De afrikanska biskoparnas synod i Rom

För drygt tio år sedan genomförde Afrikas katolska biskopar sin första biskopssynod i Rom någonsin, under ledning av påven. Synodens huvudtema då var ”Kyrkan i Afrika och dess evagelisationsuppdrag inför år 2000: ’Ni skall vittna om mig’ (Apg 1:8)”. Resultatet av synoden publicerades senare i det apostoliska brevet ”Kyrkan i Afrika”.  Den 4 oktober 2009 var det nu dags igen. Då inleddes den andra afrikanska biskopssynoden med ett högtidligt firande av eukaristin under ledning av påven Benedictus XVI. Temat för synoden denna gång lyder: ”Kyrkan i Afrika i försoningens, rättvisans och fredens tjänst: ’Ni är jordens salt… Ni är världens ljus’ (Matt 5: 13, 14)”.

I sin inledande predikan uppmanade påven synodens deltagare att framför allt fokusera på tre saker i evangelietexten: Gud, äktenskapet och barnen. Samtidigt som Afrika är rikt på naturresurser men också utsatt för exploatering, konflikter och korruption, ser påven Afrika som en ”andlig lunga” för hela mänskligheten. Han beklagar dock det faktum att den så kallade första världen fortsätter att exportera sitt andliga giftavfall, som nu gradvis genomsyrar Afrika. Han talade även om ett annat virus som drabbar afrikaner, nämligen religiös fundamentalism, blandad med politiska och ekonomiska intressen.

Den första plenarsamlingen inleddes måndagen den 5 oktober med hymnen Veni creator spiritus, följd av påvens reflektioner över den helige Andes verk. Vissa ämnen som avhandlades under synoden förtjänar att särskilt nämnas. Exempelvis tog kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson från Cape Coast i Ghana upp att det finns ett klart samband mellan undermåligt politiskt ledarskap och dålig ekonomi. I sin rapport fastslog han vad de flesta afrikaner vet och dagligen får uppleva: att Afrika är en kontinent som Gud har välsignat med några av världens rikaste naturtillgångar och stora mänskliga resurser. Men ändå är denna kontinent så stark drabbad av våld, lidande och underutveckling. Vem bär ansvaret för detta? Hur kan vi komma till rätta med problemen och vad skulle synodens deltagare vilja göra för att åstadkomma en förändring? Dessa och många liknande frågor väcktes genom rapporten framlagd av kardinalen från Ghana.

Den andra dagen diskuterades frågan om interreligiös dialog som en väg till försoning i Afrika. Afrika har upplevt djupgående konflikter i religionens namn. Patriarken Abuna Paulos från den ortodoxa kyrkan i Etiopien, som fått en särskild inbjudan av påven att delta i synoden, gav ett vältaligt vittnesbörd om den afrikanska kyrkans långa historia där han påminde deltagarna om att den etiopiska kyrkan var mycket livaktig redan på apostlarnas tid. Patriarken underströk det nödvändiga i att vi alla förstår vad interreligiös dialog innebär. Vi behöver utbildning för både tanke och hjärta för att förstå den religiösa pluralismens utmaningar. Det är nödvändigt att respektera andras religiösa tro i kärlek och sanning.

Den 8:e oktober besökte synodens deltagare Kapitolium, där de mötte Roms borgmästare och bland annat diskuterade frågor som rör immigranter från Afrika och flyktingars situation i Rom. På eftermiddagen blev biskoparna inbjudna till en konsert av ungdomar i Rom. Resten av dagen ägnades åt ett femtontal debattinlägg. Biskop George Nkuo från Kumbo beskrev den fruktansvärda fattigdomen i Afrika, en situation som dock skulle kunna se annorlunda ut. Han var särskilt oroad över situationen på landsbygden där bönderna inte får det stöd som de behöver och förtjänar. Biskop Jean Bosco Ntep från Edea framhöll att kyrkan i Afrika måste ta frågan om politisk försoning på större allvar, medan ärkebiskop Cornelius Fontem Esua från Bamenda för sin del beklagade att också  de kristna är inblandade i mutaffärer och korruption i många afrikanska länder. Kardinal Francis Arinze, före detta prefekt för Kongregationen för liturgin, tog upp frågan om behovet av försoning inom kyrkan. Det är nödvändigt med ”goda relationer och harmoni mellan biskopen och hans präster, mellan prästerna sinsemellan, mellan prästerskapet och de troende, och mellan prästerskapet och lekmännen”.

Fredagen den 9:e oktober talade en speciellt inbjuden gäst till biskoparna om den mänskliga katastrofen i Darfur i Sudan. Den kongolesiske politikern och diplomaten Rudolf Adada var tidigare FN:s och AU:s gemensamma representant för Darfur med ansvar för fredsprocessen (UNAMID). Adada talade initierat om situationen i Darfur. Han lämnade sitt uppdrag den 15 september, och är alltså väl insatt i de aktuella frågorna.  Enligt Adada har åtminstone två och en halv miljon människor blivit förflyttade och över 300 000 dödade sedan kriget i Darfur bröt ut 2003. ”Det är en mänsklig katastrof som pågår medan den så kallade civiliserade världen hjälplöst ser på”, sade Adada. Även om våldet har minskat avsevärt återstår fortfarande mycket att göra för att skapa fred i Darfur.

Lördagen den 10:e oktober blev en minnesvärd dag för synoden och alla dess deltagare. Denna dag gjorde nämligen ett antal afrikanska kvinnor kraftfulla uttalanden i synodaulan. Syster Felicia Harry, ledare för The Sisters of Our Lady of the Apostles i Ghana, framförde en kraftfull uppmaning till kyrkans ledning om att Afrikas troende kvinnor måste göras delaktiga i beslutsprocesser på olika nivåer inom kyrkan. Systrarna hålls ofta i periferin och får sköta sysslor som matlagning, sömnad, städning av kyrkor osv. Samtidigt som de i och för sig gärna utför dessa sysslor vill de också få delta i beslutsfattandet.

Den första veckan av den afrikanska synoden avslutades därefter storstilat med att påven kanoniserade fem helgon i en mässa i Petruskyrka söndagen den 11 oktober 2009.

Kewong Isaac Ntani 2009 10 17

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: