Inga korståg mot Avatar, tack!

Påvens och Vatikanens skepsis mot filmen Avatar har gett fetstilta rubriker i svensk press: nu härjar mörkmännen mot en av de allra populäraste filmerna i filmhistorien. Hur överdrivna en del av rubrikerna än må vara flirtar filmen ändå enligt vissa kyrkliga uttalanden ”på ett fiffigt sätt med alla falska doktriner som har gjort ekologi till millenniets religion”.

Om man får tro en kommentator på nätet har påven all anledning att vara rädd för Avatar. På den punkten är det däremot lätt att invända. Framför allt ter sig en sådan reaktion onekligen en smula senkommen för en filmhistoriker. Hur många filmer genom historien har väl inte redan på olika sätt flirtat med mystifierande naturromantik och frågor om naturens hämnd – alltifrån Deliverance till Into the Wild? Framför allt är Avatar en filmisk fantasigestaltning av naturen, väl att märka också förlagd till en annan planet.

Men Avatar handlar även om åtskilligt mer än magiska naturföreställningar. I lika hög grad skildrar den i fiktiv omgestaltning långt mer politiska frågor, exempelvis skövlingen av regnskogen, där befolkningen på planeten Pandora får stå för den hotade indianska urbefolkningen, och där människornas hot, i film som verklighet, styrs av kortsiktigt ekonomiskt dikterade vinningsmotiv.

Avatar uttrycker på intet sätt någon katolsk världsåskådning, utan snarare ett alldeles eget hopkok av föreställningar om naturreligion och magi. Sådana filmer har det, som sagt, redan funnits synnerligen gott om i historien utan att det hotat vare sig kyrkan eller tron, och det finns sålunda ingen som helst anledning att bedriva några specifika korståg mot dem. Vatikanen gör bäst i att ligga lågt i rollen som filmkritiker.

Astrid Söderbergh Widding 2010-02-07

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: