Arkiv

Monthly Archives: mars 2011

I samband med installationen av den ukrainska grekisk-katolska stor-ärkebiskopen Sviatoslav Shevchuk i Kiev i söndags, den 26 mars, har företrädare både från ortodoxt och ukrainskt grekisk-katolskt håll uttryckt sina förhoppningar om bättre relationer mellan de båda kyrkorna.

I sitt gratulationstelegram till stor-ärkebiskop Shevchuk, uttryckte metropoliten Hilarion Alfeyev av Volokolamsk, som är chef för den rysk-ortodoxa kyrkans avdelning för externa kyrkliga relationer, förhoppningen att den rysk-ortodoxa kyrkan och den ukrainska grekisk-katolska kyrkan ”successivt kan lösa de akuta och smärtsamma problem som ackumulerats under årens lopp ”. Han fortsatte med att säga att ”Moskva-patriarkatet är berett att utveckla konstruktiva diskussioner med den ukrainska grekisk-katolska kyrkan … som syftar till att övervinna nuvarande svårigheter”.

I sin tur framhävde Shevchuk vid sin första presskonferens i Kiev att han har ett stort intresse att lägga spänningarna mellan ortodoxa och ukrainska grekiska katoliker åt sidan och bygga upp en strategisk allians tillsammans med de ortodoxa kyrkorna i Ukraina, framför allt för att man gemensamt ska kunna främja kristna värderingar.  Shevchuk framhävde också att han önskar att den ukrainska grekisk-katolska kyrkan blir mera delaktig i dialogprocessen mellan Moskva och Rom. Just staden Rom besökte stor-ärkebiskop Shevchuk för övrigt i går, onsdag den 30 mars, då han deltog i påven Benedictus XVI:s generalaudiens på Petersplatsen i Vatikanen. Shevchuk hade rest till Rom tillsammans med några medlemmar av synoden för sin kyrka och omkring 300 ukrainska pilgrimer.

I sitt tal på Petersplatsen i går gratulerade påven Benedictus stor-ärkebiskop Shevchuk och tackade också hans företrädare, Kardinal Lubomyr Husar, för hans stora förtjänster. Efter audiensen mottåg påven Shevchuk till ett första kort personligt samtal. Shevchuk underströk under samtalet med påven Benedictus, att detta besök var ett uttryck för hans kyrkas gemenskap med den helige aposteln Petrus efterföljare.

I Ukraina finns inte en bara en kyrka av bysantinsk rit utan fyra, vilket återspeglar landets under många århundraden oroliga historia. Den ukrainska grekisk-katolska kyrkan, som är i full gemenskap med Rom, och som existerar sedan unionen av Brest 1595/96, är majoritetskyrka i västra Ukraina. Två ortodoxa kyrkor; den ukrainska ortodoxa kyrkan – Kiev-patriarkatet, som förklarade sig självständigt från Moskva i början av 1990-talet, och den ukrainska ortodoxa autokefala kyrkan; är icke-kanoniska kyrkor och erkänns inte av någon annan ortodox kyrka.  Den ukrainska ortodoxa kyrkan som tillhör Moskva-patriarkatet har mest stöd i östra delen av landet och får dessutom uppbackning av den sittande presidenten Janukovytj. Dock också inom denna ortodoxa kyrka lär det sedan ett tag tillbaka existera olika uppfattningar om kyrkans framtid, med slitningar mellan en gren som strävar efter full autonomi från Moskva och en annan som önskar en full integration i Moskva-patriarkatet.

Relationen mellan Moskva-patriarkatet och den ukrainska grekisk-katolska kyrkan har hittills varit mycket spänd. Medan man från ortodoxt håll ofta anser att denna ”unierade” kyrka är en ”trojansk häst” eller stötesten på vägen till en bättre relation mellan Rom och Moskva, minns den ukrainska grekisk-katolska kyrkan fram för allt tvångsanslutningen till Moskva-patriarkatet år1946. Biskopar, präster och ordensfolk som motsatte sig tvångsanslutningen då avrättades eller deporterades till Sibirien. Kyrkan fortsatte dock att existera underjordiskt och i exil i Västeuropa och Amerika tills den blev tillåten igen 1990. Sedan dess har det varit många spänningar med Moskva-patriarkatet, bland annat angående ägartvister om kyrkobyggnader och en etablering av den grekisk-katolska kyrkan i centrala och östra Ukraina.

Christoph Hermann 2011-03-31, källor: RISU, Kathpress, UGCC

Annonser

Tidningen Expressen lever på att sälja lösnummer. Man är helt beroende av en marknad, av att det finns köpare. Då gäller det att anpassa innehållet efter konsumenterna. Argumentationen ska vara lättfattlig och inte ställa  alltför höga krav på eftertanke.

I måndagens Expressen vill man i sin ledarartikel bryta ”Vatikanens bidragsberoende” genom att beröva ett stort antal religiösa samfund några blygsamma bidrag till deras arbete för att forma harmoniska och engagerade samhällsmedborgare, som gör stora insatser inom civilsamhället. Argumentationen bär kvällstidningens (som numera dyker upp redan i ottan) förenklade karaktär: religion är en form av inskränkthet och den förnedrar kvinnor och homosexuella. Påven tillsammans med alla invandrade muslimer och katoliker är i Expressens Sverige sinnebilden för denna inskränkthet. Dessa inskränkta människor måste dessvärre i demokratins namn få finnas, men de ska inte få något statligt stöd.

Samhällets grundläggande värderingar är enligt Expressen tydligen liktydigt med att uppvisa politisk korrekthet och att respektera likasinnade – däremot  inte att arbeta för hänsyn och att visa respekt för oliktänkande. Men att visa respekt är inte samma sak som att ha en gemensam uppfattning. För troende människor bygger arbetet för fredlig samexistens på att man får möjlighet att hämta kraft från de källor som möjliggör denna hänsyn och respekt. För många invandrare är religionen den trygga utgångspunkten för mötet med det nya landets invånare och därmed en viktig hjälp i integrationsprocessen.

Men i Expressens Sverige är alla muslimer våldsbenägna, alla katoliker kvinnohatare, i synnerhet de män som bor i Vatikanen (en stat som visserligen får ett ansenligt bidrag för sin existens, dock inte från svenska staten utan från katolikerna runt om i världen). Expressen bygger upp en vrångbild av muslimer och katoliker, som man sedan tar avstånd ifrån. Att de berörda inte känner igen sig spelar mindre roll. Huvudsaken är att folk köper lösnummer.

Expressens ledarredaktion är man upprörd över att 50 miljoner kronor av skattemedel delas ut till religiösa samfund. Är man lika upprörd över att tio gånger så mycket delas ut i presstöd? Skattemedel går till tidningar vars politiska inriktning spänner över nästan hela det politiska fältet. Tanken med bidragen till de religiösa samfunden och med presstödet var, och är, att underlätta samhällets mångfald. Alla röster måste få höras, inte bara marknadens och den politiska maktens.

Gör tankeexperimentet att presstödet avskaffades. Då skulle kanske bara Expressens förenklade världsbild få synas i tryck. Gud (som då inte längre skulle dyka upp i Expressens Sverige) bevare oss för en sådan utarmning av det offentliga samtalet!

Per Lindqvist 2011-03-29

I helgen invigdes ett nytt Maria-centrum i staden Nasaret i norra Israel, i närvaro av en rad prominenta gäster.  Syftet med Centre Marie de Nazareth är att öka kännedomen om Marias roll i den kristna tron. Centret är beläget i närheten av den stora katolska bebådelsekatedralen i Nasaret och man vänder sig både till den bofasta befolkningen i Israel och till pilgrimer och turister. Initiativet till det nya Maria-centret kommer från den franska ekumeniska kristna rörelsen Chemin Neuf (Den nya vägen).

Vid invigningen i fredags var mer än 400 särskilt inbjudna gäster närvarande, bland andra den förre patriarken i Jerusalem Michel Sabbah, dne katolske biskopen i Nasaret, Giacinto-Boulos Marcuzzo, den franske ambassadören Christophe Bigot, samt borgmästaren i Nasaret, Ramiz Jaraisy. Från och med lördagen är centret öppet för allmänheten.

Vid invigningen sade ledaren för det nya Maria-cenret, Luc Lagabrielle, att man hoppas att verksamheten ska bli en hjälp för att underlätta relationerna mellan kristna och muslimer i Heliga landet. Uppbyggandet av centret hade först fått lov att skjutas på framtiden, efter lokala kontroverser i Nasaret om planer att bygga en ny stor moské i närheten av bebådelsekatedralen, planer som lanserades kring år 2001 men som senare skrinlades.

Kathpress 2011-03-26

I fredags kom utslaget från Europadomstolen för mänskliga rättigheter i den långdragna processen om krucifixen i klasssrummen i de italienska skolorna. En kvinna i Italien har under flera år drivit en process för att tvinga de statliga skolorna att ta bort de kors som traditionellt brukar finnas i skolorna i Italien, med hänvisning till att hon önskade att hennes barn inte ska utsättas för religiös påverkan i skolan. Processen, som först gick genom alla instanser i Italien, har nu genom beslutet av domstolen i Strasbourg fått sitt slutgiltiga avgörande i högsta instans. Femton av domstolens sjutton domare röstade för att det ska vara tillåtet också framöver att ha krucifix i de italienska klassrummen. Det innebär en revidering av ett tidigare domslut i en lägre instans från den 3 november 2009.

Frågan har varit mycket debatterad runt om i Europa, även om den inte fått särskilt stor uppmärksamhet här i Sverige. Men på ett principiellt plan är frågan av stor vikt. Den handlar om vad statens religiösa neutralitet innebär i praktiken. Kräver statens konfessionella neutralitet att det offentliga rummet rensas från religiösa symboler? Enligt Europadomstolen uppenbarligen inte. Och det är lätt att hålla med. Den sekulära statens konfessionella neutralitet behöver inte implicera en avog förbudsmentalitet gentemot religiösa uttryck.

Religiösa symboler kan väcka reaktioner av vitt skilda slag, också starkt personliga. Samtidigt kan man inte bortse från att de inte enbart är uttryck för en personlig bekännelse, de ingår också som en del i ett gemensamt kulturarv. Och förbud mot gemensamma kulturella uttryck kan i sig ses som en form av förtryck. Dessutom är det nog få av oss – troende eller inte – som i längden skulle trivas i en livsåskådningsmässigt fullständigt neutral offentlig miljö, där varken religiösa eller religionskritiska symboler tilläts förekomma. Ett öppet och tolerant samhälle främjas inte i första hand genom att man försöker förbjuda allt som man själv inte uppskattar. Det borde också religionskritiskt inställda personer kunna hålla med om.

Från Vatikanens sida har domstolens utslag hälsats med tillfredställelse. ”Utslaget bekräftar på högsta internationella juridiska nivå att de mänskliga rättigheternas kultur inte står i strid mot den europeiska kulturens religiösa rötter”, heter det i ett uttalande av påvens presstalesman Federico Lombardi. Samtidigt framhöll Lombardi det positiva med att domstolens utslag ger ett visst utrymme för olika tillämpningar i olika EU-länder, beroende på ländernas skilda traditioner.

Det påvliga kulturrådets ordförande kardinal Gianfranco Ravasi har likaså framhållit att ”korset är en central symbol för den västerländska kulturen, oavsett om man har ett religiöst synsätt eller inte. Om religiösa symboler förbjuds i det offentliga rummet förlorar kulturen sin identitet.” Även ordföranden för den Europeiska biskopskonferensens råd, den ungerske kardinalen Peter Erdö, har förklarat sin tillfredställelse med domstolens beslut, som innebär en revidering av ”det för både troende och icke-troende kränkande tidigare beslutet av den 3 november 2009. Ett nytt kapitel har därmed skrivits till den europeiska toleransens historia.”

Ulf Jonsson 2011-03-21

Så har då årets andra nummer av Signum kommit från tryckeriet. Åtskilliga prenumeranter har redan fått det i sina brevlådor.

Frågor om mänskliga rättigheter och religionens roll i samhället återkommer i flera artiklar. Ledaren argumenterar för att staten bör vara sekulär, vilket inte innebär att samhälle och kultur måste sekulariseras. Men den senaste tidens utveckling i bland annat Pakistan och arabvärlden visar att vår mångreligiösa tid kräver en sekulär statsmakt.

Hans Joas skriver om de historiska källorna till de mänskliga rättigheterna, Anna Maria Hodacs tecknar Gustaf Frödings levnadsöde, medan Carl Otto Werkelid recenserar kritikerna Thomas Anderberg och Terry Eagleton. Att vi är inne i fasteiden märks också; Tord Fornberg skriver om processen mot Jesus, medan Eva Lindqvist Sandgren skriver om passionsteman i Vadstenanunnornas spiritualitet. Gustav Wingren, vampyrer och fertilitetsturism samsas också inom pärmarna i detta åtta sidor extra tjocka nummer.

Ulf Jonsson 2011-03-17

Det är ännu mycket som är oklart kring varför Lesley-Anne Knight, generalsekreterare i den globala katolska biståndsorganisationen Caritas internationalis, helt oväntat har blivit hindrad från att söka en andra tjänsteperiod. Normalt sett brukar chefen för Caritas internationalis sitta i två mandatperioder på vardera fyra år. Men när det i maj är dags för val av generalsekreterare i Rom får Lesley-Anne Knight inte kandidera för en andra mandatperiod. Det diskuteras nu på många håll kring orsakerna till varför chefen för Vatikanens statssekretariat, kardinal Tarcisio Bertone, har satt stopp för hennes kandidatur. Det skulle kunna tänkas att Vatikanen planerar någon radikal strukturell förändring och att Knight betraktas som ett hinder i det sammanhanget.

Ledningsgruppen för den Rom-baserade globala katolska biståndsorganisationen beklagar djupt beslutet från Vatikanens statssekretariat. Presidenten för Caritas internationalis, kardinal Oscar Rodríguez de Maradiaga i Honduras, har offentligt uttryckt sin ”fullständiga oförståelse” inför beslutet. Organisationens ledningsgrupp – kardinal Maradiaga, generalsekreterare Knight, organisationens skattmästare och sju regionala presidenter – hade ett möte med kardinalstatssekreterare Bertone den 5 februari, men de lyckade inte ändra Vatikanens inställning i frågan.

Den 15 februari skrev kardinal Bertone till de katolska biskopskonferenserna världen över för att förklara att Vatikanen inte ämnade förnya Knights mandat vid Caritas generalförsamling i maj. I det tresidiga brevet skriver kardinal Bertone att Caritas behöver en tydligare katolsk identitet. Han förklarar att man under de kommande fyra åren bör koncentrera sig på ”att harmonisera Caritas internationalis teologiska dimension… med dess roll som en organisation som är aktiv på den internationella arenan.” Detta, menar han, kräver ett bättre samarbete med Vatikanens övriga institutioner och kongregationer som är berörda av Caritas arbete. Caritas advokatverksamhet, t ex, måste bli bättre samordnad med Heliga stolen, ”som är speciellt kompetent i detta avseende”.

En tydligare katolsk identitet och ett tätare samarbete med Vatikanen? Men varför då inte helt enkelt be generalsekreterare Knight att effektuera just dessa förändringar? Ordföranden för det påvliga rådet Cor unum, kardinal Robert Sarah från Guinea, har antytt att Knights kompetens inte i sig är ifrågasatt. Tvärtom, hennes kollegor talar om henne med stor respekt. Hon utstrålar intelligens och kompetens. Och kardinal Bertone framhäver i sitt brev att nekandet att ge henne en andra mandatperiod ” inte är ett sätt att så tvivel om hennes meriter eller att förminska uppskattningen för de insatser som hon redan har gjort” . Så vad är då problemet med en andra period för Knight?

”Vi trevar lika mycket i mörker som alla andra”, säger en källa som står Knight nära. Det finns rykten om att Knight skulle ha gjort Vatikanens tjänstemän rasande genom ”enstaka rättframma kritiska synpunkter på kyrkans byråkrati”. Och hennes föregångare på posten, Duncan MacLaren, som var generalsekreterare i två perioder 07), föreslår att den bakomliggande orsaken är en långvarig slitning mellan Caritas och Cor unum, som har uppsikt över Vatikanens samlade bistånds- och utvecklingsarbete.

Kardinal Sarahs anmärkning tycks bekräfta denna kulturkrock mellan Caritas och Cor unum. ”Man kan vara kompetent när det gäller organisation men ändå sakna vissa kvaliteter för att arbeta med samordning eller för att stärka den katolska identiteten”, sade han och hänvisade till Knight. Han nämnde vidare ”nya internationella utmaningar”, inklusive en revision av verksamhetens statuter, vilket ”involverar internationellt samarbete, organisationens katolska identitet, samarbete med Heliga stolen, större närvaro i de olika världsdelarna, en särskild förståelse för autonomin hos varje Caritas-delorganisation.”

Om man läser mellan raderna finner man, att Knight – tillsammans med den övriga ledningsgruppen för Caritas internationalis – av somliga i Vatikanen anses ha varit alltför oberoende av kurian, alltför mycket kommit att likna sekulära organisationer och varit alltför ouppmärksam på de förmodligen mer traditionella tänkesätten hos medlemsorganisationerna i utvecklingsländerna.

Hur det än må vara, så innebär denna åtgärd ett krav på mer kontroll från Vatikanens statssekretariat, där man är misstänksam mot Caritas autonomi med dess globala räckvidd. Reformer lär komma för att etablera en mer direkt övervakande roll för Cor unum och andra kongregationer gentemot Caritas. Men vad är den övergripande avsikten med dessa reformer?

Austen Ivereigh, i de amerikanska jesuiternas tidskrift America 2011-03-14

Läs här också en kommentar av Duncan MacLaren, som var generalsekreterare för Caritas internationalis under åren 1999–2007.


Påven Benedictus XVI uttryckte vid lunchtid i dag, söndag den 13 mars, sin sorg och sitt djupa deltagande med alla som drabbats av jordbävningen i Japan och dess följder; tsunamin och olyckorna vid flera av landets kärnkraftsverk. ”Jag ber för offren och deras anhöriga och för alla andra som lider till följd av denna naturkatastrof”, sade påven i samband med söndagens angelus-bön på Petersplatsen i Vatikanen.

Bilderna från jordbävningen och tsunamin väcker starka reaktioner hos människor världen över, sade påven och tillade: ”Jag vill uttrycka min förbundenhet med det japanska folket som visar så mycket mod och karaktärsstyrka i denna svåra situation.” Påven förnyade också sin uppmaning till världssamfundet att bistå Japan med hjälpinsatser.

På påvens initiativ har ett av Vatikanens råd, ”Cor unum”, skänt 150 000 dollar som ett första bidrag till nödhjälpsarbetet i Japan, meddelade idag Vatikanens diplomatiska sändebud i Tokyo, ärkebiskop Alberto Bottari de Castello.

Kathpress 2011-03-13