arkiv

Månadsarkiv: juli 2010

Nu på söndag, den 18 juli, startar den artonde internationella världs-aids-konferensen. Den håller på fram till den 23 juli och äger denna gång rum i Wien. Mottot för årets konferens lyder ”Rights Here, Right Now”.

Från fredag den 16 juli till söndag den 18 juli hålls också en interreligiös konferens i den österrikiska huvudstaden, som upptakt inför världs-aids-konferensen. Upptaktskonferensen genomförs av den interreligiösa samarbetsorganisationen Ecumenical Advocacy Alliance, med säte i Geneve. Lokalt på plats i Wien står den österrikiska avdelningen av den internationella katolska hjälporganisationen Caritas för det mesta av det organisatoriska arbetet med konferensen, men programmet gestaltas av företrädare för olika religioner och samfund. Temat lyder ”Rättigheter här och nu. Men vad har tron med saken att göra?” Syftet med upptaktskonferensen är att i det offentliga rummet lyfta fram religiöst grundade skäl för ett aktivt deltagande i den globala kampen mot aids.

Bland upptaktskonferensens evenemang märks bland annat två offentliga paneldebatter under fredagen vid Tekniska universitetet i Wien om hur religiösa traditioner kan hindra eller främja kampen mot aids. På lördagskvällen anordnar man ett möte för bön och meditation på Karlsplatz i centrala Wien.

På måndagskvällen håller Caritas Internationalis egen aids-expert, Robert Vitillo, en presentation av sin organisations arbete mot aids i konferensens öppna ”Global Village”-paviljong.  Vitillo deltar också med två föreläsningar vid själva konferensen.

Man räknar med att ungefär en fjärdedel av all aidsvård i världen ges av katolska organisationer. Läs exempelvis om den katolska Sant Egidio-rörelsens arbete mot aids i Afrika i artikeln ”Att bekämpa aids i Afrika – ett samtal med Leonardo Emberti” i Signum nr 2 / 2010.

Världs-aids-konferensens egen hemsida nås på denna länk.

Ulf Jonsson 2010-07-16

Idag, den 15 juli, offentliggjorde Vatikanen kyrkolagens nya, strängare regler mot sexuella övergrepp inom den katolska kyrkan.  De nya reglerna har godkänts av påven Benedictus XVI och de gäller med omedelbar verkan.

De nya reglerna innebär att man nu mycket snabbt kan avsätta (dvs ”laicera” eller ”avkraga”, alltså inte enbart avskeda från tjänsten) präster från prästämbetet i de fall då bevisläget är entydigt. I sådana fall krävs inte längre någon formell juridisk process alls.

Anklagelser mot präster som begått övergrepp ska inte lägre utredas enbart av präster, utan även lekmän ska involveras i sådana utredningar. Hittills har preskriptionstiden för sexövergrepp inom kyrkan varit tio år, nu förlängs den till 20 år, och i enskilda fall kan preskriptionstiden förlängas hur länge som helst.  Innehav eller spridning av barnpornografi blir straffbart för präster.  Dessutom fastslås att präster på alla nivåer – inklusive biskopar, ärkebiskopar och kardinaler – är underkastade den romerska Troskongregationens domvärjo i samtliga fall som rör sexövergrepp. Den senare regeln innebär att alla sexövergrepp av katolska präster på alla nivåer inom kyrkan över hela världen måste rapporteras till Vatikanens Troskongregation, oavsett var och av vem brottet begåtts.

I en kommentar till de nya reglerna förklarade påvens presstalesman, Federico Lombardi, vid en presskonferens i Vatikanen idag att de nya reglerna är en del av kyrkans interna lagstiftning, kyrkolagen. Därför finns i de nya reglerna ingenting om plikten att anmäla sexövergrepp till de civila myndigheterna och polisen. Men i en regelsamling som Vatikanen offentliggjorde redan i april i år heter det att kyrkan bör samarbeta med de civila myndigheterna i enlighet med respektive lands egen lagstiftning och anmäla alla fall av sexövergrepp till polisen.

För den som söker efter en mer utförlig information om kyrkans nya, skärpta regler mot sexövergrepp och barnpornografi hänvisar vi till Vatikanradions svenska hemsida, där man finner en utförlig text på svenska om saken. Klicka på denna länk.

Se dessutom på Vatikanens hemsida här.

Red., 2010-07-15/16

Bertil Werkström, Svenska kyrkans ärkebiskop mellan åren 1983–1992, har avlidit efter en längre tids sjukdom, meddelar Kyrkans Tidning på sin hemsida. Werkström ledde Svenska kyrkan under en period då skiljandet mellan kyrkan och staten diskuterades intensivt. Ärkebiskop Werkström tog tydlig ställning för en kyrka fri från statlig och politisk styrning. Och utan stora åthävor företrädde han allmänkristna uppfattningar även i kontroversiella frågor.

I ekumeniskt avseende framstår Bertil Werkström som en av de mest betydelsefulla svenska samfundsledarna under de senaste femtio åren. Han var aktiv i skapandet av Borgågemenskapen. Och under hans tid som ärkebiskop förbättrades relationerna mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan mycket påtagligt.

Werkström besökte påven Johannes Paulus II i Vatikanen flera gånger, och kontakterna mellan dem präglades av en stark ömsesidig välvilja. Werkströms ekumeniska vision inför framtiden präglades av en tydlig vilja till enhet med den världsvida katolska kyrkan. Werkström spelade också en viktig roll i samband med Johannes Paulus II:s besök i Sverige 1989.

Bertil Werkström blev 82 år gammal. Begravningen äger rum den 11 augusti i Stora Sköndals kyrka i Stockholm. Requiescat in pace.

Läs här Bertil Werkströms egen text om hans kontakter med Johannes Paulus II, publicerad i Signum 3/ 2005.

Ulf Jonsson 2010-07-15

Redan idag, tisdag den 13 juli, offentliggjorde Vatikanen i ett pressmeddelande temat för påvens nästa nyårsbudskap. I den katolska kyrkan firas den 1 januari som ”världsfredsdagen”. Påven brukar den dagen sända ett öppet brev med anknytning till fredsfrågorna till regeringarna runt om i världen. Världsfredsbudskapet den 1 januari 2011 kommer att stå under mottot ”Religionsfrihet – en väg till fred”

Bakom valet av tema ligger det faktum att en stor del av mänskligheten förvägras religionsfrihet. Religiösa minoriteter utsätts ofta för diskriminering, eller till och med våldsamma förföljelser.

I Vatikanens pressmeddelande heter det att det inte är acceptabelt att troende människor ska behöva förneka sin tro för att få sina medborgerliga rättigheter tillgodosedda. Mänskliga rättigheter får inte kopplas samman med något krav på en ateistisk eller agnostisk livsåskådning, framhåller man.

Religionsfriheten har sin grund i respekten för människovärdet, och den motverkar fundamentalistiska tänkesätt som använder den religiösa tron i manipulativa eller instrumentella syften. Religionsfriheten behöver i synnerhet stärkas i länder med starkt antireligiösa ideologier, eller i länder där en enstaka religion har fått monopolställning.

Den 1 januari firas som världsfredsdag inom den katolska kyrkan sedan år 1968, då det introducerades av påven Paulus VI. Årets fredsbudskap av påven Benedictus XVI har temat ”Vill du främja freden, bevara då skapelsen” och det handlar om sambanden mellan fredsfrågorna och miljöfrågorna.

Kathpress 2010-07-13

”Fotboll förbrödrar”, heter det ofta. Och det är sant. Men lika sant är att fotboll också kan underblåsa och nära konflikter. Fotbollsmatcher har i historien lett till såväl vapenvilor som krigsförklaringar.

Oavsett detta kan dock själva fotbollsspelandet utgöra en arena för att reflektera över sekularitet. För oavsett vad fotbollen får för resultat ”utanför planen” återstår som ett faktum om spelet planen: människor från olika kulturer och med olika tro och livsåskådningar som spelar under gemensamma regler.

Under fotbolls-VM har vi åter igen blivit påminda om hur frånvarande religionen är här i Sverige, inte minst den katolska. Korstecken görs flitigt såväl vid ingången till som vid utgången från planen, liksom vid markanta händelser under spelets gång. Korstecknets innebörd kan säkert skifta en hel del från spelare till spelare, från en närmast vidskeplig åtbörd till ett enkelt men djupt överlämnande av allt som sker på planen i Guds – den Treeniges och korsfästes – händer.

För många spelare är alltså religionen berörbart närvarande även på fotbollsplanen. Dock – och här kommer poängen – det finns också en gräns för religionens direkta inflytande i sammanhanget. Ingen spelare kan exempelvis hänvisa till sin religion – eller avsaknad därav – för att i någon mån ”spela efter egna regler”. Hur troende man än är får man inte ta bollen med handen, till exempel. (Sedan får Maradona säga vad han vill…) Och jag kan inte hänvisa till ateism för att slippa drabbas av en straffspark mot det egna laget för något som jag gjort.

Givet spelets grundläggande idé kan man, vidare, gemensamt diskutera vilka spelregler som bäst låter idén med fotbollsspelandet komma till sin rätt. Hur skapar vi ett så bra (roligt, underhållande, …) spel som möjligt, för såväl utövare som publik? Vad är, i detta fall, det gemensamma goda, och hur uppnår vi det? Också i detta fall skulle det vara märkligt att hänvisa till sin egen tro eller livsåskådning. Vi pratar ju, trots allt, om en mänsklig aktivitet, där vi alla – oavsett bakgrund och förförståelse – måste kunna samlas kring en gemensam förståelse av fenomenet, och vissa gemensamma värderingar runt detta.

Detta utesluter ju inte att var och en – enskilda såväl som i grupper – sedan tolkar in fotbollens plats i det stora hela på olika sätt.

Analogin till samhället är, förhoppningsvis, uppenbar. Liksom alla liknelser har den sina begränsningar och sina brister. Trots detta kan förhoppningsvis ändå fotbollen, i dessa VM-tider, hjälpa oss i vårt så angelägna sökande efter den goda sekulariteten, som underlättar samverkan mellan människor med olika livsåskådningar, utan att för den skull förbjuda dem att uttrycka den.

Läs gärna mer om förhållandet mellan fotboll och religion i Fredrik Heidings artikel Religiösa perspektiv på fotbolls-VM, som publicerades i Signum 5 / 2006 förra gången det var fotbolls-VM.

Erik Åkerlund 2010-07-10

Så som tidigare meddelats här på Signumbloggen har den schweiziske biskopen Kurt Koch nu sedan en dryg vecka tillbaka tagit över rodret på Enhetssekretariatet i Rom efter kardinal Walter Kasper. Men vad kan man då vänta sig av det nya styret?

Många utnämningar och övriga handlingar under den nuvarande påven kan, åtminstone delvis, tolkas utifrån dennes program om kontinuitetens hermeneutik, först proklamerad i jultalet till medarbetarna vid kurian den 22 december 2005. Just denna kontinuitetens hermeneutik, och detta jultal till kurian, hänvisar också Kurt Koch uttryckligen till i den artikel om den romerska ritens två former som publicerades i Signum för två år sedan. Biskop Koch skriver i denna artikel om hur påvens motu proprio Summorum pontificum måste tolkas så att den syftar till en inre försoning i och av kyrkan, och ett sammanhållande av – eller snarare ett upphävande av skarpa gränser mellan – en påstådd för-konciliär och en efter-konciliär kyrka.

Biskop Koch skriver vidare rörande kontinuitetens gentemot brottets hermeneutik, vad gäller uttolkningen av Andra Vatikankonciliets dokument:

”Åtskillnaden mellan dessa båda uttolkningsprinciper för konciliet satte påven Benedictus XVI fingret på redan kort tid efter konciliet med dessa markanta ord: ’den verkliga reformen är den som arbetar för det fördolt sanna kristna och låter sig uppfordras och formas av detta; den falska reformen är den som ränner efter människan i stället för att leda henne och därmed förvandlar kristendomen till en diversehandel med dålig ruljangs som skriker efter kunder’. Därmed framträder det egentliga djupet i striden som blossade upp redan på Andra Vatikankonciliet och direkt efter denna kyrkliga megahändelse. Medan ena sidan var övertygad om att den nödvändiga reformen av kyrkan krävde ett avgörande ressourcement – nämligen att man går tillbaka till trons källor, till den heliga Skrift och till kyrkofäderna – och att dessutom aggiornamento skall förstås utifrån detta ressourcement, så löskopplades på den andra sidan i mångt och mycket aggiornamento från ett sådant bibliskt och patristiskt ressourcement så att återgången till källorna knappast längre intresserade och aggiornamento enbart tolkades i betydelsen av en anpassning till den moderna kulturen.

Denna strid står också som en bakgrund till striderna omkring påven Benedictus motu proprio. Ty det är bara om man inte betraktar konciliet som ett brott med kyrkans tradition, utan som ett storartat utvecklingssteg inom själva traditionen, och det är bara om man anlägger ett liknande betraktelsesätt på liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet, som man rätt kan värdera det ärende påven Benedictus har med sitt motu proprio.”

I artikeln, liksom i andra sammanhang, framträder biskop Koch som sagt som en stark anhängare av denna kontinuitetens hermeneutik.

Vad kan då denna betyda på ekumenikens område? Det är troligen inte alltför långsökt att finna något av påvens tänkande – som alltså i stora stycken tycks delas av Koch – på detta område i konstitutionen Anglicanorum coetibus, som vi tidigare rapporterat om här på Signumbloggen liksom i Signum. Anglicanorum coetibus är ett svar på begäran om full gemenskap med den katolska kyrkan från vissa anglikanska grupper, som samtidigt önskar bevara delar av sitt anglikanska arv. Om man ska generalisera utifrån detta fall kan man alltså säga att betoningen på inriktningen av ekumeniken – åtminstone gentemot kristna som avskiljts under reformationstiden – snarare ligger på möjligheter till återförening med mindre grupper nu än med större samfund på längre sikt.

Även om relationerna till SSPX inte ligger under Enhetssekretariatet, utan under Troskongregationen, kan det ändå vara av intresse att i detta sammanhang se på hur biskop Koch i ovan nämnda artikel ser på denna dialog:

”Lika säkert ser [påven] i detta tillmötesgående [gentemot SSPX] också ett ytterligare steg på den ingalunda lätta vägen mot att överbrygga den schism med ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare som uppstod för 20 år sedan. Då ingen kristen kan glädja sig över en splittring i kyrkan – i vilken riktning den än må gå – måste man uppfatta påvens tillmötesgående som berättigat. Påven påpekar uttryckligen i sitt medföljande brev att de ansvariga i kyrkan under kritiska moment av kyrkohistorien ofta, då det kommit till en splittring, inte i tillräckligt hög utsträckning bemödat sig om försoning och bevarandet av enheten; av detta drar han slutsatsen att ’denna blick på det förgångna pålägger oss idag en förpliktelse: vi får inte sky några ansträngningar för att det skall bli möjligt för alla, som är besjälade av en uppriktig önskan om enhet, att de skall kunna förbli i denna enhet, eller återupptäcka den’.”

Han skriver dock också angående denna dialog, för fullständighetens skull:

”Det är bara att konstatera att för exempelvis S:t Pius X:s prästbrödraskap är avvisandet av liturgireformen oupplösligt förenat med ett avståndstagande från andra viktiga reformer vid konciliet, framför allt dess bemödanden om ekumeniken, dess grundläggande dekret om religionsfriheten och överhuvudtaget konciliets nyorientering av kyrkan gentemot den moderna världen. Det var mot bakgrund av detta som den nuvarande generalen för S:t Pius X:s prästbrödraskap ännu härom året kunde skriva: ’ekumeniken och religionsfriheten är fortfarande den stora stötestenen’. Det säger sig självt att sådana utsagor inte kan accepteras av en katolik som är trogen konciliet.”

I biskop Koch tycks påven som ledare för Enhetssekretariatet ha fått en ”man efter sitt sinne”. Det återstår bara att önska honom lycka till med det nya uppdraget.

Erik Åkerlund 2010-07-07

Nu på onsdag, den 7 juli, lämnar påven Benedictus XVI Vatikanen för att tillbringa de närmaste veckorna på sitt sommarresidens Castel Gandolfo några mil söder om Rom. Den 83-årige Papa Ratzinger slår alltså av på arbetstakten och sköter endast de allra viktigaste ärendena, för att få tid över till vila och rekreation. Fram till den 4 augusti är nästan alla offentliga evenemang inställda, förutom Angelusbönen på söndagarna.

Möjligheten att få lite vila är säkert välkommen; de senaste veckorna har varit ovanligt slitsamma och turbulenta för påven. I lördags kommenterade hans pressekreterare jesuitpater Federico Lombardi den gångna veckan med att säga att det inte är någon lätt tid för den katolska kyrkan och att påven har fått lov att ägna mycket uppmärksamhet åt konflikter och inomkyrkliga spänningar.

Säkert ser påven nu också fram emot det sista veckoslutet i augusti, då träffen med hans egen teologkrets äger rum. Gruppen har träffats varje år sedan 1971 och består huvudsakligen av teologer som doktorerade hos Ratzinger medan han var professor i Regensburg. Häromåret diskuterade man evolutionsteorins teologiska implikationer; i år ska man diskutera tolkningsprinciperna för Andra Vatikankonciliet. Huvudföredragen hålls denna gång av ärkebiskop Kurt Koch och kardinal Christoph Schönborn.

Tittar man tillbaka på de senaste två veckorna kan man konstatera att påvens kalender har varit full av både viktiga, vägvisande beslut inför framtiden men också av påfrestande ärenden om olika konflikter.

Under den gångna veckan offentliggjordes tre viktiga utnämningar som påven gjort till ledande befattningar inom Vatikanen. I två fall rör det sig om personer som beskrivs som särskilt närstående Ratzinger med avseende på deras teologiska tänkesätt. Dels är det den nye chefen för Påvliga rådet för kristen enhet, den schweiziske ärkebiskopen Kurt Koch, som hittills varit biskop av Basel, och dels är det den nye chefen för Biskopskongregationen, den kanadensiske kardinalen Marc Ouellet, som hittills varit ärkebiskop av Quebec. I den kyrkliga pressen brukar båda beskrivas som mer traditionellt inriktade än sina respektive föregångare, kardinal Walter Kasper respektive kardinal Giovanni Battista Re. Dessutom har påven utsett ärkebiskop Rino Fisichella till chef för det nybildade Påvliga rådet för nyevangelisering. Rådets uppgift är att verka för en förnyelse av det kristna troslivet i den sekulariserade västvärlden. Utnämningen av Fisichella till denna viktiga post är kanske lite mer överraskande, med tanke på att han offentligt har kritiserat kyrkans sätt att hantera abortfrågan. Men även Fisichella hör på det stora hela hemma inom samma teologiska riktning som Koch och Ouellet.

Till den senaste tidens mer påfrestande ärenden hör den spektakulära räden mot kyrkan i Belgien, liksom förra måndagens möte med kardinalerna Schönborn och Sodano. Hit hör också torsdagens möte mellan påven och den avskedade tyske biskopen av Augsburg, Walter Mixa. Till allt detta kommer dessutom att USA:s Högsta domstol nu fastslagit att påven inte kan hänvisa till sin diplomatiska immunitet som statschef för att undgå att kallas som vittne i amerikanska domstolar som driver processer mot pedofilövergrepp inom kyrkan.

Häromveckan genomförde den belgiska polisen en brett upplagd räd mot landets ledande katolska institutioner, medan landets samtliga biskopar hölls instängda i drygt nio timmar. Man genomsökte biskoparnas kontor och beslagtog deras datorer och mobiler. Man öppnade till och med en avliden ärkebiskops grav i jakten på bevis för pedofilövergrepp. Resultatet av polisens räd verkar hittills mycket magert, och även flera offer för sexövergrepp har starkt kritiserat polisens metoder. Offren har i synnerhet kritiserat att polisen beslagtagit dokument med informationer som offren själva ville skulle förbli hemliga. Det cirkulerar i belgiska medier uppgifter om att polisräden skedde på uppdrag av en undersökningsdomare som avsiktligt var ute efter att förnedra kyrkan så mycket som möjligt.

Vatikanen har i sina reaktioner på den belgiska polisräden betonat att man vill samarbeta med polisen för att uppdaga pedofilövergreppen, men att metoderna måste vara rättssäkra.  Både Vatikanens utrikesminister Mamberti och påven själv har uttryckt sitt tydliga missnöje med den belgiska polisens metoder, vilket lett till en diplomatisk kris mellan Belgien och Vatikanstaten. Belgiens justitie- och utrikesministrar försvarade till en början polisens agerande som rättmätigt och korrekt, men de har senare framhållit att man behöver undersöka huruvida polisen har begått några fel. De har också sagt att man vill träffa representanter för Vatikanen för ”konstruktiva samtal”. Belgiens justitieminister Stefaan De Clerck har nu i helgen tagit ytterligare ett steg och kritiserat polisens agerande som ”brutalt och förödande”. Och så sent som idag, måndag den 5 juli, meddelas att Belgiens riksåklagare har beslutat att ta över hela ärendet, eftersom han har funnit  indicier på att polisen agerade olagligt i samband med räden mot kyrkan. Riksåklagaren överväger dessutom möjligheten att avsätta den undersökningsdomare som tog beslutet om rädens genomförande, uppger de flamländska statliga tv-nyheterna idag.

Förutom krisen mellan Belgien och Vatikanstaten har påven också haft en kris av inomkyrklig karaktär att ta hand om senaste veckan. Förra måndagen, den 28 maj, kallade påven in två av sina kardinaler, Christoph Schönborn från Wien och kuriekardinalen Angelo Sodano, till ett försoningsmöte i Vatikanen. Bakgrunden var att Schönborn offentligt kritiserat Sodano på flera punkter när det gäller hanteringen av pedofilövergrepp inom kyrkan. Bland annat har Schönborn anklagat Sodanao för att ha stoppat en intern kyrklig utredning om övergrepp som ska ha begåtts av den numera avlidne österrikiske kardinalen Groer. Striden mellan kardinalerna har pågått en längre tid inför öppen ridå. Mötet i måndags, först mellan påven och Schönborn, sedan också i Sodanos närvaro, och slutligen i ytterligare två kardinalers närvaro, slutade med en tydlig reprimand mot Schönborn. I ett pressmeddelande efter mötet hette det att Schönborn delvis själv blivit missförstådd av massmedierna, men att han också själv misstolkat Sodano. Dessutom hade både Schönborn och Sodano enats om att det är påvens ensak att bedöma kardinalernas agerande.

Så slutligen igår, söndagen den 4 juli, besökte påven den italienska staden Sulmona, där en av historiens ovanligaste påvar föddes, nämligen eremiten Coelestin V, som valdes till påve år 1294 i en ålder av 84 år. Men han tyckte själv att han inte var rätt person för uppgiften och han beslöt redan efter några månader att frivilligt avgå som påve och återvände därefter till tystnaden i sitt eremitage. Anledningen till den nuvarande påvens besök hos Coelestin V:s grav var förvisso inte några egna planer på abdikation, utan det faktum att det i år är 800 år sedan Coelestin föddes. Däremot torde Papa Ratzinger efter de senaste veckornas turbulenser dela sin föregångares längtan efter en tillvaro med lite mer lugn och ro.

Ytterligare informationer och kommentarer kring dessa händelser finner man här, här och här.

Ulf Jonsson 2010-07-05