Världarnas krig – en debatt om Guds existens

Gudstro och vetenskap – går de ihop? Eller är den som tror att vetenskapen kan förklara tillvaron dömd att förpassa religionen till avskrädeshögen, tillsammans med annat föråldrat skrock? Detta var temat för den kristna tankesmedjan Apologias vårkonferens. Som en del i konferensen anordnade man under det gångna veckoslutet tillsammans med Humanisterna och CredoAkademin en samtalskväll i Betlehemskyrkan i centrala Stockholm. Här följer ett reportage från samtalskvällen.

Människor väller in från mörkret utanför. Det upplysta kyrkorummets bänkar är så gott som bräddfyllda redan då tjugo minuter återstår till start. Somliga får rentav sätta sig i trappan för att få plats. Även utanför salen, bakom undandragna skjutdörrar, har man radat upp stolar.

Efter en kort inledning slår sig deltagarna ned i halvcirkel framför altaret. Influgen från Oxford, England, är matematikprofessor John Lennox. Lennox är en känd kristen debattör och har vid flera tillfällen utmanat nyateistiska tänkare som exempelvis Richard Dawkins. Vid sidan av Lennox sitter Stefan Gustavsson, direktor för CredoAkademin. Mittemot dem sitter Christer Sturmark, ordförande för förbundet Humanisterna, och fysikprofessor Ulf Danielsson. Innan syret i salen nått farligt låga nivåer, ska dessa herrar nöta högst komplicerade argument.

Efter varsitt anförande på några minuter släpps debatten fri, med endast ett fåtal ingripanden av moderator Mats Selander, likaledes verksam vid CredoAkademin. Samtalet kretsar kring vissa fasta frågor som allteftersom nyanseras och belyses från skilda håll.

Lennox trumfkort, som han ofta återkommer till och som blir något av kvällens huvudtema, är att tillvarons begriplighet kräver Gud som förklaring. För om man antar att allt i grunden är materia, då måste man även anta att det mänskliga medvetandet kan reduceras till detsamma. Då blir det mänskliga medvetandet likställt med ett blint virrvarr av kemiska processer. Men om nu medvetandet är på sådant vis, varför ska man då lita på det? Det är mycket osannolikt, menar Lennox, att ett intelligent medvetande skulle uppstå av sig självt ur en rent materiell verklighet. Snarast blir det då rimligt att anta att vårt medvetande ständigt bedrar oss. Men om medvetandet ständigt bedrar oss, så blir även vetenskapen meningslös. Vetenskapen handlar ju om att bringa ordning i tillvaron, att förstå den. Därför förenas vetenskapen rentav bättre med gudstron än med ateismen. Nästan som Descartes menar därför Lennox att vi kan lita på medvetandet därför att det har ett intelligent upphov; nämligen Gud.

Professor Danielsson instämmer i att det är osannolikt att intelligens kan uppstå i en rent materiell verklighet, och hänvisar därför till teorin om multiversa. Den teorin räknar med att det kan finnas många fler universa, förutom vårt eget universum. Och om då intelligens inte uppstår i det ena universumet, så torde det uppstå i ett annat. Dessutom, framhåller Danielsson, kan man ifrågasätta om det mänskliga medvetandet faktiskt är intelligent, om det verkligen rätt speglar världen.

Här avbryter Lennox och utbrister på sin breda irländska dialekt: ” – I hope you are not loosing faith in science!” Lennox etikettsbrott, där han ibland avbryter och använder kraftuttryck, är något som ger liv åt ett ibland ganska torrt samtal.

Kvällen kretsar som nämnts kring flera frågor. Gustavsson framhåller med emfas, och har medhåll från Lennox, att striden egentligen inte så mycket gäller relationen mellan religion och vetenskap, som frågan om skilda världsbilder. Alltför ofta sammanblandas nämligen vetenskapen med materialismen, uppfattningen att det enda som finns är materia. Men vetenskap är en verksamhet och inte i sig en världsbild; vetenskap kan faktiskt bedrivas inom flera slags världsbilder.

Sturmark å sin sida åberopar Occams rakblad, om än inte uttryckligen, och menar att Lennox stora problem är att han antar överflödiga ting, nämligen Gud. Sturmark säger sig vara beredd att tro på Gud den dag Gud verkligen krävs som tillvarons förklaring. Men för tillfället räcker vetenskapen till. Åtminstone behöver Gud en förklaring, liksom universum, och då två förklaringar är fler än en, är det rimligare att inte addera Gud till tillvaron. Lennox svarar på detta att vetenskapen faktiskt inte räcker till. Vetenskapen är som bekant meningslös om tillvaron inte är begriplig och tillvarons begriplighet kräver Gud som förklaring.

Intressant blir det när Danielsson frågar Lennox vad som skulle förmå honom att överge gudstron. Förvånansvärt nog svarar Lennox att Jesu uppståndelse, om den kan trovärdigt motbevisas, skulle vara ett sådant skäl. Så central är alltså uppståndelsen för denne matematikprofessor, att den rentav utgör ett gudsbevis. Utöver uppståndelsen är också tillvarons begriplighet, om den kan förklaras utan hänvisning till Gud, såklart ett skäl av sådan sort.

Att ens eget medvetande skulle utgöra ett gudsbevis är väl något få har tänkt på. Men tyvärr är Lennox inte alltför tydlig i sin argumentation. Varför kan man inte alludera Bertrand Russel och helt enkelt konstatera att medvetandet ”bara finns där, så enkelt är det”? Varför måste man anta att Gud fixat biffen? Det framgår inte helt klart. Men man kan också fråga sig om teorin om multiversa utgör en bättre förklaring. Är detta antagande verkligen så vetenskapligt vattentätt att det kan konkurrera med Gud? Dessutom gäller ju frågan om begriplighet vårt eget universum. Hur det ser ut i andra universa är väl därför ganska ointressant. Till sist: om nu alla möjliga varianter av universum finns, så finns även Gud, som Lennox framhåller.

Christoffer Jonsson 2010-03-29

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: