New York Times anklagade påven med fejkade dokument

Tisdagen  den 30 mars har den amerikanska tidningen Catholic Anchor publicerat en anmärkningsvärd text som av allt att döma visar att de anklagelser som tidningen New York Times den 24 mars riktade mot påven Benedictus XVI för att han i slutet av 90-talet skulle ha stoppat en process mot en pedofilpräst byggde på fejkade dokument. Den nu aktuella texten är skriven av en person som New York Times använder som källa, nämligen Thomas Brundage, som var domare i den kyrkliga processen mot pedofilprästen Lawrence Murphy. Domaren hävdar i sin text dels att han inte är upphovsman till de citat som New York Times säger sig ha fått från honom, och dels att tidningen överhuvudtaget inte alls haft kontakt med honom. Domaren hävdar dessutom med bestämdhet att kardinal Josef Ratzinger – den nuvarande påven – förmodligen inte hade någonting alls med fallet att göra.

I egenskap av stiftsjurist för ärkestiftet Milwaukee hade prästen Thomas Brundage ansvaret för den kyrkliga processen mot den pedofile prästen Lawrence Murphy, som misstänktes för runt 200 övergrepp på pojkar vid en kyrklig skola för döva barn mellan 1950 och 1974. Här följer en översättning av större delen av hans artikel om fallet.

Jag var stiftsjurist för ärkestiftet Milwaukee åren 1995-2003. Under de åren fungerade jag som domare i fyra kyrkliga kriminalfall, varav ett gällde prästen Lawrence Murphy. Eftersom mitt namn och mina kommentarer gällande fallet Murphy har använts frikostigt och i många fall felaktigt av New York Times och i mer än 100 andra dagstidningar och nättidningar känner jag mig fri att berätta om processen mot prästen Murphy alltifrån dess början.

Eftersom en stor del av rapporteringen har varit felaktig och inte stämmer överens med fakta känner jag mig förpliktad att berätta detta för att sanningen ska komma fram. Faktum är att hittills ingen enda nyhetsbyrå varit i kontakt med mig i denna fråga, trots att det var jag som handlade fallet i min egenskap av domare.

Mitt syfte är här bland annat att påpeka hur missvisande och felaktigt New York Times och andra tidningar har rapporterat om Murphy-fallet. Jag vill dessutom påstå att ingen annan påve eller biskop i historien har gjort så mycket som Benedictus XVI för att motverka de fruktansvärda sexuella övergreppen på barn i den katolska kyrkan.

År 1996 fick jag ansvar för fallet med prästen Murphy, tidigare rektor för St Johns skola för döva barn i Milwaukee. Det var då allmänt bekant sedan årtionden att han varit inblandad i en skandal med några döva barn, men detaljerna i ärendet var inte kända.

Modiga initiativ från offrens sida (och från deras fruar) ledde till att ärkestiftet Milwaukee uppmärksammade fallet igen 1996. I våra interna diskussioner i ledningen för ärkestiftet Milwaukee fick vi klart för oss att vi måste vidta snabba och resoluta åtgärder som respons på de brott som begåtts flera årtionden tidigare. I samråd med den dåvarande ärkebiskopen Rembert Weakland inledde vi en undersökning rörande anklagelserna om sexuella övergrepp och om brott i samband med biktens sakrament.

Vi gick sedan vidare och startade en rättsprocess mot prästen Murphy. Jag fungerade som domare och informerade Murphy om att han skulle komma att åtalas för sexuella övergrepp mot barn, samt för brott i samband med bikten.

Vid mina kontakter med Murphy fick jag intrycket av att han helt enkelt inte förstod allvaret i vad han gjort. Han uppträdde defensivt och hotfullt.

Från 1996 till augusti 1998 intervjuade jag, med hjälp av en kvalificerad bisittare, ett dussintal offer för Murphys övergrepp.  Det var fruktansvärda berättelser att lyssna till. I ett av fallen hade offret självt senare blivit gärningsman och satt i fängelse för samma typ av övergrepp. Jag kom att inse att det rörde sig om en sjukdom som lätt kunde överföras på andra. Jag fick lyssna till berättelser om förstörda liv och om olika sexuella problem till följd av övergreppen. Dessa dagar var de värsta som jag upplevt under mitt liv som präst.

Jag träffade också ledningen för en gemenskap för döva katoliker. De insisterade på att Murphy skulle avstängas från prästämbetet. Och de insisterade ännu mer eftertryckligt på att han inte skulle få begravas som präst. Jag antydde att jag, i min egenskap av domare, inte kunde garantera att deras första önskemål skulle bli uppfyllt och att jag bara kunde komma med rekommendationer vad gällde deras andra önskemål.

Sommaren 1998 anmodade jag prästen Murphy att komma till biskopshuset i Milwaukee. Kort därefter fick jag ett brev från hans läkare som uppgav att Murphy var vid dålig hälsa och att han inte kunde resa längre sträckor än 20 miles. (Den då aktuella streckan, från Boulder Junction till Milwaukee, var runt 276 miles.) En vecka senare dog Murphy en naturlig död på ett ställe runt 100 miles från sitt hem.

När det gäller den felaktiga rapporteringen om fallet som gjorts av New York Times, Associated Press, och de som använt dem som källor vill jag påpeka att ingen av dem har kontaktat mig om frågan, men att de ändå har ansett sig vara fria att publicera citat från mig.  Nästan alla dessa citat från mig är tagna från ett dokument som finns utlagt på internet med korrespondens mellan Vatikanen och ärkestiftet Milwaukee. Jag citeras i ett handskrivet dokument från den 31 oktober 1997, och det uppges att jag sagt att ”oddsen ser ut som att det här kommer att bli fruktansvärt, och särskilt som det rör sig om fysiskt handikappade, sårbara personer”. Dessutom ger man vidare följande citat: ”Barnen möttes i biktstolen där övergreppen inleddes med att de tillfrågades om de var omskurna”.

Att dessa dokument, med uttalanden som jag påstås ha gjort, är problematiska framgår genast eftersom de föreligger i handskriven form. Dokumenten är inte skrivna av mig och handstilen är inte min. Syntaxen liknar den jag skulle kunna ha använt, men jag har ingen idé om vem som har skrivit dessa uttalanden, som jag alltså påstås ha framfört. Som ung student vid Marquette University School of Journalism fick vi lära oss att om möjligt kolla våra citat både en, två och tre gånger. Jag har aldrig blivit kontaktad av någon angående detta dokument som är skrivet av någon för mig okänd person. Att avslöja sanningen tar sin tid, och det står nu klart att New York Times, Associated Press och andra inte gav sig tillräckligt med tid för att få fakta korrekta.

Vidare förklarade ärkebiskop Weakland den 19 augusti 1998 i ett brev till den dåvarande sekreteraren för Vatikanens Troskongregation, ärkebiskop Tarcisio Bertone, att han hade uppdragit åt mig att avbryta rättegången mot Fader Murphy. Men Fader Murphy avled två dagar senare, och på den dag då han dog var han fortfarande svarande i en kyrklig kriminalrättegång. Ingen tycks ha varit medveten om detta. Hade jag blivit tillsagd att avbryta rättegången hade jag säkert krävt att man skulle apellera till kyrkans högsta domstol eller om nödvändigt till påven Johannes Paulus II. Processen skulle ha varat i månader, om inte längre.

För det andra, ifråga om vilken roll dåvarande kardinal Joseph Ratzinger (den nuvrande påven Benedictus XVI) har spelat i denna fråga har jag ingen anledning att tro att han på något vis var involverad. Att antyda något sådant ligger långt från all logik och grundad information.

För det tredje, flyttades ärenden om sexuella missbruk mot minderåriga år 2001 från den romerska Rotan till Troskongregationen, ledd av kardinal Ratzinger. Intill dess gick alla sådana överklaganden till Rotan, och vår erfarenhet var att fallen kunde pågå i åratal i den domstolen. När kompetensen flyttades till Troskongregationen kunde både jag själv och många av mina kyrkorättskolleger konstatera att fallen rörande sexuella övergrepp expedierades raskt, rättvist och med tillbörlig hänsyn till alla inblandade parter. Jag hyser inga tvivel om att detta berodde på kardinal Ratzinger.

För det fjärde har påven Benedictus vid flera tillfällen bett om ursäkt för de skamliga övergreppen på barn i olika sammanhang och inför lyssnare världen över. Detta har aldrig tidigare hänt. Han har träffat offer. Han har organiserat biskopsträffar om detta, den senaste med de katolska biskoparna i Irland. Han har varit den mest aktive internationelle kyrkoledaren i historien när det gäller det gissel det är då präster förgriper sig på minderåriga. I stället för passiv dessa frågor, som det heter, har han varit en stark och effektiv initiativtagare.

Slutligen har det under de senaste 25 åren företagits en kraftfull aktion inom kyrkan för att undvika att barn lider skada. De som vill bli präster genomgår en omfattande sexualpsykologisk utvärdering innan de får tillträde. I stort sett alla seminarier koncentrerar sina ansträngningar på en säker miljö för barnen. Det har funnits mycket få fall då präster har sexuellt missbrukat barn under det senaste årtiondet.

Till sist: Händelserna under 1960- och 1970-talen med Fader Lawrence Murphys sexuella övergrepp på minderåriga och antastanden i biktstolen är oursäktliga och förfärliga brott. Å kyrkans vägnar är jag djupt bedrövad och skamsen för det onda som har gjorts av mina bröder prästerna, men jag inser att min sorg är förmodligen av liten betydelse 40 år efter händelserna. Det enda vi kan göra nu är att inse sanningen, be om förlåtelse och göra vad som är mänskligt möjligt för att hela såren. Det övriga lägger jag tacksamt i Guds händer.

Father Thomas T. Brundage, jurist i kanonisk rätt

—-

Uppdatering: USA:s biskopar backar upp påven.

Ulf Jonsson 2010-03-30/31

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: