Påvens nya intervjubok släppt idag – detta är bokens innehåll

Från i dag, onsdag den 24 november, finns den nya intervjuboken med påven Benedictus XVI tillgänglig hos bokhandlarna. Boken har redan innan sin publicering väckt stor uppmärksamhet världen över, eftersom påven tar upp en rad kontroversiella frågor och kommer med nya, delvis överraskande svar. Stilen i boken är öppenhjärtlig, direkt och personlig. Boken återger sex intervjuer på vardera en timme som den tyske journalisten Peter Seewald gjorde med påven i somras, i slutet av juli. Seewald kunde ta upp vilka ämnen han ville. I efterhand har påven läst igenom texten och godkänt den för publicering.

Här följer en resumé av det centrala innehållet i boken, gjord utifrån bokens tyska originalversion, plus en redogörelse för omständigheterna kring bokens publicering.

I går, tisdag, presenterades den nya intervjuboken på en presskonferens i Rom av ärkebiskop Rino Fisichella, som berättade att boken från och med idag, onsdag, finns tillgänglig på åtta olika språk, däribland engelska, italienska, spanska och franska. Originalet är den tyska versionen, eftersom intervjuerna gjordes på tyska. Bokens tyska utgåva, som har titeln ”Licht der Welt” (Världens ljus), omfattar 256 sidor och utkommer på Herder Verlag.

Journalisten Peter Seewald, som själv var närvarande vid gårdagens presskonferens i Rom, förklarade att det centrala temat i boken är kristendomens och världens framtid. När kristendomen förlorar sin samhällsbärande kraft i västerlandet, vem eller vad kommer i dess ställe? Ett civilt samhälle utan Gud? En radikalt ateistisk kultur? I boken behandlas visserligen också en del massmedialt mycket uppmärksammade och även kontroversiella frågor – exempelvis om preventivmedel, sexövergrepp i kyrkan, SSPX-biskopen Richard Williamson, påvens föreläsning i Regensburg, kvinnliga präster, homoäktenskap m.m.. Men den största delen av intervjun handlar om hur påven bedömer framtiden för kyrkan och för den kristna tron i en allt mer teknifierad och globaliserad värld, och hur han ser på mänsklighetens stora ödesfrågor, som miljöfrågan, fred och fattigdomsbekämpning. Påven menar att kristendomen och kyrkan förmodligen går en positiv utveckling till mötes i större delen av världen, med undantag för Europa, som han betraktar som ett krisområde för den kristna tron.

Frågorna i boken ”Världens ljus” är indelade i arton huvudfrågor som i sin tur är fördelade på tre huvudavdelningar. Därefter följer en fjärde huvuddel som består av utdrag ur några mycket uppmärksammade uttalanden av påven, t ex kondomintervjun under resan till Kamerun i mars 2009 och talet i Regensburg 2006. Båda dessa tal orsakade internationella mediestormar. I bokens första huvudavdelning, ”Tidens tecken”, behandlas olika krisfenomen i vår tid, i synnerhet pedofilskandalerna i kyrkan, liksom de globala miljöfrågorna och vår tids relativistiska tankeströmningar. Andra huvudavdelningen, ”Pontifikatet”, tar upp frågor om hur Joseph Ratzinger själv ser på uppgiften att vara påve och på sina egna personliga förmågor och brister i detta uppdrag. Här behandlas dessutom särskilt fallet med SSPX-biskopen Williamson. Tredje huvudavdelningen, ”Vart är vi på väg?”, ägnas åt kyrkans förhållande till stat och samhälle, olika reformbehov inom kyrkan idag och, slutligen, frågor kring de yttersta tingen och människans längtan efter evigt liv.

Här följer en resumé av kapitlens innehåll:

Första huvuddelen av boken heter alltså ”Tidens tecken” eller ”Tecken i tiden”.  Man skulle kunna säga att det handlar om mötet med den värld där människorna är kallade att leva trons liv. Valet till påve den 19 april 2005 överraskade Joseph Ratzinger så till den milda grad att han själv beskriver hur han liksom kände giljotinens bila falla över sin nacke. Petrusämbetet, uppgiften att vara Kristi ställföreträdare och ofelbarheten tematiseras. Men även lite om påvens knappa fritid; att han inte hinner använda träningscykeln som hans läkare har förskrivit, men att han ibland brukar titta på film på DVD, exempelvis Dom Camillo-filmerna.

Mötet med den nya uppgiften som påve blev hårdhänt, medger Ratzinger. Skandalerna och pedofilövergreppen kom snabbt i fokus. Påven anade redan vid valet att det skulle bli tuffa tider. ”Bed för mig att jag inte i fruktan flyr för vargarna.” Och vargarna kom. Hävandet av exkommunikationen av Förintelseförnekaren Richard Williamson blev en fullständig katastrof i hur man umgås med medierna, medger påven. Utan att tveka en sekund förklarar påven att hade han känt till Williamsons uppfattning om Förintelsen hade han inte upphävt exkommunikationen av honom.

Till detta kom också vågen av avslöjanden om pedofilövergrepp, med början i USA. Sexuella övergrepp tycktes bli som vardagsmat och krisen blev bara tydligare och tydligare. ”…plötsligt tycktes prästämbetet  som en skammens plats och varje präst föraktades.” Men det kom inte som en total överraskning för påven själv. Han hade mött problemen redan under sin tid i Troskongregationen, men omfattningen blev en fruktansvärd chock för honom, ”en chock som går in i märg och ben och som fortfarande skakar mig”.

Sedan kom övergreppsskandalerna på Irland, detta genuint katolska land. Eftersom detta har svärtat ned kyrkan så grundligt, frågar Seewald hur man skall kunna återupprätta kyrkans rykte efter allt som hänt. Benedictus svarar att man för det första skall göra allt man kan för att hjälpa offren. Det är det avgörande, det måste komma före allting annat. Sedan måste man göra vad man kan för att förhindra att nya fall uppstår i framtiden, genom ett strängare urval av prästkandidaterna. Sedan ska förövarna få sitt rättmätiga straff och förhindras att göra nya övergrepp. Ett särskilt upprörande fall var Marcial Maciel Degollado, Kristi Legionärers grundare, som visade sig vara en karismatisk hycklare, en bedragare med allehanda perversa böjelser: ”Han förblir en obegriplig gestalt för mig… han levde ett förvridet liv bortom allt vad moral heter.” Men i den rörelse som han grundade finns förstås också många goda krafter, och deras rörelse ska nu reformeras under ledning av en särskilt tillsatt delegat.

Under rubriken ”Den globala katastrofen” behandlas sedan i kapitel 4 frågor om klimat- och miljökrisen. Påven visar sig vara mycket välinformerad om dessa frågor, och han menar att de är vår tids ödesfrågor. Här behövs ett gemensamt agerande av politiker världen över. Men det kommer att lyckas bara om det samtidigt backas upp av en bred folklig vilja att ta itu med problemen på lokal nivå, också på det egna personliga planet. Utan en beredskap till uppoffringar går det heller inte.

I kapitel 5 diskuteras det som påven kallar relativismens diktatur; ett postmodernt tänkande som riskerar att leda till att sanningsbegreppet urholkas och att ingenting längre ses som förpliktande. Men relativismen leder till en omänsklig livsattityd och den undergräver också tanken på universella mänskliga rättigheter. Påven avvisar relativismen, både när det gäller vetenskap, moral och religion. I en liten passus får han dessutom här frågan om användningen av burka: ”Jag ser ingen anledning till ett generellt förbud. Somliga säger att vissa kvinnor inte bär burka frivillig, utan att de tvingas till det. Det är förstås oacceptabelt. Men om de bär burka frivilligt, så ser jag ingen anledning att förbjuda det.”

Det sjätte kapitlet har rubriken ”Tid att vända om”. Påven är i sina svar här tydlig med att vi lever i en tid och kultur med flera stora faror, och han exemplifierar det med bland annat droghandel och sexturism.

Kommunikationsfrågorna är ett annat område som påven gärna lyfter fram som viktiga, något som han vet av egen erfarenhet. Han har rekommenderat sina medarbetare i Vatikanen att bli bättre på att använda internet. Men det finns också en risk att IT och sociala medier leder till en avpersonifiering av våra mänskliga relationer, att man simmar runt i ett hav av digital kommunikation och knappt mer träffar personer i det verkliga livet. Vi måste kunna känna igen varandra, möta varandra, hjälpa varandra, så att vi inte blir instängda i oss själva, säger påven.

När påven sedan talar om nyevangelisering framhåller han att Gud är den första nödvändigheten i livet och att kyrkan måste visa alla människor på Gud. Man måste sätta Gud på första platsen i livet och våga ge sig ut på äventyret att låta Gud leda ens livsväg.

Den andra huvuddelen av boken handlar om det nuvarande pontifikatet och om hur personen Joseph Ratzinger upplever det att vara påve. Man samtalar om påvens arbetsbörda, Bernhards av Clairvaux handledning för påvar, om huruvida Benedictus är rädd för att bli utsatt för attentat (det är inget som han fruktar), om katolska kyrkan som spelare på den världshistoriska arenan. På frågan om påven följer med i det dagliga nyhetsflödet blir svaret: ”Naturligtvis”.

Påven kommer ofta i boken tillbaka till vårt grundläggande mänskliga behov av Gud. ”Frågan om Gud har återkommit i den unga generationen. Den nya generationen är annorlunda, den är positivare inställd till tron än generationen som gjorde revolt på 70-talet.”

Kapitel 8, ”I fiskarens skor”, handlar om kurians inre arbete. Här blandas stort och smått. Bland annat framgår vilken stor uppskattning den nuvarande påven har för sin föregångare, Johannes Paulus II, som han kallar ”en stor påve”, medan Benedictus själv räknar sig till ”de små påvarna”. ”Det måste ju också finnas sådana”, säger han. Som påve måste man vara extra uppmärksam på vad man gör och hur det uppfattas av andra. En detalj som har valsat runt i medierna: En gång råkade Benedictus ta på sig en gammal yllemössa som påven Johannes XXIII hade använt – det var mycket kallt den dagen och mössan bara råkade finnas i närheten. Därefter började det spekuleras i medierna om att den gamla mössan var ett tecken på den nuvarande påvens konservatism. Men det var den alltså inte. ”Jag har aldrig använt den där mössan mer”, tillägger han.

Det nionde kapitlet handlar om kristen ekumenik och om dialogen med islam. Här nämns världsortodoxin och världsprotestantismen och att det övergripande målet för ekumeniken är kyrkans synliga enhet. I ekumeniken prioriterar påven dem som är ”nästan hemma”, den ortodoxa kyrkan. Han känner dem mycket väl ända sedan sin tid som teologiprofessor och han noterar att de har sin gemensamma grund i den gammalkyrkliga strukturen. En mycket intressant ordväxling sker då påven blir tillfrågad om han är beredd att förändra Petri primat till förmån för kristenhetens enhet. Han svarar att det inte kan bli tal om att bara tala om påven såsom ”den främste bland likar”. Påven har en mer specifik ledarroll för kyrkan som helhet över hela världen. Här finns alltså en stridsfråga att lösa, förutom en del historiska skeenden och kulturella skillnader som också spelar sin roll. Vad beträffar protestantismen konstaterar påven att en del steg som där har tagits på senare tid har fjärmat dem från den katolska kyrkan. Främst lyfter han fram frågor om könsneutrala partnerskap och frågan om kvinnliga präster. Men likväl måste vi som kristna fortsätta att söka efter en gemensam bas för att kunna ge ett vittnesbörd om vår tro till världen, lägger han till.

I kapitel 10 och 11 behandlas påvens egna publikationer och hans pastorala resor runt om i världen. Särskilt viktig är första encyklikan ”Deus caritas est” och hans bok om Jesus från Nasaret, vars andra del är planerad att komma ut i vår. Här kommer man också in på olika frågor om kyrkans syn på sexualitet. Påven framhåller att sexualitet är en positiv kraft i människors liv, men att den måste präglas av ansvar och vissa grundläggande värderingar om den mänskliga personens värdighet, för att inte utvecklas destruktivt och bli omänsklig. Här finns också den i massmedierna redan mycket uppmärksammade passagen om användning av kondomer, en kommentar som alltså ingår i mera övergripande reflektioner om sexualitetens plats i människors liv.

Påvens svar lyder så här: ”Fixeringen vid bara kondomen innebär en banalisering av sexualiteten. Och det blir en farlig källa till att människorna inte längre betraktar sexualiteten som ett uttryck för kärlek, utan bara som ett slags medicin som de ger åt sig själva. Därför är kampen mot sexualitetens banalisering samtidigt en kamp för att sexualiteten ska ses som någonting positivt, så att den kan ha en positiv verkan för människans liv i dess helhet. Jag tycker att om en prostituerad använder kondom så kan detta vara ett första moraliskt steg, en form av ansvarstagande, som i sin tur kan bidra till att man blir medveten om att inte allting är tillåtet och att man inte kan göra allt man vill. Men detta är inte den egentliga lösningen för att få bukt med spridningen av hiv-infektionen. Den verkliga lösningen handlar om att sexualiteten förmänskligas.”

I kapitel 12 behandlas bland annat fallet med den Förintelseförnekande SSPX-biskopen Richard Williamson. Påven använder här mycket starka ord. Han beskriver Vatikanens hantering av fallet som en ren ”härdsmälta” (”Super-GAU”) och han beklagar att ingen i Vatikanen kollade upp på internet vem Williamson är. Påven säger att han själv betraktar Williamson som en udda figur: ”Tyvärr var det ingen av oss som sökte på internet för att ta reda på vad det där är för en människa. (…) Han är en udda figur, och han har aldrig varit katolik i egentlig mening. (…) Men i efterhand är man förstås alltid klokare.” Och på den direkta frågan om påven skulle ha upphävt exkommunikationen av Williamson om han hade känt till Williamsons förnekelse av Förintelsen lyder påvens svar kort och entydigt: ”Nej”.

Den tredje huvuddelen i boken handlar om framtiden. Vart är vi på väg? Människan lever i  spänningsfältet mellan kyrka, tro och samhälle. Alla tre önskar finnas med i främsta rummet och detta skapar två problem: auktoritets- och kommunikationsproblem. Människans grundorientering till verkligheten har förskjutits i vår tid. Påven menar att människorna ofta i vår tid inte längre söker det fördolda i tillvaron, det gudomliga. Naturvetenskapen blir kriteriet på allting, och vår världsbild förminskas och teknifieras; livet förlorar sin förtrollning och blir rent pragmatiskt. Men livet kan inte gestaltas bara genom teknik. Vi har sett att när det gäller tekniska framsteg har vårt kunnande vuxit enormt, men vår moraliska klarsyn och vårt omdöme har inte mognat i samma takt. Här behöver vi åter hitta en jämvikt.

I kapitlet om kyrka och tro behandlas frågor om lekfolkets roll i kyrkan, och här kritiseras kyrkan själv på vissa punkter för bristande förmåga till pastoralt nytänkande. Det räcker inte med att ägna sig åt meditation, museitjänst, socialetik eller psykoterapi, heter det. En djupare förnyelse av det kristna trosmedvetandet måste stå i centrum; medvetenheten om att vi lever vårt liv inför Guds ansikte måste få växa.

Slutkapitlen av intervjuboken ägnas sedan dels åt olika reformfrågor, dels åt jungfru Marias roll i den kristna tron, och slutligen åt eskatologiska frågor: Vad är evigt liv och hur kommer Gud att utkräva ansvar för människornas sätt att leva?

Sedan flera årtionden har frågor som celibat, kvinnliga präster och homosexualitet diskuterats i kyrkan. Påven försvarar, inte oväntat, det monogama heterosexuella äktenskapets oupplöslighet utifrån en sakramental förståelse av äktenskapet. Han försvarar också det ofödda barnets rätt till liv. Han menar vidare att encyklikan Humanae vitae är fortsatt giltig också idag. Benedictus är heller inte beredd att införa ett kvinnligt presbyterium eller att avskaffa celibatet för präster. Och han påminner om att Vatikanen för några år sedan kom med nya regler, som fastslår att homosexuella inte får antas till prästutbildning.

Slutkapitlet ”Om de yttersta tingen” vidgar perspektiven till människans ansvar inför Gud och till frågan om det eviga livet, människans slutgiltiga mål: ”Jesus kom för att vi ska lära känna sanningen. Så att vi kan beröra Gud. Så att dörren in till Gud öppnas för oss. Så att vi finner livet, det verkliga livet, det liv som inte längre är underkastat döden.”

Per Englund / Ulf Jonsson 2011-11-24

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: