Klar blick in i tomrummet

Författaren Lena Andersson gör i en artikel (Habermas musik) i Dagens Nyheter i dag, lördag 9 oktober, gällande att kristendomen är en livslögn jämförbar med en ballong utan innehåll. Med hänvisning till Torgny Lindgrens bok Dorés Bibel, och till filmen The invention of lying, framhäver hon att livslögner i och för sig är nödvändiga. Men man bör genomskåda att de just är lögner. De som insett detta får då behandla de ännu inte upplysta vänligt och artigt tills de kommer in på rätt väg. Lena Andersson beklagar att den tyske filosofen Jürgen Habermas förhindrar de troendes väg till ljuset, eftersom han beskrivit sig själv som ”religiöst omusikalisk”. Detta uttalande väcker, menar Andersson, intrycket att religion skulle kunna vara något positivt, liksom att vara musikalisk är det.

I artikeln presenteras inte något alternativ till kristendomen som ballongen skulle kunna fyllas med istället. Alternativet tycks även det vara ett tomrum. Det enda som upphöjs är klarsynen (som Habermas har skadat). Kolumnen avslutas med att lögnens fantasi är ”auktoritär då dess själva syfte är att inte upprätta en överenskommelse, utan att tvärtom bryta ner möjligheterna till en klar, självständig och rimlig omvärlds­orientering”. Läsaren ska här dra slutsatsen att Lena Andersson har en sådan omvärldsorientering som många andra (troende) saknar.

Bortsett från att hennes attityd får anses vara arrogant snarare än artig kan några andra kommentarer vara på sin plats. För det första behövs filosofiska kriterier för att skilja det klarsynta, självständiga och rimliga från dess motsats. Det räcker inte med att påstå att allt som inte är tillgängligt via sinnesförnimmelser inte existerar. För det andra har kristendomen stor nytta av religionskritiker av det slag som fanns på 1800-talet i gestalter som Feuerbach, Freud och Nietzsche. Deras väl utarbetade argument kan även religiösa människor ta till sig. För det tredje rekommenderas Ulf Jonssons bok Habermas, påven och tron (Artos 2009) för den som söker ett annat perspektiv på den dialog som Jürgen Habermas och Joseph Ratzinger (påven Benedictus XVI) förde för ett antal år sedan och som Lena Andersson kommenterar på ett ”artigt” sätt.

Fredrik Heiding 2010-10-09

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: