Arkiv

Monthly Archives: oktober 2010

Programserien Teologiska rummet i Sveriges radio återkommer med fyra nya avsnitt under hösten, med start detta veckoslut. Det första programmet sänds i P1 idag, söndag den 31 oktober, klockan 17.00. Temat denna gång är Jesu återuppståndelse från de döda. Hur har Jesu uppståndelse tolkats i den kristna teologins historia och hur kan man förstå Jesu uppståndelse idag? Frågan diskuteras av Signums chefredaktör Ulf Jonsson, journalisten och författaren Göran Greider, samt docenten i etik Elena Namli. Sändningen kommer också att finnas tillgänglig på programmets hemsida.

Red., 2010-10-31 

Katoliker är förtrogna med att Guds rike redan öppnats genom Kristi död och uppståndelse. Men man vet också att Guds rike inte kommer att förverkligas fullt ut förrän i tidernas fullbordan. Tills dess måste kristna låta två värden existera tillsammans i en kreativ spänning, genom att man tar hänsyn till insikterna hos två grupper av hängivna katoliker som jag här kallar profeter respektive pilgrimer.

Profeterna betonar vikten av ett klart, otvetydigt vittnesbörd av den förvandlande kraften hos Guds inbrytande rike. De anser att renheten av deras vittnesbörd för dessa värden komprometteras om katoliker, och speciellt katolska institutioner, ger intrycket av att man har resignerat inför tidens systematiska ondska. Profeterna betonar därför behovet av att hålla en betydande distans till andras felaktiga handlingar, speciellt när en stor del av befolkningen inte håller med om att handlingarna i fråga är felaktiga – exempelvis abort eller sex utanför äktenskapet.

Pilgrimer, å andra sidan, är starkt medvetna om hur långt från Guds rike det mänskliga samhället fortfarande befinner sig och hur svår resan dit även fortsättningsvis kommer att vara. Syndens konsekvenser och dödens udd finns alltjämt omkring oss. Enda sättet att mildra dessa konsekvenser är genom att handla rättvist, älska barmhärtighet och att ödmjukt vandra med Gud. Det är inte nog att undvika synd; vi måste älska och tjäna vår nästa. Att mildra orättvisor och att utföra barmhärtighetsverk innebär ofta kontakt med, och till och med medverkan, med människor som handlar fel. Sådana kontakter kan vi inte undvika innan tidernas fullbordan. Tills dess kommer vetet och ogräset att växa tillsammans.

I de bästa omständigheterna kan spänningen mellan profeter och pilgrimer vara kreativ och dessutom tvinga oss att djupare reflektera över vad båda dessa krav innebär för oss när det gäller att leva i Jesu Kristi efterföljelse. Men vi måste vara vaksamma mot att låta denna kreativa spänning förvandlas till ett ömsesidigt långsamt nedbrytande.

M. Cathleen Kaveny / America Magazine

Övers: Erik Åkerlund 2010-10-29

Deltagarna i Mellanösternsynoden har formellt bett påven Benedictus XVI att ändra Vatikanens regler som formellt förbjuder katolska östkyrkor att prästviga gifta män utanför sina kyrkors territorier.

I ett av de 44 förslagen som överlämnades till påven Benedictus XVI den 23 oktober säger synoddeltagarna – av vilka majoriteten kom från de katolska östkyrkorna: ”Med tanke på det pastorala arbetet bland våra troende, oavsett var de befinner sig, och med respekt för östkyrkornas traditioner, skulle det vara önskvärt att studera möjligheten att få ha gifta präster som tjänstgör utanför de patriarkala territorierna.”

Efter det att biskopar av latinsk rit i Nordamerika och på andra håll meddelat Vatikanen att närvaron av gifta präster av östkyrklig rit skapade förvirring bland de troende, förbjöd Vatikanen 1929 östkyrkorna att prästviga gifta män i väst och att skicka gifta präster till väst.

1998 publicerade de australiensiska biskoparna ett officiellt uttalande som sade att de inte hade något att invända mot gifta östkyrkliga präster i Australien. De amerikanska och de kanadensiska biskoparna uttryckte liknande uppfattningar, om än inte så officiellt.

Och under åtminstone de senaste tio åren har vissa katolska östkyrkliga biskopar prästvigt gifta män i Nordamerika och accepterat gifta män från deras kyrkors hemländer.

1998 beordrade kardinal Angelo Sodano, dåvarande statssekreterare i Vatikanen, de ukrainska katolska biskoparna i Polen att endast använda sig av ogifta präster och skicka sina gifta präster till Ukraina. Han sade att biskoparna inte ”ensidigt kunde ändra praxis”.

Vid Mellanösternsynodens avslutande presskonferens den 23 oktober sade den blivande kardinalen Antonios Naguib, patriark för den koptiska katolska kyrkan: ”Det är ett praktiskt problem, det är inte ett teologiskt problem”. Om det vore ett teologiskt problem, sade han, skulle de östliga kyrkorna inte kunna ha gifta präster inom sina territorier.

”Hela den katolska kyrkan bekänner och bekräftar det prästliga celibatets rikedom och gåva till kyrkans liva och mission”, sade han, men de östliga kyrkorna uppskattar också sina gifta prästers tjänst.

Den melkitiske biskopen Cyrille S. Bustros av Newton, Massachusetts, USA, sade vid presskonferensen att det i synnerhet nu, när den latinska kyrkan accepterar och prästviger gifta tidigare anglikanska präster, inte går att säga till de östkyrkliga katolikerna att de inte kan utöva sin tradition med gifta präster.

”Tidigare kunde endast präster av östkyrklig rit vara gifta”, sade han. ”Men nu med mottagandet av tidigare anglikaner, ber vi att dessa gamla förbud förändras, så att det blir en likställighet” mellan vad de latinska och de östliga biskoparna får göra.

Catholic News Service 2010-10-25

I det öppna akademiska samtalsklimat som råder i den anrika universitetsstaden Oxford finns det utrymme för både ateistiska och religiösa röster. Många har läst eller hört talas om Richard Dawkins som var verksam vid New College, Oxford. Ikväll, måndag den 25 oktober, kommer studenterna att få träffa en författare som ser mer positivt på möjligheten att förena filosofi och gudstro. På Blackwell bokhandel (som förekommer i filmen Shadowlands med C.S. Lewis) kommer Dr. James Hannam, historiker och filosof vid St. Anne’s College, att samtala om sin senaste bok God’s Philosophers: How the Medieval World Laid the Foundations of Modern Science (Icon books, 2010). Den har blivit en bästsäljare och nominerats till ett bokpris (Royal Society Prize 2010). Boken presenteras på följande sätt: ”Adjektivet ’medeltida’ förknippas numera med vidskepelse och ignorans. Men utan medeltida tänkares arbetsinsats hade vi varken haft någon Galilei, Newton eller någon vetenskapsrevolution. I God’s Philosophers söker James Hannam den moderna vetenskapens bortglömda rötter i den medeltida världen.”

Fredrik Heiding

Påven Benedictus XVI har utsett 24 nya kardinaler. De kommer att installeras vid ett så kallat ”konsistorium” som hålls i Vatikanen den 20 november. Påven kungjorde detta vid slutet av sin audiens på Petersplatsen nu i onsdags, den 20 november. Av de nya kardinalerna är 20 under 80 års ålder och därmed berättigade att rösta i valet av en ny påve. Fyra av de nyutnämnda kardinalerna är dock redan nu över denna åldersgräns och alltså inte valberättigade i en påvekonklav. Inklusive dessa nya medlemmar har kardinalkollegiet nu 203 medlemmar. 121 av dem är valberättigade. 10 av de nya kardinalerna är verksamma vid Vatikanens kuria, resten är verksamma på olika håll runt om i världen.

De nyutnämnda är:

Ärkebiskop Angelo Amato SDB, prefekt för Kongregationen för helgonförklaringar.

Hans Salighet Antonios Naguib, koptisk patriark av Alexandria, Egypten.

Ärkebiskop Robert Sarah, ordförande för det påvliga rådet Cor Unum.

Ärkebiskop Francesco Monterisi, ärkepräst för den påvliga basilikan S Paolo fuori le mura, Rom.

Ärkebiskop Fortunato Baldelli, förste penitentiarie vid det apostoliska penitentiariet.

Ärkebiskop Raymond Leo Burke, prefekt för den apostoliska signaturan.

Ärkebiskop Kurt Koch, ordförande för det påvliga Enhetsrådet.

Ärkebiskop Paolo Sardi, vice camerlengo i den heliga romerska kyrkan.

Ärkebiskop Mauro Piacenza, prefekt för Kongregationen för prästerna.

Ärkebiskop Velasio De Paolis C.S., ordförande för prefekturen för Heliga stolens ekonomi.

Ärkebiskop Gianfranco Ravasi, ordförande för det påvliga Kulturrådet.

Ärkebiskop Medardo Joseph Mazombwe, ärkebiskop emeritus av Lusaka, Zambia.

Ärkebiskop Raul Eduardo Vela Chiriboga, ärkebiskop emeritus av Quito, Ecuador.

Ärkebiskop Laurent Monsengwo Pasinya av Kinshasa, Demokratiska republiken Kongo.

Ärkebiskop Paolo Romeo av Palermo, Italien.

Ärkebiskop Donald William Wuerl av Washington, USA

Ärkebiskop Raymundo Damasceno Assis av Aparecida, Brasilien.

Ärkebiskop Kazimierz Nycz av Warszawa, Polen.

Ärkebiskop Albert Malcolm Ranjith Patabendige Don av Colombo, Sri Lanka.

Ärkebiskop Reinhard Marx av München och Freising, Tyskland.

Påven meddelade också att han har beslutat att till kardinalsvärdigheten upphöja ”två prelater och två präster” över åttio år gamla och därför inte valberättigade, för deras ”generositet och hängivenhet i kyrkans tjänst”. De är:

Ärkebiskop Jose Manuel Estepa Llaurens, fältbiskop i Spanien.

Biskop Elio Sgreccia, tidigare ordförande för den påvliga Akademien för livet.

Msgr Walter Brandmuller, tidigare ordförande för den påvliga Kommittén för historievetenskap.

Msgr. Domenico Bartolucci, tidigare ordförande för den påvliga kören.

Per Beskow 2010-10-21

Läs vidare här John L Allens kommentar till de senaste kardinalsutnämningarna.

Nästa tisdag, den 26 oktober, firas 200-årsminnet av Latinamerikas självständighet på Uppsala universitet med invigning av nya Forum för latinamerikastudier. Det kan i det sammanhanget vara värt att uppmärksamma en artikel i det senaste numret (september) av den spanska tidskriften Razón y fe. Artikeln ”Una América Latina pluricultural y multilingüe”, skriven av Marisa Regueiro, behandlar en konferens som hölls i Argentina i juli i somras med anledning av det förestående 200-årsminnet. I konferensen, som sekretariatet för interkultur och flerspråkighet hade anordnat, deltog politiker, forskare och studenter, samt representanter för de många olika folkgrupper som finns över hela den latinamerikanska kontinenten.

Att döma av artikeln i Razón y fe sökte konferensen klarlägga urbefolkningens situation på den latinamerikanska kontinenten under tre aspekter. För det första anlade flera föredrag ett historiskt perspektiv på utvecklingen sedan kolonisationen. För det andra sammanställdes statistik. Man räknar med att omkring 10 % av invånarna i hela Latinamerika tillhör urbefolkningen. Det finns inte mindre än 522 olika identifierade folkgrupper och 420 talade språk (differensen beror på att omkring 100 folkgrupper har övergett sitt modersmål och numera endast talar spanska eller portugisiska). För det tredje formulerades politiska målsättningar. Dit hörde att man ville främja ett multikulturellt och flerspråkigt Latinamerika, först och främst genom att ge folkspråken officiell status i skolan och i samhället i övrigt.

Fredrik Heiding 2010-10-20

Nyheten om att ett blivande helgon exkommunicerades på grund av att hennes orden arbetade för att kyrkan skulle inskrida mot en präst som anklagats för pedofilövergrepp är en påminnelse om den långa raden av fruktansvärda sexövergrepp begångna av präster inom den katolska kyrkan. Men historien om moder Mary MacKillop, som helgonförklarades av påven Benedictus XVI söndagen den 17 oktober, säger samtidigt också mycket om helighet, om synd, om kvinnor och om hopp.

Moder Mary MacKillop (1948–1909), som kom från en stor katolsk familj, var medgrundare av Sankt Josefsystrarna av det Heliga Hjärtat. Hennes exkommunikation utgör ett nästan aldrig tidigare skådat hinder på vägen mot helgonförklaringen . Det är ju få helgon som har blivit exkommunicerade – kyrkolagens hårdaste straff. Men år 1870 kastade biskopen av Adelaide i Australien, Laurence Sheil, ut Mary MacKillop ur kyrkans sakramentala gemenskap. Fram tills helt nyligen har man trott att moder MacKillops straff i första hand var en följd av konflikter mellan hennes orden och biskop Sheil, som angav olydnad som skäl för sin ovanliga åtgärd.

Men den egentliga bakgrunden var att moder Mary MacKillop exkommunicerades delvis som en hämnd för att hennes ordensgemenskap varit delaktig i att peka ut ett fall av pedofilövergrepp från en viss fader Keating. En präst som blivit upprörd över fader Keatings disciplinstraff lyckades förmå biskop Sheil att bestraffa moder MacKillop och hennes orden. Fem månader senare, på sin dödsbädd, tog dock biskopen tillbaka sitt beslut. Jesuitpater Paul Gardiner, som lett processen för moder MacKillops helgonförklaring, sade nyligen på australiensisk tv: ”Några präster blev så upprörda över att någon hade avslöjat övergreppet att de beslutade sig för att försöka upplösa Sankt Josefsystrarnas orden.” Sankt Josefsystrarna har bekräftat tv-dokumentärens rapport såsom varandes ”i överensstämmelse med” undersökningar av händelsen.

Vad kan denna händelse innebära för dagens katoliker?

För det första behöver det inte förvåna en att ett helgon kan befinna sig i konflikt med den kyrkliga hierarkin. Jeanne d’Arc, för att ta ett extremt exempel, brändes på bål år 1431 efter att ha blivit dömd av en engelsk kyrklig domstol. Den senare kyrkoläraren Thomas av Aquino fick sina egna skrifter censurerade under 1200-talet. Det nyligen kanoniserade amerikanska helgonet, moder Theodore Guérin, den självständigt tänkande grundaren av the Sisters of Providence of St.-Mary-of-the-Woods, fick 1847 order av biskopen av Vincennes, Indiana, USA att lämna sin religiösa orden. (Biskopen blev senare avsatt från sin tjänst av Vatikanen.)

För det andra ses starka kvinnor i nästan vilken organisation som helst – religiös eller inte – ofta som ett hot mot manligt ledarskap. Trots detta har kvinnor i kyrkan ofta grundat religiösa ordnar, startat gymnasieskolor, högstadieskolor och grundskolor, drivit sjukhus och tagit hand om de fattiga. Kvinnor kanske är särskilt skickade att upptäcka vad påven Benedictus XVI nyligen kallade ”synden inom kyrkan”, eftersom de står utanför den kyrkliga maktstrukturen.

För det tredje möts de som är först med att avslöja missförhållanden (wistleblowers) ofta av hårt motstånd. Att säga sanningen till makten, profetens traditionella roll, renderar knappast tacksamhet från dem till vilka sanningen sägs. Profeten möts av fientliga förnekanden, eller som i fallet med den saliga Mary MacKillop och Sankt Josefsystrarna, av direkt bestraffning. Endast på sistone har kyrkan börjat inse att wistleblowers är nödvändiga – och att de ibland till och med är helgon.

För det fjärde; nu har offren för sexuella övergrepp ett nytt helgon som ber för dem. Skyddshelgon är ofta kopplade på ett personligt sätt till dem som söker deras förbön. Kanske kommer offren för övergreppen och alla som önskar rättvisa och försoning i kyrkan i kölvattnet av pedofilskandalernas kris att i den heliga Mary MacKillop se en kraftfull förebedjerska. Det är kanske ett utslag av Försynens skickelse att hon dyker upp på världsscenen just nu.

För det femte visar hennes historia hur mänskliga helgonen var. Trots att de ofta uppfattas som om de vore långt ifrån världsliga realiteter levde de liv fyllda av alla sorters glädje – och lidande. Helgonen är dessutom människor som man känner igen på deras heroiska dygder. Och vad kan vara mer heroiskt att stå upp för ett offer, när försvaret kostar dig medlemskapet i en kyrka som du älskar?

Slutligen kan vi av detta lära oss att den hierarkiska kyrkan ibland kanoniserar personer som den en gång skymfat – Jeanne d’Arc, Thomas av Aquino, moder Guérin och Mary MacKillop. Det säger en hel del om kyrkans förmåga att kunna erkänna sina egna misstag och rätta till dem.

Den heliga Mary MacKillops föredöme innehåller mer än denna enda episod. Denna vördnadsvärda australiensiska var medgrundare av en orden, arbetade med de fattiga och var redan under sin livstid berömd för sin helighet. Hennes liv var helgjutet, aktivt och heligt. Som alla helgon är hon en förebild för oss katoliker. Men i dessa tider som vi nu lever i behöver i synnerhet offren för övergreppen inom kyrkan och deras familjer all hjälp de kan få – från himlen så ock på jorden.

Ledartext i den amerikanska jesuittidskriften America den 18 oktober 2010.