Konferens i Dublin om religion och naturvetenskap

Faraday Institute for Science and Religion (se Signum 6/2008) är ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut  i Cambridge, England, som regelbundet anordnar konferenser om naturvetenskap och religion, med fokus på hur naturvetenskapliga och religiösa övertygelser förhåller sig till varandra. Förutom den årliga veckolånga sommarkursen som alltid hålls på institutets hemmaplan, anordnas också en rad kortare kurser på olika platser. En av dessa kortkurser hölls den 25–27 juni i somras i Dublin, med temat An Introduction to Science and Religion. Syftet med konferensen var att ge en bred introduktion till debatten kring vetenskap och religion, för den som tidigare inte var så insatt i ämnet. Här följer en rapport från konferensen av en av deltagarna, Christoffer Skogholt.

Kursen inleddes på fredagskvällen med en paneldiskussion mellan fyra av konferensens föredragshållare, föreståndaren vid Faraday Institute, biologen Denis Alexander, Ernan McMullin, doktor i fysik och professor i vetenskapsfilosofi och idéhistoria vid Notre Dame, Stephen N. Williams, professor i systematisk teologi vid Queens University i Belfast samt Donald O’Mathuna, professor i medicinsk etik vid Dublin City University. Paneldiskussion leddes av BBC och sändes på söndagsmorgonen i Irländsk radio. Under diskussionen togs sådana ämnen upp som talarna senare kom att utveckla under sina respektive föredrag, såsom huruvida kristen tro och evolution går att förena, om det finns någon gräns för hur långt vi kan och bör gå i modifieringen av den mänskliga kroppen (det som kallas trans- eller posthumanism) Galileiaffären, med mera. Paneldiskussion, som alltså var anpassad för att sändas i radio, illustrerade – antagligen något ofrivilligt – behovet av konferensen, då det blev tydligt att dessa komplexa diskussioner inte alltid låter sig komprimeras till den snabba behandling som ofta söks i massmediala sammanhang. En sådan ytlig behandling av dessa frågor tycks för övrigt främja en konfliktsyn på relationen mellan vetenskap och religion. Det går trots allt fortare att ställa kritiska frågor än att bedriva den fördjupade reflektion som krävs för att besvara dem.

Kursen samlade ett 50-tal deltagare och förutom de ämnen som tidigare nämnts, behandlades också frågor som huruvida det som brukar kallas för ”finjusteringen” av universums naturlagar pekar på en medveten design (ett argument som bl.a. bygger på iakttagelsen att om relationen mellan vissa naturlagar, som till exempel den mellan universums expansionshastighet och gravitationen, bara var ytterst lite annorlunda hade liv som vi känner till det inte kunnat utvecklas) naturkatastrofer ur ett teologiskt perspektiv, samt medicinsk etik.

Kursens inledande föreläsning ”Science, faith and reason” hölls av Stephen N. Williams, professor i systematisk teologi vid Queens University. Föreläsningen var inte en systematisk genomgång av hur vetenskap, tro och förnuft förhåller sig till varandra, utan hade ett mer modest syfte, nämligen att argumentera emot den tes som den stridbare ateisten Richard Dawkins ofta framför, nämligen att religiös tro till sin natur är anti-intellektuell. Williams uppfyllde detta syfte genom en presentation av hur två kristna tänkare, Blaise Pascal (1623–1662) och John Locke (1632–1704) förhöll sig till relationen mellan tro och förnuft.

David N. Livingstone, historiker vid Queens University, höll ett föredrag med titeln ”Darwins forgotten defenders”. Livingstone presenterade ett antal med Darwin samtida teologer som på olika sätt välkomnat Darwins teorier i sitt teologiska tänkande. Den vid Princeton baserade teologen B.B. Warfield, en av författarna till ”the Fundamentals” – ett dokument som ville slå fast vilka trosuppfattningar som författarna ansåg essentiella för kristen tro (och som något missvisande gett namn åt begreppet ”fundamentalism” då dagens fundamentalister knappast skulle integrera Darwin i sin teologi) – var till exempel en av Darwins försvarare. Ett intressant påpekande som Livingstone gjorde var att för en del av motståndarna till Darwin var inte problemet att Darwins teori skulle motsäga den kristna tron utan deras eget samfunds sätt att läsa Bibeln – vilket i sin tur var en nödvändig del i deras försvar av slaveriet. Livingstone menar alltså att för en del motståndare till evolutionsteorin var knäckfrågan inte att den hotade kristendomen, utan att den hotade deras läsning av Bibeln, som var viktig för att försvara slaveriet.

Men även idag finns det förstås de som motsätter sig Darwins teorier och då inte för att det skulle omintetgöra ett försvar för slaveriet. Denna fråga – som kanske är den som främst förknippas med dialogen mellan naturvetenskap och teologi – var ämnet för föredraget ”Creation or evolution – do we have to choose?” som hölls av föreståndaren vid Faraday Institute Denis Alexander. Alexander inledde sitt föredrag med att säga att för att rätt närma sig diskussionerna kring skapelse och evolution, behöver vi en korrekt förståelse för Guds transcendens och immanens. Guds transcendens innebär, påpekade Alexander, bland annat att vi inte kan deducera hur Gud ”måste” skapa världen utifrån några a prioriska resonemang. (Detta brukar för övrigt anses vara ett av skälen till varför naturvetenskapen växte fram i en kultur med en kristen metafysik; eftersom vi inte på förhand vet hur Gud har skapat världen måste vi empiriskt undersöka detta, samtidigt är det ett meningsfullt projekt eftersom det är Guds goda skapelse vi utforskar. Det är dessutom möjligt för oss att förstå den, eftersom världen har en rationell struktur, då den är skapad av en rationell Gud och därmed är förståelig för oss då vi som Guds avbilder också är rationella.) Guds immanens innebär, menar Alexander, att Gud är verksam genom de naturliga processerna i världen. Att sekundära orsaker är verksamma i den evolutionära processen är alltså inget hinder mot tron att Gud verkar genom dem. Alexander citerade också med gillande Richard Dawkins som i en av sina böcker om evolutionsteorin säger sig vilja göra upp med ”myten att evolutionen är en slumpmässig process”, även om Gud enligt Alexander också kan verka genom det vi kallar slumpmässiga processer.

Geologiprofessorn Robert White tog upp frågan om hur naturkatastrofer skall förstås ur ett teologiskt perspektiv i ett föredrag med rubriken: ”Natural disasters – acts of God or results of human folly?” För det första konstaterade White att många av de fenomen som ger upphov till naturkatastrofer är processer med två sidor. Som exempel nämnde White kontinentaldriften som dels är förutsättningen för att vår jordyta skall berikas av viktiga ämnen från jordens inre (vilket gör den fruktbar) – men också är förutsättningen att jordbävningar och därmed tsunamis kan inträffa. White tryckte på att vi har (och detta är inget nytt, menar White) vetskapen om hur man rätt bygger för att undvika att hus rasar, men att det inte sällan är så att företag förbigår dessa lagar, ibland genom att muta de lokala myndigheterna. Det finns alltså klara socioekonomiska och politiska aspekter av hur förödande effekterna av en jordbävning blir. Jordbävningen i Haiti mätte 7,0 på richterskalan och skördade mer än 200 000 dödsoffer, medan en jordbävning i Kalifornien 1994 som mätte 6,7 endast skördade 57 dödsoffer, vilket enligt White till stor del förklaras av skillnader i hur man bygger. Även om mänsklig åverkan på kuster och dålig byggnadskonst förvärrar naturkatastrofer, är det nog svårt att undkomma slutsatsen att världen till viss del är en ”farlig plats” för människan.

Ernan McMullin, professor från Notre Dame i vetenskapsfilosofi och idéhistoria, talade om Galileiaffären, vilken han är en världsledande expert på. Även om denna händelse på många sätt är pinsam för kyrkan har den inte alltid – i likhet med den en annan symbolhändelse, den klassiska debatten 1860 mellan Thomas Huxley och biskop William Wilberforce om Darwins då nyligen publicerade teorier – återgivits på ett korrekt sätt. Galileiaffären har blivit symbolen framför andra för ”konflikten” mellan vetenskap och religion, men den bilden är något endimensionell, menar McMullin. För det första representerade inte Galilei dåtidens vetenskapliga konsensus. För det andra var Galilei själv synnerligen religiös. Intressant är till exempel att Galilei i sina brev till storhertiginnan Christina (som finns utgivna på svenska under namnet ”Kopernikanska brev om Bibelns auktoritet och vetenskapens frihet”) hänvisar mycket till Augustinus principer om hur Bibeln bör relateras till naturlig kunskap, vilket Augustinus tog upp i sin Genesiskommentar. Dessa brev nådde aldrig Vatikanen, men McMullin håller det inte för otroligt att om de hade kommit dit hade utfallet kunnat bli annorlunda. Galilei dömdes till husarrest, och det formella brottet var att hans påståenden var ”emot skriften”. Galilei blev dock av sina vänner avrådd från att sända dessa brev till Vatikanen, eftersom om Galilei som lekman skulle göra anspråk på att undervisa teologerna i Rom om hur Bibeln borde tolkas, skulle, menade de, saken förvärras. Å andra sidan var inte Galilei någon lysande taktiker i denna debatt, den ståndpunkt som påven Urbanus VIII omfattade, att den heliocentriska världsbilden endast skulle betraktas som en användbar modell för att göra förutsägelser och inte som en realistisk beskrivning, representeras i Galileis skrift Dialog om de två världssystemen av Simplicio, som alltid i övrigt i boken företräder den ”felaktiga” åsikten.

Sammanfattningsvis kan man säga att konferensen uppfyllde sitt syfte, att ge en bred introduktion till ett antal centrala teman i mellan vetenskap och religion. Något som dock saknades var en bearbetning på ett mer grundläggande teologiskt och filosofiskt plan om relationen mellan naturvetenskap och teologi. Att på ett mer generellt plan bearbeta frågan om hur naturvetenskap, Bibelns texter och teologiska övertygelser förhåller sig till varandra är nödvändigt för att hitta en grundmodell utifrån vilken man kan ta sig an de specifika frågor som uppkommer i dessa diskussioner. Filosofisk reflektion är nödvändig för att hitta sätt att relatera olika former av kunskap till varandra, och detta perspektiv saknades under konferensen.

Ernan McMullin menar att en bidragande orsak till att Galileiaffären utvecklades som den gjorde var att katoliker och protestanter i kölvattnet av reformationen hade börjat tävla med varandra om vem som var mest bibeltrogen – i meningen mest bokstavlig – i sin tolkning av Bibeln. Då debatten kring relationen mellan vetenskap och religion ofta försiggår i ekumeniska kontexter vore det nog mer fruktbart att tävla om, eller snarare samarbeta för, att hitta filosofiska och teologiska perspektiv med vars hjälp man kan integrera både naturvetenskap och teologi i en sammanhängande världsbild, där teologin går utöver men ändå kastar ljus på vad naturvetenskapen säger, enligt den välkända thomistiska principen att ”nåden bygger på naturen och fullkomnar den, men förstör den inte”. Detta är också en angelägen uppgift för kristenheten om den vill kunna kommunicera sin tro till samtidens människor – och det ingår ju i dess uppdrag. Den teologiska tolkning av världen, som kyrkan kommunicerar om människans plats i skapelsen och dess relation till Gud, behöver vara kongruent med och kasta ljus över den naturvetenskapliga berättelsen om Universums historia, som vi på goda grunder håller för sann. Miljöer som Faraday Institute bidrar helt klart till den viktiga teologiska bearbetningen av naturvetenskapliga perspektiv. Förhoppningsvis kan denna typ av kurser också bidra till att det blir ett tema som tas upp allt mer i mer inomkyrkliga miljöer.

Christoffer Skogholt

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: