Arkiv

Monthly Archives: december 2010

Tidningen Dagen har utsett fader Adris Hanna till Årets förebild. Adris Hanna är syrisk-katolsk präst och rektor för de syriska katolikerna i Sverige. Den tragiska bakgrunden till den fina och glädjande utmärkelsen är den fruktansvärda terrorattacken mot den katolska domkyrkan i Bagdad den 31 oktober, då över 50 människor miste livet och ännu flera skadades. Flera av Adris Hannas egna släktingar dog i den attacken. Ändå har han generöst ställt upp för att stödja och trösta andra som drabbats av attacken. Och han hjälpte svenska massmedier att få fram ögonvittnesskildringar och annan information från attacken i Bagdad.

Så här motiverar tidningen Dagen beslutet att utse Adris Hanan till Årets förebild: ”Fader Adris Hanna har med brinnande iver kämpat för att förmedla ögonvittnesskildringar i samband med den blodiga massakern i den katolska katedralen i Bagdad i slutet av oktober. Fader Adris Hanna som själv sörjde släktingar han förlorat i attentatet besökte över tio andra drabbade familjer i Sverige för att hålla minnesstund och samtala med dem. Samtidigt var han ständigt tillgänglig för medierna. Sakligt, men med stor medkänsla, kommenterade han händelserna och satte det i ett sammanhang som bidrog mycket till medierapporteringen”.

Adris Hanna föddes 1966 i den syrisk-katolskt dominerade staden Qara Qosh (Bakhdida) i norra Irak. Han kom till Sverige 1997 för att leda den syrisk-katolska kyrkan i landet. Syriska katolikerna i Sverige har ingen egen kyrka, men får låna lokaler av Svenska missionskyrkan i Tensta där de har sitt centrum. Omkring 850 familjer är medlemmar, och Syrisk-katolska kyrkan är underställd Stockholms katolska stift och biskop Anders Arborelius.

Mer information se: Dagen 2010-12-30

Mer än 30 000 ungdomar från hela Europa deltar just nu i Taize-rörelsens Europeiska ungdomsmöte. Mötet börjar idag, tisdagen den 28 december, och pågår fram till nyårsdagen. I år äger mötet rum i den holländska hamnstaden Rotterdam. Det är 33:e året i rad som Taize-rörelsen arrangerar ett sådant europeiskt ungdomsmöte kring nyår.

Mötet är ekumeniskt och öppet för ungdomar från olika kristna samfund. Deltagarna bor i familjer i Rotterdam, men även skolor, församlingar och idrottsanläggningar erbjuder övernattningsmöjligheter. Morgon, middag och kväll samlas man för gemensam bön. Däremellan finns tid för tankeutbyte och diskussioner i grupper kring olika teman, som exempelvis aktuella samhällsfrågor. Nyårsaftonen firrar man gemensamt som ”en fest för alla folk”, med bland annat en gudstjänst på temat världsfred.

Påven Benedictus XVI har sänt ett budskap till deltagarna i ungdomsmötet, där han uppmuntrar dem att stå emot vår tids överdrivna individualism och att istället främja en solidarisk hållning gentemot världens alla lidande människor. Även den Anglikanska kyrkans primas, ärkebiskop Rowan Williams, har sänt ett hälsningsbudskap till mötet i Rotterdam. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon skriver också i ett hälsningsbudskap att ”jag hoppas och räknar med att ni håller den världsvida solidaritetens fackla brinnande”.

Rotterdam är födelsestad för den store renässanshumanisten Erasmus, och år 2009 utsågs staden till Europas ungdomshuvudstad. Nästa års Taize-nyårsmöte kommer att äga rum i Berlin.
Mer info http://www.taize.fr/sv

Kathpress 2010-12-28

Den 24 och 25 december samlar katoliker, protestanter och ortodoxa många människor till att fira jul runt om i världen. Mer än 500 miljoner kristna firar jul i Europa, och i hela världen mer än 2,2 miljarder medlemmar i olika kristna samfund, firar den 24 och 25 december Jesu födelses fest. Katoliker, anglikaner, protestanter, och de flesta ortodoxa är förenade i detta firande. Endast de ortodoxa patriarkaten i Jerusalem, Moskva, Georgien och Serbien firar jul enligt den äldre julianska kalendern den 7 januari.

Kristi födelse firas sedan 300-talet den 25 december, förutom även vid Epifania den 6 januari, som också är en kyrklig fest med julkaraktär. Julafton, den 24 december, är enligt kyrkans gamla bruk en ”förfest” (vigilia) till julfesten. Från Rom utbredde sig julfirandet under andra hälften av 300-talet till Nordafrika, norra Italien, Spanien såväl som till Orienten. Detta firande blev snart den mest populära kristna festen under hela året, även om påsken är den kristna fest som har äldst rötter.

I Sverige sänder Sveriges television som vanligt julnattsmässan med påven Benedictus XVI direkt från Peterskyrkan i Vatikanen. I år börjar mässan dock två timmar tidigare än förr om åren, dvs redan klockan 22.00.

Den 26 december firas annorlunda liturgiskt just i år, enligt varje stifts beslut eller tradition: i Vatikanen och de flesta av de lokala katolska kyrkorna är det den heliga familjens fest, eftersom den 26 december i år är den första söndagen i jultiden. I den evangelisk-lutherska kyrkan i Württemberg firas sedan 2007 ärke-martyrernas dag som en ”dag för böner för förföljda kristna.” I den grekisk-ortodoxa kyrkan firas S:t Stefanusdagen den 27 december.

Här följer en redogörelse för hur den kristna julen traditionellt firas på några olika håll i världen.

Franciskus av Assisi ”uppfann” krubban

Krubban och julgranen är relativt sent tillkomna inslag i det kristna julfirandet. S:t Franciskus av Assisi fick år 1223 idén om att efterlikna Kristi födelse i stallet i Betlehem i form av en ”levande bild” med levande människor och djur. Från 1400-talet finns i kyrkor i Italien permanenta krubbor. Från 1600-1700-talet blev julkrubbor populära även utanför centrala Italien, som en rekonstruktion av den stora händelsen i Betlehem. Unika landskap utvecklades främst under barocken med speciella traditioner kring krubborna – som i Sicilien, Tyrolen, Oberbayern, Provence och Goralregionen kring Krakow.

Tidigare ogillades i protestantiska områden framställningen av krubbor. De tolererades dock av protestantiskt dominerade regeringar i Erzgebirge i Tyskland från mitten av 1800-talet. Då upplevde konsten att snida krubbor sina glansdagar.

Traditionen med julgran uppkom i Elsass

Granen blev först på 1800-talet den centrala julsymbol som den är idag. Den första skriftliga hänvisningen till pyntade julgranar finns i huvudstaden i Elsass, Strasbourg år 1606. Efter reformationen fick det nya modet spridning, först i protestantiska områden, även om somliga pastorer på 1600-talet polemiserade mot denna utveckling. Pastorerna uppmanade till reflektion över Guds Ord istället. Idag ses granen sina med ljus av kristna konfessioner som en symbol för stjärnan i Betlehem, som bebådade Jesu födelse.

Italien: krubban är central

Italienarna brukar fira julen (Il Natale) lite mer medvetet än övriga Europa. Liksom Jesus fick de första gåvorna av de tre vise männen, får de italienska barnen sina julgåvor först vid Trettondagsfesten, Epifania, den 6 januari. Under de senaste 30 åren har det dock blivit vanligt också i Italien att ge varandra gåvor också på kvällen den 24 december. Särskild uppmärksamhet fästs i Italien vid julkrubban: Så stor som möjligt och så naturtrogen som möjligt ska den vara.

Spanien: konungarna med kameler

Även i Spanien firas den 24 december traditionellt mera stilla och lugnt. De flesta barnen får, liksom i Italien, sina julklappar först den 6 januari, som är de tre vise männens dag (Los Reyes Magos). På natten mellan den 5 och 6 januari firar vuxna och barn i hela landet de tre vise männen med parader, där ibland riktiga kameler finns med. Barnen måste dagen före ställa ut bröd och vatten till dem utanför dörren. Sedan 1980-talet har även Spanien importerat traditionen med julgranen.

”Glöm inte det viktigaste”

I Storbritannien påminner den anglikanska kyrkan varje år vid jultiden med en stor reklamkampanj om det religiösa innehållet i julen. Men britterna är nog ännu trots allt inte så „avkristnade“ som det ofta påstås. Vid jul är också på andra sidan Engelska kanalen kyrkorna fulla.

Polen: Snabb och oväntad gäst

I Polen tas 24-timmarsfastan före jul fortfarande på stort allvar. På julafton står sedan en extra tallrik på bordet, liknande som vid den judiska sedermåltiden vid påsken. Tallriken utan någon gäst väntar på den tillfällige, objudna gästen. Så snart som den första stjärnan visar sig på himlen den 24 december serveras en serie med tolv vegetariska julrätter.

Grekland: Stora vatten-invigningen

En del av de ortodoxa kyrkorna – bland annat Konstantinopel, Grekland, Rumänien och Bulgarien – firar jul som Västkyrkan efter den gregorianska kalendern den 24-25 december. De andra – inklusive kyrkorna i Ryssland, Serbien, Georgien, Tjeckien, Polen och Jerusalem – firar enligt den julianska kalendern julafton den 6 och juldagen den 7 januari. Också Annandag jul, den 8 januari, är en stor festdag. Den 24 december drar barnen i Grekland genom gatorna med trummor och klockor och sjunger ”Kalanda”, en lovsång till Kristi födelse. Barnen får små presenter. I kyrkorna är nu Theotokos-ikonen med Maria och Jesusbarnet i centrum.

Nästan lika viktig som julen är i grekisk tradition den stora vattenvigningen på Trettondagen, den 6 januari (enligt den liturgiska kalendern för Konstantinopel och Aten). Den stora vatenvigninen tillhör de mest uttrycksfulla festerna i den ortodoxa kyrkan. Den påminner oss om Jesu dop i Jordanfloden och betraktas som en symbolisk välsignelse av hela naturen och skapelsen. Det är trons tecken att genom Guds människoblivande i Jesus Kristus hela skapelsen är förvandlad och ”allt har blivit nytt”. Samtidigt erinras om skyldigheten för varje kristen att arbeta för att skydda miljön.

Källa: Kathpress 2010-12-20

En jultradition av eget slag är det årliga ”avslöjandet” om att Jesus egentligen inte föddes den 25 december. Det har blivit en riktig långkörare, nästan som Grevinnan och betjänten på tv vid nyår. I år gick stafettpinnen till herrarna Christer Sturmark och Patrik Lindenfors i förbundet Humanisterna.

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (endast på nätet) avslöjar de båda herrarna således idag det som är allmänt känt, nämligen att Jesu födelse i den tidiga kristendomen firades på flera olika datum, samt att den 25 december från början var kopplad till firandet av Natalis Invicti, den Obesegrades födelsedag. I förbifarten avslöjar de bägge skribenterna dock mer än så.

För det första avslöjar de en bristande uppmärksamhet i religionsundervisningen under skoltiden, eller bristande minnen från densamma. Ingen som genomgått svensk skola kan väl ha undgått de enkla fakta om kristendomens historia som presenteras i artikeln. Dessbättre har de tydligen läst på i Catholic Encyclopedia, och där alltså funnit ovanstående allmänt kända fakta och slagits med häpnad däröver.

För det andra avslöjar de sina egna bristande kunskaper om förhållandena i vanliga kristna, exempelvis katolska, församlingar. Dessa fakta om julens historiska bakgrund ”är ingenting man informerar sina församlingar om”, hävdar Sturmark och Lindenfors i sitt inlägg. Sanningen är väl snarare att det tvärtom är väl känt för de flesta kyrkobesökare att datumet för Jesu födelse är obekant. Ingenstans i de heliga skrifterna sägs ju något om Jesu födelsedatum. Till råga på allt brukar folk dessutom känna till att frågan om Jesu födelsedatum är skäligen ointressant ur teologisk synvinkel. Med andra ord, det är nog snarare så att man i församlingarna både känner till julens historiska bakgrund och vid jultiden firar Jesu födelse.

Och så ett tredje avslöjande. Genom sin artikel avslöjar de båda humanisterna en förskräckande oförstående av symbolers funktion i den mänskliga kulturen. Det är symboler som man använder när man kommunicerar – exempelvis som när jag nu använder mig av skrivtecken för att framföra detta budskap. Men symboler behöver inte bara vara skrivtecken. En symbol kan också bestå i firandet av Jesu födelse på den Obesegrades födelsedag, därför att man på så sätt vill kommunicera att Jesus från Nasaret är den Obesegrade, den som övervunnit mörker och död och bringat frid, ljus och liv. Det är en talande symbol, för den som förstår hur symbolen är avsedd att tolkas.

Sturmarks och Lindenfors lilla pr-kupp vid juletid är på sitt sätt både rörande och avslöjande. Fast på ett annat sätt än det förmodligen var tänkt.

Erik Åkerlund 2010-12-22

Påven Benedictus XVI höll idag, måndagen den 20 december, sitt traditionella jultal till medarbetarna i Vatikanen.  Fokus i årets tal utgjordes av frågan om orsakerna bakom pedofilövergreppen inom den katolska kyrkan. I sin återblick på det gångna året tog påven bland annat upp sina besök i Cypern och Storbritannien, liksom även höstens biskopssynod om kyrkans situation i Mellanöstern. Påven höll sitt tal i Sala Regia i Vatikanen, i närvaro av ett stort antal kardinaler och biskopar, samt olika andra medarbetare.

Som en av huvudorsakerna bakom pedofilövergreppen pekade påven ut den upplösning av moralen och den förändring i synen på pedofili och pornografi som vann stor spridning särskilt i västvärlden på 1970-talet. Dessa rörelser påverkade också kyrkliga miljöer, och gjorde det möjligt att dessa förskräckande övergrepp kunde få en så ofattbara utbredning inom kyrkan. Det är nu en viktig uppgift för kyrkan att noga utreda orsakerna till övergreppen, för att så långt som möjligt förebygga att sådant kan ske i framtiden.  I synnerhet är det viktigt att vara noga vid urvalet av blivande präster, så att man hindrar olämpliga kandidater från att bli präster, framhöll påven i sitt tal. Han tackade dessutom alla dem som medverkat till att ge upprättelse och stöd åt personer som blivit utsatta för övergrepp. Slutligen tackade han också ”de många goda präster” som fullgör sitt uppdrag i trohet och ödmjukhet.

När det gäller pedofilövergreppen förklarade påven vidare att ”kyrkan är medveten som sin skuld” för det som hänt. Men samtidigt kan man inte förstå det som hänt om man inte ser det i sitt tidsmässiga och kulturella sammanhang. Benedictus XVI kritiserade i sitt tal den vitt utbredda banaliseringen av sexualiteten och acceptansen av pornografi och ibland även av pedofili i olika samhällsgrupper.  Det var ett tecken på en kulturell kris när tidsandan blev sådan att barnpornografi började betraktas som något normalt.  Och i vår tid har dessutom sexturismen tillkommit som ett verkligt hot mot människovärdet i flera länder på södra halvklotet. Enligt påven lades de ideologiska fundamenten som gjorde denna utveckling möjlig på 1970-talet, med den tidens tillåtande attityd gentemot fenomen som pedofili och pornografi.

I sin tillbakablick på det gångna året påminde påven om sin resa till Storbritannien. Han hänvisade här till några observationer som gjordes redan av den framstående franske statsvetaren och historikern Alexis de Tocqueville (1805-1859). Tocqueville betonade ”att det demokratiska systemet i det då unga USA berodde på att det fanns ett grundläggande moraliskt samförstånd som alla delade.” Just detta grundläggande moraliska samförstånd är västerlandet återgen i behov av, och den kristna tron vill vara en hjälp till att bygga upp detta. Vidare framhöll påven den fortsatta relevansen av den store brittiske teologen och kardinalen John Henry Newman, som påven saligförklarade under sitt besök i Storbritannien.

Mot bakgrund av den särskilda biskopssynoden i oktober om kyrkans situation i Mellanöstern riktade påven också en stark uppmaning att diskriminering, hot och förföljelse av de kristna i dessa länder måste upphöra.

Läs hela texten till påvens jultal här.

Kathpress 2010-12-20

Varje år publicerar påven ett budskap inför Världsfredsdagen, som firas i den katolska kyrkan den 1 januari. På bakgrund av de många attentat som begåtts och begås mot kristna lyfter Benedictus XVI denna gång fram religionsfriheten i sitt budskap till Världsfredsdagen den 1 januari 2011. Religionen är en så viktig faktor i en människas liv att den inte får förtryckas eller förnekas.

I det nya dokumentet, kallat ”Religionsfrihet – vägen till fred”, fördömer påven diskriminering, intolerans och våld mot kristna och medlemmar av andra religioner. I vissa regioner i världen, ”särskilt i Afrika och Asien, är det inte möjligt att fritt bekänna sin egen tro utan att sätta sitt liv och personliga frihet på spel”, heter det i budskapet som offentliggjordes i torsdags, den 16 december. ”Kristna är för närvarande den religiösa grupp som oftast lider förföljelse för sin tro”, heter det vidare. I det nya dokumentet finns också ett tydligt fördömande av fundamentalism, fanatism och religiöst motiverat våld.

Påven kräver att varje person skall ha rätten att fritt utöva sin religion. Detta är ”centrum och sammanfattningen” av de mänskliga rättigheterna och ett ”oundgängligt element ” i varje rättsstat.

I synnerhet uttrycker påven oro över situationen för de kristna kyrkorna i Irak: angreppet på den syrisk-katolska katedralen i Bagdad i slutet av oktober kallade han redan då ”ett föraktligt angrepp”. Samtidigt kritiserar påven ”förnekandet av historien och religiösa symboler som återspeglar identitet och kultur för majoriteten av medborgarna”, i västvärlden som en ”sofistikerad form av fientlighet mot religion”. Förvisningen av religionen från det offentliga livet riskerar att leda till att ungdomar inte längre kommer i kontakt med det ”dyrbara andliga arvet” i sina länder menar Benedictus XVI. Detta tillvägagångssätt står inte i samklang med en ”balanserad syn på mångfald.”

Den religiösa dimensionen i kulturen som har utvecklats under århundraden, främst tack vare de sociala och etiska bidragen från religionen, betyder inte på något sätt en diskriminering av andra trosuppfattningar, heter det i det nya dokumentet. Snarare främjar religion den allmänna välfärden och integrationen. Dessutom bör religionens etiska bidrag i politiken varken marginaliseras eller förbjudas.

Benedictus XVI uppmanar i sitt budskap också till ett tydligt avståndstagande från religiös och anti-religiös fundamentalism. ”Fanatism, fundamentalism och åtgärder som kränker mänskliga rättigheter” kan aldrig rättfärdigas, ”allra minst när det görs i religionens namn.” Rättsordningar som tillåter eller uppmuntrar sådant efterkommer inte sin uppgift att skydda varje enskild medborgares rättigheter, säger påven.

Benedictus XVI skriver vidare att religionsfriheten måste gälla även för det offentliga livet och i händelse av byte av religion. Ingen får stöta på hinder när han eller hon vill gå över till en annan religion eller vill ansluta sig till någon religion.

Kathpress 2010-12-16

Här finns hela texten till det nya dokumentet på engelska.

Läs även här budskapet till världsfredsdagen 1999 om mänskliga rättigheter och världsfreden av den förre påven Johannes Paulus II.

Imorgon, fredag, utkommer ett nytt nummer av Signum, nummer åtta, som avrundar årets utgivning. I ledaren reflekterar Anders Piltz över förhållandet mellan den enskildes samvete och samhällets lagar. Bakgrunden utgörs av den resolution som Europarådet i oktober antog om att ingen ska vara tvungen att medverka vid aborter, aktiv dödshjälp eller något som kan orsaka någons död. Tesen i ledaren är att man behöver räkna med en moralisk princip som står över lagstiftning och majoritetsbeslut, och att samvetet aldrig kan ersättas av samhällets lagstiftning: ”Inget samhälle är betjänt av en doktrin enligt vilken ingen får åberopa sin samvetsövertygelse. Sådan konformitet är en farlig väg som Europa prövade med katastrofala resultat.”

I det välmatade nya numret av Signum kan man dessutom exempelvis läsa om Peter Seewalds nyutkomna intervjubok med påven Benedictus XVI, om den ekumeniska dialogen mellan den katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna i Sverige och Finland, samt om den Bernadotteska kungaättens 200-åriga historia i Sverige. Klimatfrågan och förhållandet mellan teologi och Darwins evolutionsteori behandlas också. Dessutom får man en inblick i altarskåpens detaljrika värld. Plus en hel del annat. Mycket läsning som räcker en bra bit in i julhelgen, med andra ord.

Ulf Jonsson 2010-12-16