Tankeväckande kritik av den sekulära normen

Per Wirtén, författare och tidigare chefredaktör för vänstertidskriften Arena, skriver i en mycket läsvärd artikel i onsdagens utgåva av Sydsvenskan om den sekulära norm som präglar Sverige, och om den marginalisering av troende människor som detta leder till. Han hämtar sina exempel från den unga frikyrkorörelsen i början av 1900-talet, från bemötandet av katoliker i 60-talets Sverige och från våra dagars debatt om muslimernas plats i det svenska samhället.

Wirtén diskuterar också Per Bauhns och Dilsa Demirbag-Stens bok Till frihetens försvar och kritiserar dem för att de driver linjen att vanliga normalsekulariserade svenskar inte ska behöva bli påminda om att det finns människor för vilka religionen fortfarande är en viktig del av livet. Genom sin blotta existens uppfattas de religiösa människorna som ovälkomna normbrytare: ”När den sekulära normen får grepp över samhället – inte bara i statens strukturer – blir religion en skandal, kristendomen en pinsamhet och islam en provokation.”

Mot slutet av sin artikel hänvisar Per Wirtén till den tyske filosofen Jürgen Habermas, som själv är ateist, men som under lång tid har ägnat sig åt att argumentera för att det sekulära samhället bör betrakta religiösa grupper som en värdefull tillgång och religiös tro som en viktig inspirationskälla för samhället i stort. Habermas talar ständigt och jämt om hur troende och sekulära samhällsmedborgare ömsesidigt kan och bör berika varandra. Men ett sådant sätt att se på religiös tro verkar för många sekulariserande svenskar ytterligt främmande, även inom kultureliten. Så till den milda grad, att till och med Dagens Nyheter på sina ledarsidor härförleden lyckades med fadäsen att beskriva just Habermas som en tänkare med en nedlåtande och föraktfull attityd gentemot religiös tro. Så kan det gå när den sekulära normen helt enkelt tas som självklar utgångspunkt.

Ulf Jonsson 2011-01-07

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: