapitel: Försoning, rättvisa och fred, motsvarande synodens eget tema. De tre kapitlen försågs också med en teologisk introduktion. På lördagen lästes propositionerna åter upp och antogs innan de officiellt överlämnades till påven Benedictus XVI.

I enlighet med praxis för sådana biskopssynoder kommer dessa slutdokument eller ”propositioner” dock inte att publiceras i form av beslut, utan de ges vidare till påven som använder dem som grund för ett kommande synoddokument. Efter att slutpropositionerna färdigställts följde en presskonferens som simultantolkades till italienska, engelska, franska, spanska och portugisiska.

Två frågor i slutpropositionerna förtjänar ett särskilt omnämnande. Det gäller för det första det sätt på vilket internationella organisationer utför sitt humanitära arbete i Afrika. Synoddeltagarna börjar med att bekräfta det goda arbete som uträttas av olika FN-organ i Afrika vad gäller utveckling, fredsbevarande, försvar för kvinnors och barns rättigheter, samt för bekämpning av fattigdom och sjukdomar som HIV/AIDS, malaria, TBC etc. Samtidigt uttrycker biskoparna enhälligt att dessa internationella organisationer måste vara konsekventa och transparenta vid implementeringen av sina hjälpprogram. De uppmanar afrikanska länder att noga granska den hjälp som erbjuds innan den accepteras, för att försäkra sig om att den faktiskt tjänar det afrikanska folket. Framför allt avvisar synoden alla försök att förstöra och underminera viktiga afrikanska värden som rör familj och mänskligt liv (till exempel artikel 14 i det så kallade Maputo-protokollet och liknande förslag). Enligt den afrikanska traditionen är barn en gåva från Gud, oavsett om de föds inom eller utom äktenskapet.

En annan paragraf som synoddeltagarna är helt eniga om är nr. 33, där det står: ”Mänskligheten har mycket att vinna på att lyssna till påven Benedikt XVI:s visa råd i encyklikan Caritas in veritate. En ny och rättvis världsordning är inte bara möjlig utan nödvändig för hela mänsklighetens goda. Det behövs en förändring av det skuldtryck på fattiga nationer som nu bokstavligt talat dödar barn. De multinationella företagen måste upphöra med sin kriminella utarmning av miljön i den giriga exploateringen av naturens resurser. Det är en kortsiktig policy att underblåsa krig för att göra snabba vinster på kaos, på bekostnad av människors liv.”

Söndagen den 25 oktober firades avslutningen av den afrikanska biskopssynoden högtidligt med en påvlig mässa i Peterskyrkan. I sin predikan tackade påven synoddeltagarna för den framgångsrika synoden. Han tillkännagav också att nästa synod kommer att äga rum i Mellanöstern, dit han kommer att resa för att presentera arbetsmaterialet (Instrumentum laboris).

Kewong Isaac Ntani 2009-10-29

Påvens inbjudan till anglikaner att få konvertera till den katolska kyrkan med bevarande av sina egna traditioner har väckt uppståndelse världen över, inte minst i engelska medier. Påvens text – en så kallad apostolisk konstitution som blev offentligt känd i förra veckan men som ännu inte finns tillgänglig i sin helhet – vänder sig framför allt till de anglikanska grupper runt om i världen som redan mer eller mindre har klippt av banden med den engelska kyrkan och som nu önskar en förening med Rom. Främst bland dessa grupper är Traditional Anglican Communion i USA, som räknar omkring 400 000 medlemmar, och det är på deras uttryckliga begäran som konstitutionen har utarbetats.

Även i England börjar man nu reagera på påvens erbjudande, även om situationen i England delvis är en annan än i USA. Det finns i den engelska kyrkan (Church of England) en oro över de snabba förändringarna inom den anglikanska kyrkan – delvis parallella till utvecklingen inom Svenska kyrkan – och en stark splittring också mellan biskoparna. Men hittills har man knappast förväntat sig en konversionsvåg i större skala från den anglikanska kyrkan till den katolska kyrkan.

Det blev därför en överraskning då man igår, söndagen den 25 oktober, fick veta att flera biskopar i Church of England nu överväger att acceptera påvens erbjudande och bli katoliker. Biskopen av Chichester, John Hind, har i en intervju förklarat att han hellre vill vara en vanlig präst i den katolska kyrkan än en biskop i dagens anglikanska kyrka. Michael Nazir-Ali, biskop av Rochester, som har pakistansk bakgrund och är en av de flitigaste debattörerna i den inomanglikanska debatten, uttrycker samma önskan, om också något mindre uttryckligt. Att just han säger detta är litet förvånande, eftersom han vanligen brukar betecknas som evangelikal till sin inriktning. Biskopen av Fulham, John Broadhurst, som är ordförande i den oppositionella anglikanska rörelsen Forward in Faith, räknar med att omkring 1000 anglikanska präster kommer att konvertera till den katolska kyrkan och att ”det anglikanska experimentet” nu har kommit till vägs ände. Det finns ingen framtid för en kyrka som är så splittrad som den anglikanska, menar han.

Naturligtvis finns det också många anglikanska röster som varnar för masskonversioner och manar folk att stanna kvar i den anglikanska kyrkan. Men utvecklingen går nu mycket snabbt, och den kan följas dag för dag i engelska dagstidningar som Daily Telegraph, The Times och Daily Mail.

Per Beskow 2009-10-26

Imorgon, söndagen den 25 oktober, avslutas den tredje och sista veckan av den afrikanska biskopssynoden i Rom. Här följer en rapport från synodens andra vecka:

Den andra veckan av den afrikanska biskopssynoden inleddes med att generalsekreteraren, kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson från Ghana, presenterade en rapport från första veckans diskussioner.

Kardinal Turkson tackade samtliga deltagare, i synnerhet påven, för deras närvaro. Efter en vecka kan vi börja identifiera våra utmaningar, menade Turkson. Synoden handlar om Afrika, men den är inte exklusivt afrikansk, och alla deltagare är inte heller från Afrika. Kardinal Turkson sammanfattade sedan den första veckans diskussionsämnen: den socio-religiösa sektorn, kvinnors värdighet, synen på prästerna som tjänare, kyrkans profetiska uppdrag, lekmännens roll och massmedia. Ärkebiskop Telesphore George Mpundu från Lusaka, Zambia uppmanade alla präster och kyrkliga ledare att respektera och understödja kvinnors värdighet.

Under den andra veckan samlades synoddeltagarna till workshops för att diskutera och bearbeta olika utkast. Den 14:e och 15:e oktober började rapporter från dessa workshops att komma in för allmän diskussion, bland annat de fyra nedanstående rapporterna:

  1. Att söka sanningen: Fader Edouard Tsimba, abbot för The Missionaries of Scheute (CICM), sammanfattade diskussionen i sin grupp med två allvarliga frågor: Kan man tala om fred med människor som svälter? Kan fattigdom vara en ursäkt för barbari och brutalitet? På många platser söder om Sahara svälter människor, samtidigt som det finns gott om mat på andra håll i Afrika. Det skulle behövas bättre samordning för att transportera maten till dem som hungrar. Vandalism, barbari och brutalitet är vanligt förekommande bland arbetslösa och fattiga ungdomar i Afrika. Människor som ändå kämpar och lyckas i livet riskerar att bli brutalt mördade.
  2. Konsekvenser av konflikter i Afrika: Biskop Jean Mbarga från Ebolowa i Kamerun presenterade rapporten från denna workshop som följer: Det pågår ett stort antal konflikter på den afrikanska kontinenten. Det rör sig om allt från politiska och ideologiska motsättningar till inbördeskrig mellan stammar och etniska grupper. Situationen i Kongo och Darfur är fruktansvärd. Internationellt har man tyvärr valt att endast betrakta dessa katastrofer på avstånd. Det är viktigt att identifiera orsakerna och aktörerna bakom dessa konflikter. De som protesterar mot våldet i Afrika kan i själva verket vara samma personer som orsakat den uppkomna situationen.
  3. Häxkonst och okultism: Fader Gerard Chabanon, abbot för The Missionaries of Africa (The White Fathers), beskrev de negativa följderna av tron på och praktiserandet av häxkonst och ockultism på den afrikanska kontinenten. Det behövs ett vetenskapligt och pastoralt sätt att bemöta denna verklighet. På många håll ligger häxeri och ockultism bakom pöbelvälde och underutveckling.
  4. Värdighet och frigörelse för Afrikas kvinnor: Syster Marie Bernard Alima Mbalula, sekreterare i The Commission Justice and Peace i Kongos biskopskonferens (CENCO) och i Centralafrikanska biskopskonferensen (ACEAC) underströk att afrikanska kvinnor behöver frigörelse. De är fängslade av negativa kulturella normer och ett mansdominerat samhälle. Kvinnorna förtjänar samma mänskliga värdighet som männen och måste bli delaktiga i beslutsfattandet.

Ordföranden i Samarbetsrådet för de afrikanska biskopskonferenserna (SECAM), John Oluorunfemi Onaiyeka, ärkebiskop av Abudja, gav en välbesökt presskonferens på torsdagen, där han talade om de viktigaste frågorna som hittills avhandlats under biskopssynoden:

  1. Antalet kristna ökar stadigt: Enligt officiella källor i Vatikanen uppvisar Afrika och Asien en stadig ökning av antalet präster, dop och kyrkobesökare. Europa och Amerika uppvisade däremot en nedgång under 2008. Med andra ord utgör Afrika och Asien ett framtidshopp för den katolska kyrkan. Trots ökningen är dock mindre än 30 procent av den afrikanska kontinenten katolsk.
  2. Orättfärdig exploatering av Afrikas resurser: Detta orsakar stor smärta och oro bland synoddeltagare från alla delar av Afrika. Man noterar hur kontinentens oerhörda naturtillgångar (mineraler, skog, fauna osv.) exploateras av utländska företag med små eller inga vinster för majoriteten av befolkningen. De som drar nytta av detta övergrepp mot kontinenten är i regel ett litet antal politiker. Trots att kontinenten har en avundsvärd tillgång på naturresurser kan befolkningen alltså inte dra nytta av dessa, eftersom ledande personer ofta har sålt landets tillgångar till utlandet för egen vinning.
  3. Problemet med Afrikas ledare och politiker: De flesta synoddeltagare menar att den viktigaste orsaken till Afrikas bekymmersamma tillstånd ligger hos de nuvarande afrikanska ledarna och politikerna. Till skillnad från dem som började bygga samhällen på kontinenten, är många ledare och politiker idag självcentrerade och mer intresserade av att behålla makten än att tjäna sitt land och åstadkomma en god utveckling. Fenomenet med presidenter som sitter på livstid är lika märkligt som odemokratiskt. Omvärlden kan inte bara sitta och se detta försiggå i det ena afrikanska landet efter det andra.
  4. Interreligiös dialog: Religiös pluralism har blivit ett historiskt faktum och en verklighet i dagens Afrika. Det är i synnerhet tre religioner som tävlar om en ledande position: kristendomen, islam och traditionell afrikansk religion. Inom den traditionella inhemska religionen betraktar man sig som ”värd” på det religiösa området, medan kristendomen och islam ses som ”gäster”. Kristenheten på kontinenten är uppdelad på flera olika samfund, sekter och rörelser. Den katolska kyrkan måste söka dialog med alla dessa religioner och grupper om den ska kunna fortsätta hävda att den har en gudomligt sanktionerad sändning till kontinentens alla folk.
  5. Sjukdomar en stor utmaning för Afrika: På en kontinent där fattigdomen är förhärskande och där de flesta länder lider brist på hälso- och sjukvård, blir sjukdomar en av de största utmaningarna. Alltför många människor i Afrika dör av sjukdomar som skulle kunna hejdas och hanteras om hälsoarbetet togs på allvar. Malaria och Hiv/Aids är de två sjukdomar som orsakat flest dödsfall på kontinenten under det senaste årtiondet.

Kewong Isaac Ntani 2009-10-24

Svenska kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, har idag, torsdagen den 22 oktober, beslutat att införa ett könsneutralt äktenskapsbegrepp. Förslaget antogs med röstsiffrorna 176 för och 62 mot. 11 ledamöter avstod från att rösta. Beslutet grundas på vad ärkebiskop Anders Wejryd har beskrivit som ett ”teologiskt pionjärarbete”. Svenska kyrkans nya tolkning av vad ett kristet äktenskap är innebär att man från och med nu kommer att viga också samkönade par till äkta makar.

Beslutet har drivits fram i ilfart och utan ekumeniska hänsynstaganden. Detta är beklagligt, inte minst eftersom beslutet under en oöverskådligt lång framtid kommer att försvåra arbetet för kristen enhet och allvarligt belasta Svenska kyrkans relationer till de stora kristna samfunden runt om i världen, såsom de katolska och ortodoxa kyrkorna, liksom också till den snabbt växande pentekostala delen av kristenheten.

Så sent som i januari förra året skickade Sveriges kristna råd in sitt remissyttrande till regeringen i frågan om samkönade äktenskap. En enad svensk kristenhet förklarade då att begreppet äktenskap ”även framgent skall förbehållas par med olika kön.” Remissen undertecknades av Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd.

Ulf Jonsson 2009-10-22

Läs också det gemensamma uttalandet från den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna i Sverige med anledning av kyrkomötets beslut.

Påven Benedictus XVI lät igår, tisdagen den 20:e oktober, offentliggöra en så kallad apostolisk konstitution i akt och mening att göra det lättare för anglikaner att gå över till den katolska kyrkan. Det ska inrättas en ny organisationsform, kallad personalordinariat, som ska kunna finnas på olika håll inom en provins eller ett stift och som ska ledas av en biskop eller präst. I ett sådant personalordinariat ska prästerna kunna vara gifta, och i gudstjänsten kan de knyta an till anglikansk tradition – så har för övrigt redan skett inom några församlingar i USA. Bland dem som nu förväntas konvertera till den katolska kyrkan under dessa betingelser finns också ett stort antal präster.

Att i detta sammanhang tala om ”missnöjda anglikanska präster” för däremot tanken lite på avvägar. Det är riktigt att de motsätter sig prästvigning av kvinnor och av homosexuella präster och biskopar, men deras kyrkliga identitet har djupare rötter än bara så. Sedan 1800-talet finns en högkyrklig rörelse inom den anglikanska kyrkan som i viss mån liknar svensk högkyrklighet, men som ofta går mycket längre när det gäller att efterlikna den katolska kyrkan. Den kan också prägla hela församlingar som kan ha en högkyrklig tradition sedan mer än hundra år. En svensk besökare hos en del av dem skulle utan vidare tro sig vara i en katolsk kyrka. Där finns helgonbilder, rökelse och vigvatten, och mässan är svår att skilja från en katolsk. Den trosbekännelse som de använder är också densamma som den katolska. Dessa anglokatoliker, som de kallar sig, betraktar sig själva som katoliker, men de vill samtidigt betona sin anglikanska särart och har hittills inte velat erkänna påven som kyrkligt överhuvud fullt ut. Det är för dem som de nya lättnaderna framför allt har betydelse. Det blir därmed bara ett litet steg för dem att ta in i den fulla gemenskapen med den katolska kyrkan.

Somliga av dem har för övrigt redan lämnat den anglikanska kyrkan och lever som separata samfund, större eller mindre. Störst av dem är Traditional Anglican Communion som sägs ha omkring 400 000 medlemmar. Den gjorde sig självständig 1991, redan innan den engelska kyrkan införde kvinnliga präster och godtog homosexuella präster. Det är på deras begäran som Vatikanen började den utredning som nu har resulterat i påvens beslut.

Det nya beskedet från påven framstår säkert som omstörtande nyheter för många anglikaner, men saken måste ses utifrån den mycket speciella situation som dessa anglikaner hittills levt i. Vad som sedan händer i praktiken – om det exempelvis leder till att även andra anglikaner lättare finner vägen in i den katolska kyrkan – kan man inte veta i förväg.

Per Beskow 2009-10-21

För drygt tio år sedan genomförde Afrikas katolska biskopar sin första biskopssynod i Rom någonsin, under ledning av påven. Synodens huvudtema då var ”Kyrkan i Afrika och dess evagelisationsuppdrag inför år 2000: ’Ni skall vittna om mig’ (Apg 1:8)”. Resultatet av synoden publicerades senare i det apostoliska brevet ”Kyrkan i Afrika”.  Den 4 oktober 2009 var det nu dags igen. Då inleddes den andra afrikanska biskopssynoden med ett högtidligt firande av eukaristin under ledning av påven Benedictus XVI. Temat för synoden denna gång lyder: ”Kyrkan i Afrika i försoningens, rättvisans och fredens tjänst: ’Ni är jordens salt… Ni är världens ljus’ (Matt 5: 13, 14)”.

I sin inledande predikan uppmanade påven synodens deltagare att framför allt fokusera på tre saker i evangelietexten: Gud, äktenskapet och barnen. Samtidigt som Afrika är rikt på naturresurser men också utsatt för exploatering, konflikter och korruption, ser påven Afrika som en ”andlig lunga” för hela mänskligheten. Han beklagar dock det faktum att den så kallade första världen fortsätter att exportera sitt andliga giftavfall, som nu gradvis genomsyrar Afrika. Han talade även om ett annat virus som drabbar afrikaner, nämligen religiös fundamentalism, blandad med politiska och ekonomiska intressen.

Den första plenarsamlingen inleddes måndagen den 5 oktober med hymnen Veni creator spiritus, följd av påvens reflektioner över den helige Andes verk. Vissa ämnen som avhandlades under synoden förtjänar att särskilt nämnas. Exempelvis tog kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson från Cape Coast i Ghana upp att det finns ett klart samband mellan undermåligt politiskt ledarskap och dålig ekonomi. I sin rapport fastslog han vad de flesta afrikaner vet och dagligen får uppleva: att Afrika är en kontinent som Gud har välsignat med några av världens rikaste naturtillgångar och stora mänskliga resurser. Men ändå är denna kontinent så stark drabbad av våld, lidande och underutveckling. Vem bär ansvaret för detta? Hur kan vi komma till rätta med problemen och vad skulle synodens deltagare vilja göra för att åstadkomma en förändring? Dessa och många liknande frågor väcktes genom rapporten framlagd av kardinalen från Ghana.

Den andra dagen diskuterades frågan om interreligiös dialog som en väg till försoning i Afrika. Afrika har upplevt djupgående konflikter i religionens namn. Patriarken Abuna Paulos från den ortodoxa kyrkan i Etiopien, som fått en särskild inbjudan av påven att delta i synoden, gav ett vältaligt vittnesbörd om den afrikanska kyrkans långa historia där han påminde deltagarna om att den etiopiska kyrkan var mycket livaktig redan på apostlarnas tid. Patriarken underströk det nödvändiga i att vi alla förstår vad interreligiös dialog innebär. Vi behöver utbildning för både tanke och hjärta för att förstå den religiösa pluralismens utmaningar. Det är nödvändigt att respektera andras religiösa tro i kärlek och sanning.

Den 8:e oktober besökte synodens deltagare Kapitolium, där de mötte Roms borgmästare och bland annat diskuterade frågor som rör immigranter från Afrika och flyktingars situation i Rom. På eftermiddagen blev biskoparna inbjudna till en konsert av ungdomar i Rom. Resten av dagen ägnades åt ett femtontal debattinlägg. Biskop George Nkuo från Kumbo beskrev den fruktansvärda fattigdomen i Afrika, en situation som dock skulle kunna se annorlunda ut. Han var särskilt oroad över situationen på landsbygden där bönderna inte får det stöd som de behöver och förtjänar. Biskop Jean Bosco Ntep från Edea framhöll att kyrkan i Afrika måste ta frågan om politisk försoning på större allvar, medan ärkebiskop Cornelius Fontem Esua från Bamenda för sin del beklagade att också  de kristna är inblandade i mutaffärer och korruption i många afrikanska länder. Kardinal Francis Arinze, före detta prefekt för Kongregationen för liturgin, tog upp frågan om behovet av försoning inom kyrkan. Det är nödvändigt med ”goda relationer och harmoni mellan biskopen och hans präster, mellan prästerna sinsemellan, mellan prästerskapet och de troende, och mellan prästerskapet och lekmännen”.

Fredagen den 9:e oktober talade en speciellt inbjuden gäst till biskoparna om den mänskliga katastrofen i Darfur i Sudan. Den kongolesiske politikern och diplomaten Rudolf Adada var tidigare FN:s och AU:s gemensamma representant för Darfur med ansvar för fredsprocessen (UNAMID). Adada talade initierat om situationen i Darfur. Han lämnade sitt uppdrag den 15 september, och är alltså väl insatt i de aktuella frågorna.  Enligt Adada har åtminstone två och en halv miljon människor blivit förflyttade och över 300 000 dödade sedan kriget i Darfur bröt ut 2003. ”Det är en mänsklig katastrof som pågår medan den så kallade civiliserade världen hjälplöst ser på”, sade Adada. Även om våldet har minskat avsevärt återstår fortfarande mycket att göra för att skapa fred i Darfur.

Lördagen den 10:e oktober blev en minnesvärd dag för synoden och alla dess deltagare. Denna dag gjorde nämligen ett antal afrikanska kvinnor kraftfulla uttalanden i synodaulan. Syster Felicia Harry, ledare för The Sisters of Our Lady of the Apostles i Ghana, framförde en kraftfull uppmaning till kyrkans ledning om att Afrikas troende kvinnor måste göras delaktiga i beslutsprocesser på olika nivåer inom kyrkan. Systrarna hålls ofta i periferin och får sköta sysslor som matlagning, sömnad, städning av kyrkor osv. Samtidigt som de i och för sig gärna utför dessa sysslor vill de också få delta i beslutsfattandet.

Den första veckan av den afrikanska synoden avslutades därefter storstilat med att påven kanoniserade fem helgon i en mässa i Petruskyrka söndagen den 11 oktober 2009.

Kewong Isaac Ntani 2009 10 17

Årets sjunde nummer av Signum når prenumeranternas brevlådor nu till helgen. Artiklarna spänner som vanligt över ett brett fält. På ledarplats kommenteras hur olika riktningar inom kyrkan drar åt motsatta håll när det gäller att tolka Andra Vatikankonciliet. Men grupperna på ytterflankerna har föga konstruktivt att bidra med till den kombination av mångfald och enhet som kännetecknar en levande kyrka.

Under september sände Svt:s Uppdrag granskning ett uppföljningsprogram om affären kring den Förintelse-förnekande SSPX-biskopen Richard Williamson.  I en aktuell kommentar visar Astrid Söderbergh Widding hur tillgängliga fakta entydigt pekar på att ansvaret för den miserabla hanteringen av fallet ska sökas i Rom, inte i Sverige. I en av numrets huvudartiklar tecknas sedan den historiska bakgrunden till SSPX i fransk politisk integrism.

Att människan är både individ och gemenskapsvarelse behandlas ur ett biologiskt perspektiv i Stig Olssons artikel ”Vara tillsammans” och ur ett psykologiskt-socialt perspektiv i en artikel av Gunilla Olsson, som tar sin avstamp i Sveriges radios programserie ”Heliga familjen”.

Reflexioner över evolutionsteorin och teologi, liksom en presentation av den ryske författaren Nikolaj Gogol finns också med bland godbitarna i det senaste numret av Signum. Redaktionen ber att få tillönska prenumeranterna givande läsning.

Ulf Jonsson 2009-10-15