Verbum Domini – ett nytt dokument om Bibeln

I torsdags, den 11 november, offentliggjorde Vatikanen ett nytt dokument om Bibeln. Det rör sig om ett s k postsynodalt dokument som påven Benedictus XVI har gett ut som en uppföljningen av den stora biskopssynoden om Bibeln som hölls i Vatikanen år 2008. Dokumentet heter ”Verbum Domini” (Guds ord) och innehåller en rad olika ställningstaganden om tolkningen av Bibeln och om Bibelns roll i gudstjänsten och i de troendes liv. I dokumentet fördöms fundamentalistiska och antisemitiska tolkningar av Bibeln. Ett historiskt-kritiskt sätt att se på Bibeln uppmuntras däremot, även om det behöver kompletteras med flera andra metoder som öppnar möjligheten att förstå Bibeln som ett uttryck för Guds uppenbarelse.

Här nedan följer ett utdrag ur det nya dokumentet. Läs hela dokumentet på engelska här.

Verbum Domini: ”Herrens ord består i evighet. Det är detta ord som har förkunnats för er” (1 Petr 1:25). I detta ord från Första Petrusbrevet ställs vi inför Guds hemlighet som förmedlas som en gåva genom hans Ord. Gud har uttalat sitt ord på mänskligt vis: hans Ord har blivit kött (Joh 1:14). Det är det glada budskapet som genom århundradena når fram också till oss i vår tid.

Jag vill visa på några grundlinjer för att återupptäcka det gudomliga ordet – källan till evig förnyelse – i kyrkans liv. Och jag uppmanar alla troende att på nytt upptäcka det personliga mötet med Kristus och att förkunna honom, för att det gudomliga livets gåva, gemenskapen, ska kunna spridas alltmer i världen. Bibeln får inte bli ett ord som bara tillhör det förgångna.

I en värld som ofta finner Gud överflödig eller främmande, bekänner vi att endast han har ”det eviga livets ord” (Joh 6:68). Det finns ingenting som har större prioritet än detta: att åter öppna tillgången till Gud för nutidens människor, till den Gud som talar. Det gäller att återupptäcka vad vi i vardagen alltför lätt förutsätter som självklart: att Gud talar och att han svarar på våra frågor. Vårt förhållande till Gud kan vi bara fördjupa i kyrkans ”vi”, när vi lyssnar till varandra i ömsesidigt tagande. Bibeln får inte bara förbli ett ord från det förgångna utan måste förnimmas som ett levande och aktuellt ord.

Det nya i den bibliska uppenbarelsen består i att Gud ger sig till känna i den dialog som han vill föra med oss. Det gudomliga livets innersta är gemenskap, det är den absoluta gåvan. ”Gud är kärleken” (1 Joh 4:16), säger aposteln Johannes och tecknar därigenom den kristna gudsbilden och, som en konsekvens, bilden av människan och hennes väg. Som avbilder av Gud, som är kärleken, kan vi bara förstå oss själva genom att ta emot ordet. I uppenbarelsens ljus blir den mänskliga existensens gåta slutgiltigt förklarad.

Kristendomen är ingen ”bokreligion”, utan den är ”Guds Ords religion” Det handlar inte om ”ett skriftligt, stumt ord” utan om det levande Ordet som blivit människa.

När Kristushändelsen står i den gudomliga uppenbarelsens mitt, då måste man också erkänna att skapelsen själv är en väsentlig del av denna flerstämmiga symfoni, i vilket det enda Ordet finner sitt uttryck. Skriftens utsagor visar på att allt som har blivit till inte är frukten av en irrationell slump utan är avsett av Gud, att det hör till hans plan. Skapelsen uppstår ur Logos och bär det outplånliga spåret av det skapande förnuftet som ordnar och styr. Skapelsen är den plats där hela historien om kärleken mellan Gud och hans skapelse utspelar sig: människans frälsning är orsaken för allt detta.

När vi betraktar kosmos i frälsningshistoriskt perspektiv upptäcker vi den unika ställning som människan intar i skapelsen. Så kan vi känna igen de dyrbara gåvor som vi har fått från Skaparen i deras hela räckvidd: det egna livets värde, gåvan av förnuft, frihet och samvete. I detta finner vi också vad som iden filosofiska traditionen betecknas som ”naturrätt”.

Den som känner det gudomliga Ordet känner också den djupaste betydelsen av varje skapelse. Guds Ord nödgar oss att ändra vår definition av realism: realist är den som erkänner att Guds Ord är alltings grund. Detta behöver vi särskilt tänka på i vår tid, då många av de ting som man förlitar sig på och sätter sitt hopp till, visar sitt förgängliga väsen. Ägande, njutning och makt visar sig förr eller senare vara ur stånd att tillfredsställa människohjärtats djupaste längtan. ”Herre, för evigt står ditt ord fast i himlen” (Ps 119:89). Den som bygger på detta ord bygger sitt livs hus med klippan som grund (jfr Matt 7:24).

Det eviga Ordet har i Kristus blivit människa, ”född av en kvinna”(Gal 4:4). Här uttrycker sig Ordet inte framför allt i tal, i begrepp eller regler. Här står vi inför Jesu egen person. Hans unika historia är det slutgiltiga ord som Gud talar till mänskligheten. Av detta förstår man varför det i början av den kristna existensen inte står ett etiskt beslut eller en stor idé utan mötet med en händelse, med en person, som ger vårt liv en ny horisont och därmed dess avgörande riktning.

Det gudomliga Ordet uttrycker sig verkligen i mänskliga ord. Vid betraktandet av denna ”ordets kristologi” har den patristiska och medeltida traditionen använt en uttrycksfull formulering: ”Ordet har gjort sig litet”. Det eviga Ordet har gjort sig så litet att det får plats i en krubba. Nu har Ordet ett ansikte som vi kan se: Jesus från Nasaret. Jesu sändning finner sin uppfyllelse i påskens hemlighet: Ordet förstummas, blir till dödens tystnad, den har ”sagt sitt” och tiger utan att hålla tillbaka något av det han skulle meddela. Nya testamentet framställer påskens hemlighet i överensstämmelse med den Heliga Skrift som dess innersta uppfyllelse: Kristi seger över döden sker genom Guds Ords skapande makt. Det är till sist det befriande innehållet i påskens uppenbarelse.

Kathnet / Per Beskow 2010-11-12

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: