Newmaninstitutet firade sitt första år

Newmaninstitutet i Uppsala, Sveriges nyaste högskola, firade i går kväll, fredag den 10 juni, avslutningen av sitt första akademiska år som statligt erkänd högskola. Newmaninstitutets rektor, Philip Geister, berättade att en av de närvarande studenterna, Gabriel Bar-Sawme, varit först ut på plan och redan nu har blivit klar med sin teologie kandidatexamen. Han fortsätter i höst med teologistudier på master-nivå vid det ansedda Princeton University i USA.

I samband med gårdagskvällens festligheter avtackades också två av högskolans hittillsvarande lärare, nämligen Rainer Carls och Erwin Bischofberger, båda jesuitpatres och verksamma främst inom filosofins område. Innan den akademiska avslutningsfesten firades också en mässa i den närbelägna St Lars kyrka, där pater Bischofberger höll en predikan kring institutets förgrundsgestalt, kardinal John Henry Newman. Texten till predikan kan man läsa här nedan.

Ulf Jonsson 2011-06-11

—-

Kära vänner och medarbetare i Newmaninstitutet!

Efter några års inkörningstid och efter sitt första ordinarie akademiska läsår som högskola står Newmaninstitutet nu på egna ben. Vi tackar Gud för denna stora gåva. Den innebär emellertid en fortsatt förpliktelse för oss att vara bland de främsta humaniora-institutionerna i landet och därför göra vårt bästa. Slutet på ett läsår inbjuder till eftertanke och förnyelse.

Som vi tidigare har hört rymmer Newmaninstitutets namn ett program. Till allt det redan framförda, och i varje fall i vissa delar kända, vill jag denna kväll lägga till ett par mosaikstenar som förhoppningsvis bidrar till både Newmans porträtt och institutets profil. Denna profil präglas av ett nära samband mellan tro och vetande, mellan Guds uppenbarelse och människans förnuft. Om detta har Newman skrivit mycket, men låt mig här bara citera ett för honom typiskt påstående. Han säger så här: Om något, vad som helst, som astronomer, geologer, historiker, forskare om den antika världen eller etnologer tycks ha bevisat stå i motsats till den kristna trons läror, då kommer det att visa sig att: 1) Påståendet inte är bevisat, 2) eller att det inte verkligen är en motsats, 3) eller inte alls motsäger ett verkligt uppenbarelseinnehåll, utan något som man har blandat ihop med uppenbarelsen.

Detta är faktiskt en lysande analys av ett förhållande som upprepade gånger har lett till missförstånd i Kyrkans och teologins historia. Det har lett till att många människor inte har haft förmågan att hålla ihop de två kunskapskällorna respektive tankesfärerna som ju ska vara Newmaninstitutets specifika kännetecken. I dagens vetenskapligt orienterade samhälle skulle man kunna säga att naturvetenskaperna, i synnerhet biologin, inte behöver kollidera med kulturvetenskaperna, med både filosofi och teologi som kärnämnen.

Newman fick omgående ett testfall för sin teori om sambandet mellan Guds uppenbarelse och människans förnuft. År 1859 publicerade Charles Darwin sitt banbrytande verk On the Origin of Species by means of  Natural Selection. Boken utlöste en av kyrkohistoriens häftigaste jordbävningar på kristet håll, både i den katolska och den anglikanska Kyrkan. I Newmans reaktion möter vi ett kraftfullt igenkännande av evolutionsteorin, utifrån ett slags försmak av Andra vatikankonciliets insikter drygt 100 år senare. Newman säger ordagrant: i evolutionsteorin finner jag ingen motsägelse mot tron på en allsmäktig Gud och beskyddare (Protector). Newman var förmodligen den förste från kristet håll som kunde acceptera och ge stöd åt Darwins revolutionerande idé. Dessutom stod han i en långvarig och nära kontakt med den franske biologen St. George Mivart, vars verk om evolutionen han läste och beundrade.

Men då dyker frågan upp om inte Newman genom sina positiva ställningstaganden till de empiriska vetenskapernas fynd kommit i klammeri med sin Kyrkas ledning. Vi får komma ihåg att Newman var en intelligent, ja i själva verket intellektuell och mycket taktfull och sensibel engelsk gentleman. Som sådan respekterade han de romerska prelaterna, men jag tror inte att han tyckte om deras något högtidliga och ibland väl ceremoniösa beteende. Det som hjälpte honom att förhindra potentiella konflikter och övervinna uppseglande strider var hans teori om samvetet.

Det intressanta är nämligen att Newman kunnigt och tydligt sammanförde de två traditionella betydelserna av samvetsbegreppet. Å ena sidan är samvetet en moral sense, det vill säga en etisk omdömesförmåga, ett instrument som hjälper människan att urskilja gott och ont, rätt och fel. I den meningen är conscience the principle of Ethics. Men samvetet innebär också en sense of duty vilket innebär plikt- och ansvarsmedvetande. Detta är förankrat i den mänskliga existensens kärna där Gud själv bor. På det viset är Conscience the principle of Religion.

Det är alltså dessa tre mosaikstenar som jag hoppas förtydligar porträttet av Newman och även profilen av Newmaninstitutet: (1) Mellan tro och vetande bör det råda en dialog och inte konfrontation, (2) Evolutionsläran och andra naturvetenskapliga landvinningar utgör välkomna komplementära kunskaper i relation till de tolkande kulturvetenskaperna, särskilt filosofi och teologi, (3) Samvetet grundlägger människans etiska och andliga självbestämmande.

Kära vänner och medarbetare i vårt gemensamma uppdrag att föra vidare och utveckla arvet efter Newman: Låt oss känna oss stolta över det vi redan har åstadkommit, men lika ödmjuka och ivriga inför nuets och framtidens stora uppgifter. Ignatius av Loyola sade till sina efterföljare: bevara Andens frihet. Newman skulle helhjärtat instämma. Man kan inte åstadkomma något stort om man är bunden till händer och fötter och om inte tankens flykt får pröva sina vingar.

Erwin Bischofberger

 

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: