Nytt dokument om liturgin från Vatikanen

År 2007 utfärdade påven Benedictus XVI ett s k motu proprio, Summorum pontificum, med nya normer för firandet av den s k tridentinska mässan, alltså den latinska mässordning som var i bruk fram till den liturgiska reform som beslutades av Andra Vatikankonciliet och som trädde i kraft omkring 1970.

I jämförelse med den äldre ordningen innebar de nya gudstjänstböckerna ett utomordentligt berikande av liturgin, inte minst genom den nya ordningen för kyrkoåret, bibelläsningarna och framför allt tidebönen, som kanske var den mest lyckade frukten av reformen. Konciliet ville alls inte avskaffa latinet eller den gregorianska sången — tvärtom slog man uttryckligen vakt om dessa historiska skatter — men utvecklingen tog sin egen väg, och det gamla kyrkospråket och dess eget sångsätt förpassades ut i kyrkolivets marginaler, utom i de kloster och andra miljöer där man särskilt odlade traditionen.

Många katoliker var fästa vid de traditionella gudstjänstformerna och kände stark frustration inför reformen, i synnerhet som den ofta genomfördes okänsligt och okunnigt. I kyrkohistorien är det inte ovanligt att proteströrelser bildas i samband med ändringar i gudstjänstordningen. Turbulensen efter konciliet ledde även till att schismatiska rörelser bildades, den mest kända kring utbrytarbiskopen Michel Lefevbre, som formellt exkommunicerades 1988.

För att tillmötesgå önskemål från mer moderata katoliker (som alls inte vill frondera mot konciliet eller mot Rom) om tillgång till den gamla liturgiska ordningen bestämde Benedictus 2007 att denna i fortsättningen ska anses som en likvärdig parallellform till den nya. Den äldre (”extraordinarie”) ordningen ska firas enligt det missale som utgavs av Johannes XXIII år 1962. De nya ordningen kallas den ”ordinarie”.

I går, den 13 maj, publicerade Vatikanen mer preciserade tillämpningsbestämmelser i instruktionen Universæ Ecclesiæ, grundad på de senaste årens erfarenheter. Överallt där det finns en grupp troende som önskar fira mässan enligt ”usus antiquior” (den officiella termen för den ”tridentinska” formen) ska de ha möjlighet att göra detta, utan att behöva inhämta speciella tillstånd av den lokale biskopen eller kyrkoherden. Detta medgivande gäller inte grupperingar som underkänner Andra Vatikankonciliet eller de gudstjänstordningar som utkommit efter beslut av detta kyrkomöte, inte heller sådana som motsätter sig påvens auktoritet (läs: medlemmarna av prästsällskapet Pius X, den numera avlidne ärkebiskop Lefevbres anhängare).

För att vara kvalificerad att fira mässan enligt den äldre ordningen ska en präst ha nödvändiga kunskaper i latin och liturgi. De religiösa ordnar som 1962 följde en egen rit (t ex dominikaner och kartusianer) har rätt att följa dessa ordensspecifika riter även i fortsättningen.

Man kan förutse att den gamla ordningen inom överskådlig framtid berikas med nya helgonfester och prefationer som tillkommit efter konciliet. Hur det äldre och det nuvarande kalendariet ska harmonieras sägs inte. Kanske kommer en ny upplaga av usus antiquior att publiceras.

Kommissionen Ecclesia Dei, som upprättades för att komma tillrätta med schismen 1988, ges utökade befogenheter att avdöma tvistemål angående firandet av den äldre ordningen. Man kan tillägga att Benedictus XVI själv aldrig har firat mässan enligt den äldre ordningen sedan han tillträdde påveämbetet.

Dessa preciserade bestämmelser är uppenbarligen uttryck för påvens önskan att slå vakt om en mångsekelgammal andlig rikedom — samt att avdramatisera spänningarna i kyrkan mellan förnyare och traditionalister.

Det ska finnas plats för alla lojala katoliker i kyrkan, så tycks resonemanget gå.

Anders Piltz 2011-05-14

Läs hela dokumentet på engelska här.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: