Marcus Birro ropar i öknen

En effektiv taktik mot det som man ogillar är att tysta ner det. Ur strategisk synpunkt är ett systematiskt och konsekvent förtigande förträffligt om målet är att låtsas som om det där hemska egentligen inte existerar. Munkavlen tycks ligga lätt gripbar när det kommer till katolsk tro och liv, och i viss mån även religiös tro över huvud. Bristen på rapportering från det största ungdomsevenemanget i Europa i år, Världsungdomsdagarna i Madrid förra veckan är ett slående exempel. Författaren och journalisten Marcus Birro har i en modig artikel i Expressen i dag, onsdag den 24 augusti, fått nog av detta förtigande. Birro konstaterar: ”Knappt en enda rad om den magiska stund, i full storm och ösregn, när två miljoner unga människor från hela världen i stillhet bad tillsammans med Påven. Inte många ord har spillts ut om försoning och tolerans, om magiska möten och en stark andlig rörelse.”

Sedan utbrister han: ”Jag är kräktrött på denna ständiga slentrianmässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som kännetecknar Sverige.” Man kan säga att Birro är en modern version av Johannes döparen, som ropar i öknen att en väg ska beredas för Herren (Matteus 3:3). Att Birro dessutom håller på samma italienska fotbollslag (Roma) som undertecknad gör det inte mindre angenämt att läsa hans tänkvärda krönikor. Att andra föredrar Zlatans Milan är deras sak, som dock inte måste förtigas.

Fredrik Heiding 2011-08-24

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: