arkiv

Månadsarkiv: oktober 2010

På förmidddagen idag, söndag den 17 oktober, helgonförklarade påven Benedictus XVI sex personer vid en högtidlig mässa på Petersplatsen i Rom. Det rör sig i samtliga fall om ordensfolk; en från Australien, en från Polen, en från Kanada, två från Italien och en från Spanien. I gudstjänsten på Petersplatsen deltog över 50 000 personer.

8000 personer från Australien, däribland utrikesministern, fanns med på Petersplatsen idag, när landet fick sitt första formellt kanoniserade helgon, Mary MacKillop (1842-1909). Hon grundade en systraorden kallad Orden av den helige Josef av det heliga hjärtat. Hennes orden har idag runt 850 ordenssystrar, som är verksamma bland annat i Australien, Peru och Brasilien. Syster Mary MacKillop blev en tid exkommunicerad efter att hon anmält en präst för pedofilövergrepp. Det visade sig att anklagelserna mot prästen var berättigade och syster MacKillop blev senare rehabiliterad av den lokale biskopen – och idag alltså helgonförklarad av påven.

Från Polen hade president Bronislaw Komoroswki och flera av landets ärkebiskopar idag kommit till Rom för att vara med om helgonförklaringen av den från Krakow härstammande prästen Stanislaw Kazimierczyk (1433-1489). Kanada representerades av sin utrikesminister Lawrence Cannon, som kommit för att vara med om helgonförklaringen av kanadensaren Andre Bessette (1845-1937).

Dagens övriga nya helgon: den italienska klarissystern Battista Varano (1458-1524), den italienska ordensgrundarinnan Giulia Salzano (1846-1929) och den spanska ordensgrundarinnan Candida Maria de Jesus Cipitria y Barriola (1845-1912).

Kathpress 2010-10-17

Annonser

Lagom till veckoslutet dimper årets sjätte nummer av Signum ner i prenumeranternas brevlådor. Påvens besök i Storbritannien i mitten av september refereras och bildar samtidigt utgångspunkt för ledarens reflektioner över mediebilden av katolska kyrkan, både här i Sverige och internationellt. Påvens syn på liturgins utveckling efter Vaticanum II belyses också, liksom det aktuella läget i relationerna mellan katolsk teologi och islam. Andra teman som behandlas är stamscellsforskningens nya möjligheter och dess etiska implikationer, liksom frågan om metafysikens vara eller inte vara i vår tid. Bland mycket annat. Givande läsning tillönskas Signums prenumeranter!

Ulf Jonsson 2010-10-15

Den två veckor långa synoden i Vatikanen med de 185 katolska kyrkoledarna från Mellanöstern är nu, på mötets fjärde dag, inne i en fas med intensiva diskussioner. Deltagarnas diskussioner följs med stor uppmärksamhet av de kristna i Mellanöstern, där man hoppas att mötet ska ge impulser till en förnyelse av den kristna närvaron i den delen av världen. Den österrikiske teologiprofessorn Dietmar Winkler från Salzburg deltar i överläggningarna som en av synodens 36 teologiska rådgivare till biskoparna. Rådgivarnas uppdrag är att noga följa biskoparnas debatter under synodens första vecka och sedan utarbeta en tågordning för nästa veckas fortsatta samtal, som genomförs i arbetsgrupper kring olika huvudteman.

I en intervju med nyhetsbyrån Kathpress idag, onsdag den 13 oktober, förklarar professor Winkler att han är imponerad över spännvidden av frågeställningar på synoden, som bjuder på en verklig upplevelse av världskyrkans mångfald. Diskussionerna är ”livliga och öppna för kontroversiella inslag, och många talare är mycket precisa i sina formuleringar.” I synnerhet har frågan om de kristnas förhållande till muslimerna varit föremål för intensiva diskussioner. I somliga länder, exempelvis i Libanon, är relationerna ofta goda, medan de är mycket anspända på andra håll i regionen. Många talare har förklarat att de kristna behöver våga ”visa flagg” och inte gömma undan sin tro i länder med muslimsk majoritet. Frågor om samverkan mellan kristna och muslimer i olika praktiska angelägenheter är viktiga, men en öppen dialog om trossanningar måste också ha sin plats, framhåller många talare.

Även frågor om de olika katolska riternas liturgier i Mellanöstern och om behovet av en förnyelse av dessa spelar en viktig roll vid synoden. Förmodligen kommer synoden att ställa samman ett uttalande med riktlinjer för någon slags liturgireform för kyrkorna i Mellanöstern, tror professor Winkler.

Kathpress 2010-10-13

Författaren Lena Andersson gör i en artikel (Habermas musik) i Dagens Nyheter i dag, lördag 9 oktober, gällande att kristendomen är en livslögn jämförbar med en ballong utan innehåll. Med hänvisning till Torgny Lindgrens bok Dorés Bibel, och till filmen The invention of lying, framhäver hon att livslögner i och för sig är nödvändiga. Men man bör genomskåda att de just är lögner. De som insett detta får då behandla de ännu inte upplysta vänligt och artigt tills de kommer in på rätt väg. Lena Andersson beklagar att den tyske filosofen Jürgen Habermas förhindrar de troendes väg till ljuset, eftersom han beskrivit sig själv som ”religiöst omusikalisk”. Detta uttalande väcker, menar Andersson, intrycket att religion skulle kunna vara något positivt, liksom att vara musikalisk är det.

I artikeln presenteras inte något alternativ till kristendomen som ballongen skulle kunna fyllas med istället. Alternativet tycks även det vara ett tomrum. Det enda som upphöjs är klarsynen (som Habermas har skadat). Kolumnen avslutas med att lögnens fantasi är ”auktoritär då dess själva syfte är att inte upprätta en överenskommelse, utan att tvärtom bryta ner möjligheterna till en klar, självständig och rimlig omvärlds­orientering”. Läsaren ska här dra slutsatsen att Lena Andersson har en sådan omvärldsorientering som många andra (troende) saknar.

Bortsett från att hennes attityd får anses vara arrogant snarare än artig kan några andra kommentarer vara på sin plats. För det första behövs filosofiska kriterier för att skilja det klarsynta, självständiga och rimliga från dess motsats. Det räcker inte med att påstå att allt som inte är tillgängligt via sinnesförnimmelser inte existerar. För det andra har kristendomen stor nytta av religionskritiker av det slag som fanns på 1800-talet i gestalter som Feuerbach, Freud och Nietzsche. Deras väl utarbetade argument kan även religiösa människor ta till sig. För det tredje rekommenderas Ulf Jonssons bok Habermas, påven och tron (Artos 2009) för den som söker ett annat perspektiv på den dialog som Jürgen Habermas och Joseph Ratzinger (påven Benedictus XVI) förde för ett antal år sedan och som Lena Andersson kommenterar på ett ”artigt” sätt.

Fredrik Heiding 2010-10-09

Påven Benedictus XVI kommer att ta emot Frankrikes president Nicolas Sarkozy vid en audiens på fredag. Tidningen Le Figaro påstår att initiativet till audiensen kommer från påven, medan andra franska medier bedömer att besöket ingår i en charmoffensiv i syfte att vinna tillbaka katolska väljare inför presidentvalet 2012. De franska biskoparna, i sin tur, kopplar samman Sarkozys besök hos påven med den kritik som den katolska kyrkan riktade mot behandlingen av romerna i Frankrike. Audiensen hålls bara några veckor efter det att Benedictus XVI ”inbjudit fransmännen att agera i Jesu efterföljd”, heter det på den franska biskopskonferensens hemsida. Biskoparna framför nu på nytt sin kritik mot evakueringen av flyktingläger och utvisningen av hundratals romer till deras hemländer. De yttrade denna kritik redan i slutet av augusti då också påven, utan att explicit nämna de genomförda åtgärderna, uppfordrade fransmännen att ”acceptera människor i all sin olikhet”.
Kathpress 2010-10-05

Det var tankeväckande vid saligförklaringsceremonin vid Cofton Park den 19 september att få höra påven Benedictus XVI tala om hur John Henry Newman, i sin teologiska gärning, såg sig själv som en brobyggare, en som bygger nätverk.

Påven sade i sin predikan: Newman talar om för oss att vår gudomlige Mästare har gett ett specifikt uppdrag till var och en av oss, ”en viss bestämd tjänst”. Han engagerar sig på ett unikt sätt i varje person. ”Jag har mitt uppdrag”, skrev Newman, ”Jag är en länk i en kedja, som binder samman människor.” Uppdraget att koppla samman märks på Newmans sätt att se på kristendomen. I ett av sina viktigaste verk, An Essay on the Development of Christian Doctrine, påpekar Newman att kristendomen är en syntes med rötter från flera olika håll. Läran om det gudomliga ”Ordet” kommer från grekisk filosofi exempelvis, ”Guds rike” från judendomen och så vidare. Newman drar slutsatsen: ”Vi tror att Skriften kan tolkas så, att ända från början strödde världens Moraliske Härskare ut frön av sanning vitt och brett över hela världen. Dessa har slagit rot på mångahanda sätt” (s. 380).

Förbindelser mellan människor illustrerades också tydligt under mässans förböner som framfördes efter trosbekännelsen. Sex personer med olika etnisk bakgrund kom fram för att läsa upp var sin förbön. Vi fick höra tyska, walesiska, irländska, franska, vietnamesiska och det indiska språket punjabiska (översättning till engelska fanns i programmet). Teologisk bildning lyftes fram i den vietnamesiska förbönen: ”Låt oss bedja för vishetens och sanningens gåva till teologer, konstnärer och lärare. Må de, i deras svar på Guds skönhet, hjälpa andra till en djupare uppskattning av evangeliets budskap.” Efter varje förbön utropade hela den omkring 60 000 personer stora församlingen gemensamt på engelska: Lord, we ask you, hear our prayer. I programmet stod förklarat att man symboliskt valt ut representanter med olika bakgrund, eftersom de brittiska öarna bebos av människor från många olika länder som samsas i en mångkulturell miljö.
Fredrik Heiding