Arkiv

Monthly Archives: mars 2010

Tidningen New York Times har nu för en stund sedan på sin hemsida publicerat en artikel där den amerikanske kardinalen William Levada försvarar påven mot tidningens anklagelser om att påven skulle ha stoppat processen mot pedofilprästen Lawrence Murphy.  (Läs kardinalens hela text här.) Läs eller hör dessutom Vatikanradions intervju med Thomas Brundage, domaren som avslöjade de fejkade dokumenten bakom tidningens anklagelser. Läs hela Brundages text i svensk översättning, publicerad här på Signumbloggen  den 30 mars.

Ulf Jonsson 2010-03-31

Tisdagen  den 30 mars har den amerikanska tidningen Catholic Anchor publicerat en anmärkningsvärd text som av allt att döma visar att de anklagelser som tidningen New York Times den 24 mars riktade mot påven Benedictus XVI för att han i slutet av 90-talet skulle ha stoppat en process mot en pedofilpräst byggde på fejkade dokument. Den nu aktuella texten är skriven av en person som New York Times använder som källa, nämligen Thomas Brundage, som var domare i den kyrkliga processen mot pedofilprästen Lawrence Murphy. Domaren hävdar i sin text dels att han inte är upphovsman till de citat som New York Times säger sig ha fått från honom, och dels att tidningen överhuvudtaget inte alls haft kontakt med honom. Domaren hävdar dessutom med bestämdhet att kardinal Josef Ratzinger – den nuvarande påven – förmodligen inte hade någonting alls med fallet att göra.

I egenskap av stiftsjurist för ärkestiftet Milwaukee hade prästen Thomas Brundage ansvaret för den kyrkliga processen mot den pedofile prästen Lawrence Murphy, som misstänktes för runt 200 övergrepp på pojkar vid en kyrklig skola för döva barn mellan 1950 och 1974. Här följer en översättning av större delen av hans artikel om fallet.

Jag var stiftsjurist för ärkestiftet Milwaukee åren 1995-2003. Under de åren fungerade jag som domare i fyra kyrkliga kriminalfall, varav ett gällde prästen Lawrence Murphy. Eftersom mitt namn och mina kommentarer gällande fallet Murphy har använts frikostigt och i många fall felaktigt av New York Times och i mer än 100 andra dagstidningar och nättidningar känner jag mig fri att berätta om processen mot prästen Murphy alltifrån dess början.

Eftersom en stor del av rapporteringen har varit felaktig och inte stämmer överens med fakta känner jag mig förpliktad att berätta detta för att sanningen ska komma fram. Faktum är att hittills ingen enda nyhetsbyrå varit i kontakt med mig i denna fråga, trots att det var jag som handlade fallet i min egenskap av domare.

Mitt syfte är här bland annat att påpeka hur missvisande och felaktigt New York Times och andra tidningar har rapporterat om Murphy-fallet. Jag vill dessutom påstå att ingen annan påve eller biskop i historien har gjort så mycket som Benedictus XVI för att motverka de fruktansvärda sexuella övergreppen på barn i den katolska kyrkan.

År 1996 fick jag ansvar för fallet med prästen Murphy, tidigare rektor för St Johns skola för döva barn i Milwaukee. Det var då allmänt bekant sedan årtionden att han varit inblandad i en skandal med några döva barn, men detaljerna i ärendet var inte kända.

Modiga initiativ från offrens sida (och från deras fruar) ledde till att ärkestiftet Milwaukee uppmärksammade fallet igen 1996. I våra interna diskussioner i ledningen för ärkestiftet Milwaukee fick vi klart för oss att vi måste vidta snabba och resoluta åtgärder som respons på de brott som begåtts flera årtionden tidigare. I samråd med den dåvarande ärkebiskopen Rembert Weakland inledde vi en undersökning rörande anklagelserna om sexuella övergrepp och om brott i samband med biktens sakrament.

Vi gick sedan vidare och startade en rättsprocess mot prästen Murphy. Jag fungerade som domare och informerade Murphy om att han skulle komma att åtalas för sexuella övergrepp mot barn, samt för brott i samband med bikten.

Vid mina kontakter med Murphy fick jag intrycket av att han helt enkelt inte förstod allvaret i vad han gjort. Han uppträdde defensivt och hotfullt.

Från 1996 till augusti 1998 intervjuade jag, med hjälp av en kvalificerad bisittare, ett dussintal offer för Murphys övergrepp.  Det var fruktansvärda berättelser att lyssna till. I ett av fallen hade offret självt senare blivit gärningsman och satt i fängelse för samma typ av övergrepp. Jag kom att inse att det rörde sig om en sjukdom som lätt kunde överföras på andra. Jag fick lyssna till berättelser om förstörda liv och om olika sexuella problem till följd av övergreppen. Dessa dagar var de värsta som jag upplevt under mitt liv som präst.

Jag träffade också ledningen för en gemenskap för döva katoliker. De insisterade på att Murphy skulle avstängas från prästämbetet. Och de insisterade ännu mer eftertryckligt på att han inte skulle få begravas som präst. Jag antydde att jag, i min egenskap av domare, inte kunde garantera att deras första önskemål skulle bli uppfyllt och att jag bara kunde komma med rekommendationer vad gällde deras andra önskemål.

Sommaren 1998 anmodade jag prästen Murphy att komma till biskopshuset i Milwaukee. Kort därefter fick jag ett brev från hans läkare som uppgav att Murphy var vid dålig hälsa och att han inte kunde resa längre sträckor än 20 miles. (Den då aktuella streckan, från Boulder Junction till Milwaukee, var runt 276 miles.) En vecka senare dog Murphy en naturlig död på ett ställe runt 100 miles från sitt hem.

När det gäller den felaktiga rapporteringen om fallet som gjorts av New York Times, Associated Press, och de som använt dem som källor vill jag påpeka att ingen av dem har kontaktat mig om frågan, men att de ändå har ansett sig vara fria att publicera citat från mig.  Nästan alla dessa citat från mig är tagna från ett dokument som finns utlagt på internet med korrespondens mellan Vatikanen och ärkestiftet Milwaukee. Jag citeras i ett handskrivet dokument från den 31 oktober 1997, och det uppges att jag sagt att ”oddsen ser ut som att det här kommer att bli fruktansvärt, och särskilt som det rör sig om fysiskt handikappade, sårbara personer”. Dessutom ger man vidare följande citat: ”Barnen möttes i biktstolen där övergreppen inleddes med att de tillfrågades om de var omskurna”.

Att dessa dokument, med uttalanden som jag påstås ha gjort, är problematiska framgår genast eftersom de föreligger i handskriven form. Dokumenten är inte skrivna av mig och handstilen är inte min. Syntaxen liknar den jag skulle kunna ha använt, men jag har ingen idé om vem som har skrivit dessa uttalanden, som jag alltså påstås ha framfört. Som ung student vid Marquette University School of Journalism fick vi lära oss att om möjligt kolla våra citat både en, två och tre gånger. Jag har aldrig blivit kontaktad av någon angående detta dokument som är skrivet av någon för mig okänd person. Att avslöja sanningen tar sin tid, och det står nu klart att New York Times, Associated Press och andra inte gav sig tillräckligt med tid för att få fakta korrekta.

Vidare förklarade ärkebiskop Weakland den 19 augusti 1998 i ett brev till den dåvarande sekreteraren för Vatikanens Troskongregation, ärkebiskop Tarcisio Bertone, att han hade uppdragit åt mig att avbryta rättegången mot Fader Murphy. Men Fader Murphy avled två dagar senare, och på den dag då han dog var han fortfarande svarande i en kyrklig kriminalrättegång. Ingen tycks ha varit medveten om detta. Hade jag blivit tillsagd att avbryta rättegången hade jag säkert krävt att man skulle apellera till kyrkans högsta domstol eller om nödvändigt till påven Johannes Paulus II. Processen skulle ha varat i månader, om inte längre.

För det andra, ifråga om vilken roll dåvarande kardinal Joseph Ratzinger (den nuvrande påven Benedictus XVI) har spelat i denna fråga har jag ingen anledning att tro att han på något vis var involverad. Att antyda något sådant ligger långt från all logik och grundad information.

För det tredje, flyttades ärenden om sexuella missbruk mot minderåriga år 2001 från den romerska Rotan till Troskongregationen, ledd av kardinal Ratzinger. Intill dess gick alla sådana överklaganden till Rotan, och vår erfarenhet var att fallen kunde pågå i åratal i den domstolen. När kompetensen flyttades till Troskongregationen kunde både jag själv och många av mina kyrkorättskolleger konstatera att fallen rörande sexuella övergrepp expedierades raskt, rättvist och med tillbörlig hänsyn till alla inblandade parter. Jag hyser inga tvivel om att detta berodde på kardinal Ratzinger.

För det fjärde har påven Benedictus vid flera tillfällen bett om ursäkt för de skamliga övergreppen på barn i olika sammanhang och inför lyssnare världen över. Detta har aldrig tidigare hänt. Han har träffat offer. Han har organiserat biskopsträffar om detta, den senaste med de katolska biskoparna i Irland. Han har varit den mest aktive internationelle kyrkoledaren i historien när det gäller det gissel det är då präster förgriper sig på minderåriga. I stället för passiv dessa frågor, som det heter, har han varit en stark och effektiv initiativtagare.

Slutligen har det under de senaste 25 åren företagits en kraftfull aktion inom kyrkan för att undvika att barn lider skada. De som vill bli präster genomgår en omfattande sexualpsykologisk utvärdering innan de får tillträde. I stort sett alla seminarier koncentrerar sina ansträngningar på en säker miljö för barnen. Det har funnits mycket få fall då präster har sexuellt missbrukat barn under det senaste årtiondet.

Till sist: Händelserna under 1960- och 1970-talen med Fader Lawrence Murphys sexuella övergrepp på minderåriga och antastanden i biktstolen är oursäktliga och förfärliga brott. Å kyrkans vägnar är jag djupt bedrövad och skamsen för det onda som har gjorts av mina bröder prästerna, men jag inser att min sorg är förmodligen av liten betydelse 40 år efter händelserna. Det enda vi kan göra nu är att inse sanningen, be om förlåtelse och göra vad som är mänskligt möjligt för att hela såren. Det övriga lägger jag tacksamt i Guds händer.

Father Thomas T. Brundage, jurist i kanonisk rätt

—-

Uppdatering: USA:s biskopar backar upp påven.

Ulf Jonsson 2010-03-30/31

Gudstro och vetenskap – går de ihop? Eller är den som tror att vetenskapen kan förklara tillvaron dömd att förpassa religionen till avskrädeshögen, tillsammans med annat föråldrat skrock? Detta var temat för den kristna tankesmedjan Apologias vårkonferens. Som en del i konferensen anordnade man under det gångna veckoslutet tillsammans med Humanisterna och CredoAkademin en samtalskväll i Betlehemskyrkan i centrala Stockholm. Här följer ett reportage från samtalskvällen.

Människor väller in från mörkret utanför. Det upplysta kyrkorummets bänkar är så gott som bräddfyllda redan då tjugo minuter återstår till start. Somliga får rentav sätta sig i trappan för att få plats. Även utanför salen, bakom undandragna skjutdörrar, har man radat upp stolar.

Efter en kort inledning slår sig deltagarna ned i halvcirkel framför altaret. Influgen från Oxford, England, är matematikprofessor John Lennox. Lennox är en känd kristen debattör och har vid flera tillfällen utmanat nyateistiska tänkare som exempelvis Richard Dawkins. Vid sidan av Lennox sitter Stefan Gustavsson, direktor för CredoAkademin. Mittemot dem sitter Christer Sturmark, ordförande för förbundet Humanisterna, och fysikprofessor Ulf Danielsson. Innan syret i salen nått farligt låga nivåer, ska dessa herrar nöta högst komplicerade argument.

Efter varsitt anförande på några minuter släpps debatten fri, med endast ett fåtal ingripanden av moderator Mats Selander, likaledes verksam vid CredoAkademin. Samtalet kretsar kring vissa fasta frågor som allteftersom nyanseras och belyses från skilda håll.

Lennox trumfkort, som han ofta återkommer till och som blir något av kvällens huvudtema, är att tillvarons begriplighet kräver Gud som förklaring. För om man antar att allt i grunden är materia, då måste man även anta att det mänskliga medvetandet kan reduceras till detsamma. Då blir det mänskliga medvetandet likställt med ett blint virrvarr av kemiska processer. Men om nu medvetandet är på sådant vis, varför ska man då lita på det? Det är mycket osannolikt, menar Lennox, att ett intelligent medvetande skulle uppstå av sig självt ur en rent materiell verklighet. Snarast blir det då rimligt att anta att vårt medvetande ständigt bedrar oss. Men om medvetandet ständigt bedrar oss, så blir även vetenskapen meningslös. Vetenskapen handlar ju om att bringa ordning i tillvaron, att förstå den. Därför förenas vetenskapen rentav bättre med gudstron än med ateismen. Nästan som Descartes menar därför Lennox att vi kan lita på medvetandet därför att det har ett intelligent upphov; nämligen Gud.

Professor Danielsson instämmer i att det är osannolikt att intelligens kan uppstå i en rent materiell verklighet, och hänvisar därför till teorin om multiversa. Den teorin räknar med att det kan finnas många fler universa, förutom vårt eget universum. Och om då intelligens inte uppstår i det ena universumet, så torde det uppstå i ett annat. Dessutom, framhåller Danielsson, kan man ifrågasätta om det mänskliga medvetandet faktiskt är intelligent, om det verkligen rätt speglar världen.

Här avbryter Lennox och utbrister på sin breda irländska dialekt: ” – I hope you are not loosing faith in science!” Lennox etikettsbrott, där han ibland avbryter och använder kraftuttryck, är något som ger liv åt ett ibland ganska torrt samtal.

Kvällen kretsar som nämnts kring flera frågor. Gustavsson framhåller med emfas, och har medhåll från Lennox, att striden egentligen inte så mycket gäller relationen mellan religion och vetenskap, som frågan om skilda världsbilder. Alltför ofta sammanblandas nämligen vetenskapen med materialismen, uppfattningen att det enda som finns är materia. Men vetenskap är en verksamhet och inte i sig en världsbild; vetenskap kan faktiskt bedrivas inom flera slags världsbilder.

Sturmark å sin sida åberopar Occams rakblad, om än inte uttryckligen, och menar att Lennox stora problem är att han antar överflödiga ting, nämligen Gud. Sturmark säger sig vara beredd att tro på Gud den dag Gud verkligen krävs som tillvarons förklaring. Men för tillfället räcker vetenskapen till. Åtminstone behöver Gud en förklaring, liksom universum, och då två förklaringar är fler än en, är det rimligare att inte addera Gud till tillvaron. Lennox svarar på detta att vetenskapen faktiskt inte räcker till. Vetenskapen är som bekant meningslös om tillvaron inte är begriplig och tillvarons begriplighet kräver Gud som förklaring.

Intressant blir det när Danielsson frågar Lennox vad som skulle förmå honom att överge gudstron. Förvånansvärt nog svarar Lennox att Jesu uppståndelse, om den kan trovärdigt motbevisas, skulle vara ett sådant skäl. Så central är alltså uppståndelsen för denne matematikprofessor, att den rentav utgör ett gudsbevis. Utöver uppståndelsen är också tillvarons begriplighet, om den kan förklaras utan hänvisning till Gud, såklart ett skäl av sådan sort.

Att ens eget medvetande skulle utgöra ett gudsbevis är väl något få har tänkt på. Men tyvärr är Lennox inte alltför tydlig i sin argumentation. Varför kan man inte alludera Bertrand Russel och helt enkelt konstatera att medvetandet ”bara finns där, så enkelt är det”? Varför måste man anta att Gud fixat biffen? Det framgår inte helt klart. Men man kan också fråga sig om teorin om multiversa utgör en bättre förklaring. Är detta antagande verkligen så vetenskapligt vattentätt att det kan konkurrera med Gud? Dessutom gäller ju frågan om begriplighet vårt eget universum. Hur det ser ut i andra universa är väl därför ganska ointressant. Till sist: om nu alla möjliga varianter av universum finns, så finns även Gud, som Lennox framhåller.

Christoffer Jonsson 2010-03-29

Kardinal Walter Kasper, chef för Enhetsrådet och en av de mest respekterade kardinalerna i Vatikanen och tillika hedersdoktor vid Uppsala universitet, försvarar idag, lördag 27 mars, i tidningen Corriere della Sera påven Benedictus XVI mot rykten om att han tidigare som kardinal skulle ha bidragit till mörkläggning av pedofilskandaler inom kyrkan. Som chef för Troskongregationen var just kardinal Ratzinger den person i Vatikanen som med särskilt stor beslutsamhet i början av det nya millenniet drev igenom nya, strängare regler för sättet att hantera sexuella missbruk inom kyrkan.

Som chef för Troskongregationen tog Ratzinger anmälningarna om sexuella övergrepp på stort allvar, och det var han som införde de nya kyrkorättsliga regler som numera gör det möjligt att snabbt stänga av präster som på trovärdiga grunder beskylls för övergrepp. Kardinal Kasper säger i intervjun vidare: ”Att somliga massmedier nu instrumentaliserar dessa förfärliga övergrepp och använder dem för att göra ett frontalangrepp på honom (Ratzinger) är mycket orättvist och inte fair.”

Kasper påpekar vidare att det tidigare rådde en annan attityd kring dessa frågor, både i kyrkan och i samhället i stort. Vi har blivit mera medvetna och uppmärksamma på problemen med sexuella övergrepp idag. Vi har nu slagit in på en annan väg, där dessa problem tas på stort allvar och inte längre kan smusslas undan. Denna nya väg är kyrkan fast besluten att följa, framhåller Kasper i intervjun.

Samtidigt uppger idag den ansedda brittiska tidningen The Times att Vatikanen nu försöker pressa överhuvudet för den katolska kyrkan i Irland, ärkebiskopen av Armagh, kardinal Sean Brady att avgå. Kardinal Brady var som ung präst involverad i att mörklägga övergrepp på en 14-årig pojke. Brady har bett om ursäkt för händelsen, men har hänvisat till att han endast fungerade som sekreterare i sammanhanget och att han inte var delaktig i att fatta beslutet som sådant. Den brittiska katolska tidskriften The Tablet skriver i ledaren i sitt senaste nummer att kardinal Bradys situation är ”särskilt prekär” och att han hör till de biskopar som bör fråga sig om de verkligen längre har påvens stöd. Hittills har två irländska biskopar fått avgå i kölvattnet av pedofilskandalerna.

Ulf Jonsson 2010-03-27

Nu i dagarna är de katolska biskoparna från Norden i Rom på sitt så kallade ad limina-besök hos påven Benedictus XVI. Från Sverige deltar biskop Anders Arborelius från Stockholms katolska stift.

Idag vid lunchtid höll påven sitt tal till de församlade nordiska biskoparna. I talet framhöll han bland annat familjens betydelse och han nämnde uttryckligen sommarens kommande familjekongress i Jönköping. Även Newmaninstitutet i Uppsala fick ett uppskattande  omnämnande i påvens tal. Hela talet finns publicerat på svenska här.

Ulf Jonsson 2010-03-25

Skolans religionsundervisning i allmänhet och kristendomskunskapen i synnerhet är åter i stöpsleven. Många sansade debattörer försvarar gärna och med rätta ämnets plats i ungdomsskolan med att peka på religionens betydelse för vår förståelse av historien och för den samtida kulturen. Goda argument, men är de tillräckliga? Som Humanisterna riktigt påpekat kunde religionsämnet då gott och väl få plats som en del av skolans historieundervisning (jfr den tidigare tanken på ett integrerat orienteringsämne). Men räcker det? Är religionen endast en historisk företeelse?

Ett i den senaste debatten förbisett perspektiv pekar litteraturkritikern Magnus Eriksson på när han understryker att ”religionskunskap är ett filosofiskt ämne …  som handlar om religionerna som tankesystem och världsförklaring.” Det är nödvändigt att tränga in i de filosofiska och idéhistoriska dimensionerna för att förstå religionens betydelse i historia och nutid. Lika lite som det går att få plats med naturvetenskap i historieämnet går det att helt och hållet skapa rum för religionsämnet utan att något väsentligt går förlorat.

Försvaret för religionskunskapen går med nödvändighet hand i hand med försvaret av filosofi som skolämne. Både fides och ratio behövs. Eriksson skriver vidare i sin tänkvärda krönika i Svenska Dagbladet: ”Om skolan vill förmedla kunskap om det bästa som människoanden skapat är religionsundervisningen nödvändig. – – – Låt oss inte utlämna ungdomarna till tron att Jersild och Ulvæus utgör den mänskliga andens höjdpunkt.”

Det sista är hårda och raljanta ord, men påminner om den jämförelse som en av de större svenska universitetspersonligheterna en gång gjorde mellan de samtida nyrika självbildningsentreprenörer som kallar sig Humanisterna och renässansens rövarhövdingar som ”ansåg sig böra kröna sin bana med att bli gynnare av just humanismen”. Dagens nyrika producerar dock det intellektuella innehållet på egen hand till skillnad från renässansens. De senare överlät klokt nog detta till den kulturella eliten.

Läs Magnus Erikssons text här.

Kjell Blückert 2010-03-24

Enligt en rapport från i dagstidningen La Pagina krävde flera tusen människor i El Salvador på söndagen den 21 mars en omedelbar saligförklaring av Oscar Romero som mördades för 30 år sedan. De till största delen unga katolikerna utnyttjade en minnesgudstjänst i huvudstaden San Salvador för att få gehör för sin önskan. Guatemalas hjälpbiskop, Rodolfo Mendoza, som firade mässan bad människorna om tålamod: ”Låt oss överlämna besluten om saligförklaringen av Oscar Romero i Guds händer.” Sedan 1994 pågår en saligförklaringsprocess vid den kongregation som har ansvar detta i Rom.

San Salvadors ärkebiskop Romero, som var född 1917, mördades den 24 mars 1980 under en mässa. Han var känd över stora delar av Latinamerika för sina starka fördömanden av förtryck och utsugning och förespråkade en option för de fattiga. Bakgrunden till mordet har än i dag inte blivit helt klarlagd.

Enligt resultaten från en oberoende sanningskommission, som arbetar med att klara upp förbrytelser under inbördeskriget i El Salvador, var Roberto D’Aubuisson hjärnan bakom mordet. D’Aubuisson var major inom den salvadoranska armén och chef för dödskvadronerna. Senare grundade han det högerkonservativa ARENA-partiet. Den tidigare presidentvalskandidaten dog 1992 i cancer.
Kathpress 2010-03-22