Kursändring i ekumeniken?

Så som tidigare meddelats här på Signumbloggen har den schweiziske biskopen Kurt Koch nu sedan en dryg vecka tillbaka tagit över rodret på Enhetssekretariatet i Rom efter kardinal Walter Kasper. Men vad kan man då vänta sig av det nya styret?

Många utnämningar och övriga handlingar under den nuvarande påven kan, åtminstone delvis, tolkas utifrån dennes program om kontinuitetens hermeneutik, först proklamerad i jultalet till medarbetarna vid kurian den 22 december 2005. Just denna kontinuitetens hermeneutik, och detta jultal till kurian, hänvisar också Kurt Koch uttryckligen till i den artikel om den romerska ritens två former som publicerades i Signum för två år sedan. Biskop Koch skriver i denna artikel om hur påvens motu proprio Summorum pontificum måste tolkas så att den syftar till en inre försoning i och av kyrkan, och ett sammanhållande av – eller snarare ett upphävande av skarpa gränser mellan – en påstådd för-konciliär och en efter-konciliär kyrka.

Biskop Koch skriver vidare rörande kontinuitetens gentemot brottets hermeneutik, vad gäller uttolkningen av Andra Vatikankonciliets dokument:

”Åtskillnaden mellan dessa båda uttolkningsprinciper för konciliet satte påven Benedictus XVI fingret på redan kort tid efter konciliet med dessa markanta ord: ’den verkliga reformen är den som arbetar för det fördolt sanna kristna och låter sig uppfordras och formas av detta; den falska reformen är den som ränner efter människan i stället för att leda henne och därmed förvandlar kristendomen till en diversehandel med dålig ruljangs som skriker efter kunder’. Därmed framträder det egentliga djupet i striden som blossade upp redan på Andra Vatikankonciliet och direkt efter denna kyrkliga megahändelse. Medan ena sidan var övertygad om att den nödvändiga reformen av kyrkan krävde ett avgörande ressourcement – nämligen att man går tillbaka till trons källor, till den heliga Skrift och till kyrkofäderna – och att dessutom aggiornamento skall förstås utifrån detta ressourcement, så löskopplades på den andra sidan i mångt och mycket aggiornamento från ett sådant bibliskt och patristiskt ressourcement så att återgången till källorna knappast längre intresserade och aggiornamento enbart tolkades i betydelsen av en anpassning till den moderna kulturen.

Denna strid står också som en bakgrund till striderna omkring påven Benedictus motu proprio. Ty det är bara om man inte betraktar konciliet som ett brott med kyrkans tradition, utan som ett storartat utvecklingssteg inom själva traditionen, och det är bara om man anlägger ett liknande betraktelsesätt på liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet, som man rätt kan värdera det ärende påven Benedictus har med sitt motu proprio.”

I artikeln, liksom i andra sammanhang, framträder biskop Koch som sagt som en stark anhängare av denna kontinuitetens hermeneutik.

Vad kan då denna betyda på ekumenikens område? Det är troligen inte alltför långsökt att finna något av påvens tänkande – som alltså i stora stycken tycks delas av Koch – på detta område i konstitutionen Anglicanorum coetibus, som vi tidigare rapporterat om här på Signumbloggen liksom i Signum. Anglicanorum coetibus är ett svar på begäran om full gemenskap med den katolska kyrkan från vissa anglikanska grupper, som samtidigt önskar bevara delar av sitt anglikanska arv. Om man ska generalisera utifrån detta fall kan man alltså säga att betoningen på inriktningen av ekumeniken – åtminstone gentemot kristna som avskiljts under reformationstiden – snarare ligger på möjligheter till återförening med mindre grupper nu än med större samfund på längre sikt.

Även om relationerna till SSPX inte ligger under Enhetssekretariatet, utan under Troskongregationen, kan det ändå vara av intresse att i detta sammanhang se på hur biskop Koch i ovan nämnda artikel ser på denna dialog:

”Lika säkert ser [påven] i detta tillmötesgående [gentemot SSPX] också ett ytterligare steg på den ingalunda lätta vägen mot att överbrygga den schism med ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare som uppstod för 20 år sedan. Då ingen kristen kan glädja sig över en splittring i kyrkan – i vilken riktning den än må gå – måste man uppfatta påvens tillmötesgående som berättigat. Påven påpekar uttryckligen i sitt medföljande brev att de ansvariga i kyrkan under kritiska moment av kyrkohistorien ofta, då det kommit till en splittring, inte i tillräckligt hög utsträckning bemödat sig om försoning och bevarandet av enheten; av detta drar han slutsatsen att ’denna blick på det förgångna pålägger oss idag en förpliktelse: vi får inte sky några ansträngningar för att det skall bli möjligt för alla, som är besjälade av en uppriktig önskan om enhet, att de skall kunna förbli i denna enhet, eller återupptäcka den’.”

Han skriver dock också angående denna dialog, för fullständighetens skull:

”Det är bara att konstatera att för exempelvis S:t Pius X:s prästbrödraskap är avvisandet av liturgireformen oupplösligt förenat med ett avståndstagande från andra viktiga reformer vid konciliet, framför allt dess bemödanden om ekumeniken, dess grundläggande dekret om religionsfriheten och överhuvudtaget konciliets nyorientering av kyrkan gentemot den moderna världen. Det var mot bakgrund av detta som den nuvarande generalen för S:t Pius X:s prästbrödraskap ännu härom året kunde skriva: ’ekumeniken och religionsfriheten är fortfarande den stora stötestenen’. Det säger sig självt att sådana utsagor inte kan accepteras av en katolik som är trogen konciliet.”

I biskop Koch tycks påven som ledare för Enhetssekretariatet ha fått en ”man efter sitt sinne”. Det återstår bara att önska honom lycka till med det nya uppdraget.

Erik Åkerlund 2010-07-07

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: