Arkiv

Monthly Archives: september 2011

Fundamentalism är förvissningen att man lätt hittar svar på tillvarons flertydigheter i en text. I sin mest destruktiva form förnekar den forskningens resultat och vill sätta käppar i hjulet för forsknings- och tankefriheten som det öppna samhället bekänner sig till. Fundamentalismens drivkraft, och attraktivitet, heter förenkling. Existensen är besvärande gåtfull och man gör livet enklare genom att förvandla den komplicerade människan till streckgubbe i svart och vitt, vilket är långt behändigare för tankens lättja.

Birgitta Forsman har en lätt uppgift när hon pekar på olika löjeväckande och upprörande exempel på religiös fundamentalism bland amerikanska skolbarn. Hon vill med sin bok Gudlös etik — en befrielse ur religionens tvångströja göra upp med föreställningen att moral hänger ihop med religion. Med rätta påtalar hon den inskränkta definitionen av moral, särskilt bland politiska journalister. Moral är mer än underlivsfrågor.

Ja, moral är förvisso inte bara något för liggande utan också för stående och gående. Moralen är en fråga till varje tänkande varelse. Var och en måste finna normer för sitt sätt att handla. Moral är en fråga om förnuft. Man behöver inte vara det minsta religiös för att ha moral, och djup fromhet är ingen garanti mot skurkaktighet.

Moral är i sanning att ta det allvarliga på allvar. Abort, till exempel, är en fråga till förnuftet. Är det irrationellt att betrakta embryot som skyddsvärt, när nu vetenskapen inte kan dra gränslinjen för när zygoten (föreningen av äggcell och spermie) förvandlas till människa ­— om hon inte är det från början.

Över huvud taget ger naturvetenskapen inga moraliska kriterier. Den är värdeneutral, vilket är ett bekymmer. Vi skulle gärna forska fram en hållbar moral i ett laboratorium, men så lätt går det inte. Med hjälp av naturvetenskapen kan man förhoppningsvis en dag skapa vaccin mot cancer och hiv. Med hjälp av naturvetenskapen kan man rationellt och industriellt döda icke önskvärda befolkningselement. Man kan använda vetenskap till vad som helst. Abort, dödshjälp, relationer, rättvisa, våldsanvändning: vetenskapen är neutral. Till slut är det tänkande och kännande människor som måste fatta beslut, ibland välja mellan två onda ting.

Problemet är att vi inte får göra allt som vi kan göra. Men vem (vad?) talar om för oss vad vi får och inte får? Det gör samvetet, individuellt och kollektivt. Samvetet är en medfödd egenskap hos människan, en färdighet som kan utnyttjas eller tystas ned, som måste övas och informeras för att fungera väl. Träningen av samvetet sker under uppväxten, och övning och prövning sker i skarpa lägen. Samvetet får hjälp av berättelser, som tillhandahålls inte minst av religiösa texter och annan litteratur, alltsedan profeterna och de grekiska tragediförfattarna.

Av allt att döma är Birgitta Forsman vetenskapsfundamentalist. Utifrån bästa till buds stående kunskap kan mänskligheten nu göra sig av med vad folk för tusen år sedan sade och tänkte, det är kontentan. Problemet med denna hållning är att folk för tusen år sedan inte var mer korkade än vi i dag. De stod inför samma frågor som du och jag: hur ska jag handla på bästa sätt, inte bara till min egen fördel? Finns hållbara handlingsregler? Skillnaden är att vi har större resurser än de att ställa till det för oss.

Här förvaltar religionen en mångtusenårig erfarenhet, för att inte säga vishet. Det är ingen slump att de moraliska förebilderna, en Gandhi, Dag Hammarskjöld, Martin Luther King, Nelson Mandela, moder Teresa, verkade utifrån sin religiösa övertygelse. De hade sin moral gemensam med många icke-troende, men deras religiösa tro tillät dem att övervinna rädsla och uppgivenhet.

Tron är inte moralens källa utan dess förvaltare. Ett samhälle mår bäst när religionen tillåts medverka till ett mänskligare samhälle, och där människor fritt tillåts följa sitt samvete.

Blir allt bättre om vi tvångsseparerar moralen från religionen? Svaret är givet. Saken har prövats praktiskt i Tredje Riket, Sovjetunionen, Albanien och Kambodja. Resultatet är inte uppmuntrande.

Birgitta Forsmans förenklade framställning av det komplicerade förhållandet mellan moral och religion leder, som alla förenklingar, bara till ett försämrat samtalsklimat. Människor som inte kan räkna upp de fyra evangelisterna eller säga vad skillnaden är mellan shia och sunni är oerhört säkra på att religion är av ondo. De har hört talas om korståg och inkvisition men vet inte att klostren räddade den antika vetenskapen, att kyrkan skapade universiteten och rättssäkerheten, att den fria forskningen och demokratins linda var disputationen vid dessa universitet, att sjukhus och socialvård växte ur kyrkans fattigvård, att slaveriet avskaffades och Röda Korset grundades av kristna idealister. Frihet, jämlikhet, broderskap, samvetsfrihet och livets okränkbarhet är evangeliska värden.

Den som önskar att vikingasamhället hade fått fortleva ostört av kristen mission, räck upp en hand.

Gud bevare oss för förenklingar, särskilt om människan.

Anders Piltz 2011-09-29

För några år sedan väckte ett uppmärksammat fall i svensk sjukvård allmän debatt. Det rörde sig om ett par som önskade en ultraljudsundersökning innan deras barn var fött, för att få dess kön bestämt med den uttalade målsättningen att låta abortera fostret om det var det oönskade könet – en flicka. Detta ska ha upprepats, trots att det rörde sig om helt friskt foster. Detta utvecklades till en märklig diskussion med uppenbara skygglappar i ett land där man sedan 1970-talet uppfattat fria aborter som en laglig rättighet, som aldrig kunde ifrågasättas. Även socialministern lyfte fram frågan. Antalet fall i Sverige är inte känt, men enligt den välmeriterade medicinska tidskriften The Lancets har mellan 4 och 12 miljoner flickor aborterats enbart i Indien de senaste 30 åren. Inte minst från Indien är fenomenet alltså mycket väl känt, men även i Kina, Vietnam och andra länder i Bortre Asien tycks situationen vara en realitet trots förbud i vissa länder. Det är dock oerhört svårt att få en uppfattning om hur många flickor det gäller, men egentligen saknar det betydelse i en situation där varje enskilt fall borde vara ett för mycket.

Enligt ett förslag till resolution från Europarådets kommitté för jämställdhet skall sjukvården nu få riktlinjer som inskränker möjligheten för gravida kvinnor att få veta vilket kön deras ofödda barn har. Den föreslagna resolutionen är tänkt att bidra till att begränsa antalet selektiva aborter på grund av kön.

Utkastet till resolutionen efterlyser en presentation av orsakerna till den skeva fördelningen i länderna och föreslår att könsselektion endast bör tillåtas för att undvika allvarliga, ärftliga sjukdomar som bara drabbar barn av ett visst kön. I diskussionen ställs även krav på att höja kvinnans status. Resolutionen riktar sig till samtliga 47 medlemsstater i Europarådet, länder som sinsemellan inrymmer betydande skillnader i synen på reproduktiv hälsa, livets början, reproduktiva tekniker med mera och har sina rötter i helt olika religiösa traditioner.

Utredningen inför resolutionen pekar på omfattande sociala konsekvenser av fosterdiagnostik och könsselektiva aborter: en obalans i befolkningen, som kan skapa svårigheter för män att hitta fruar, leda till allvarliga brott mot mänskliga rättigheter som påtvingad prostitution, trafficking för äktenskap eller sexuellt utnyttjande, att en skev syn på människovärdet legitimeras och så vidare.

Resolutionen har godkänts på kommitténivå och kommer att diskuteras av de 318 ledamöterna i den parlamentariska församlingen i oktober. Det uppges att man överväger att ”rekommendera offentliga sjukhus att träna vårdpersonal i att undanhålla information om fostrets kön, eller åtminstone se till att denna information ges på ett positivt sätt, oberoende av fostrets kön”.

Om resolutionen antas i oktober, så kommer rekommendationerna att skickas till ministerkommittén, som beslutar om att utse en kommitté för att väcka talan i frågan. Rekommendationer som lagts fram av Europarådet är inte bindande, men har inflytande på den politik som antas av medlemsländernas regeringar.

Hur detta tas emot i Sverige är oklart, inte minst p.g.a. den tystnad som omger abortfrågan. Man kan snarare förvånas över den mediestorm som väcktes 2009 utifrån ett enda enskilt fall. Socialstyrelsens reaktion vid sitt plötsliga uppvaknande var då att vilja inskränka möjligheterna till fostervattenprov där barnets kön kan ses. Det är dock svårt att se hur man med lagligt stöd ens skulle kunna undanhålla information om barnets kön i ett land där aborter legaliserats, vilket också etikern Torbjörn Tännsjö har påpekat.

Tanken på begränsningar av könsselektiva aborter kan leda fel och diskussionen hindras av de mentala skygglapparna, då man dessutom ändå kan ”köpa” sig det man vill på privata ultraljudsmottagningar eller utomlands – resultat av en allt mer gränslös värld och att synen på människan som patient inom sjukvården ändrats till att där tas emot som en ”kund”. De flesta inser därför att utvecklingen mot selektiva aborter är något som är mycket svårt att hindra. Den är en direkt följd av hela idén om den fria aborträtten och en förändrad syn på människovärdet. Det vore snarare där diskussionen borde få sin tyngdpunkt.

Bengt Säfsten 2011-09-27

Ordföranden för Påvliga rådet för rättvisa och fred, Justitia et Pax, kardinal Peter Turkson, och vice fraktionsledare i EVP (Europeiska folkpartiet), Othmar Karas, betonade i Bryssel den 22 september att den katolska socialläran fortsatt behåller sin aktualitet. Den är en ständig utmaning i dagens ekonomiska liv.

 

Turkson sade i Europaparlamentet, att den postindustriella ekonomin, som nu är spridd över hela världen, kommer att medföra nya hot mot mänsklig värdighet. Det avgörande förblir grundsatsen att människan måste vara arbetets subjekt.

 

Det räcker inte att bedöma resultatet av mänskligt arbete enbart utifrån dess ekonomiska värde, enligt Turkson. Man måste också ta hänsyn till arbetets andliga värde. Därför måste man också beakta arbetet som en möjlighet till självförverkligande, som en utveckling av den egna förmågan eller en vidgning av de egna möjligheterna. Om man försummar sådana aspekter, hotar arbete att bli en ny form av slaveri, sade Turkson.

 

Så handlar förändringarna i Nordafrika också om frågan vilket liv den unga generationen vill leva. Också Grekland, Storbritannien, Spanien och andra stater i EU måste ställa sig den frågan.

 

Karas – Österrikes representant i kristdemokraterna EVP fraktion i EU parlamentet – underströk att den sociala marknadsekonomin inte är ett själlöst system utan den vilar på aktörernas moral. Alla har ett ansvar att tänka bortom sina egna kortfristiga vinstintressen. Då kan socialencyklikan vara en avgörande vägvisare.

 

Italiens socialdemokratiska Europarepresentant Vittorio Prodi förklarade att vinstmaximering under senare årtionden har trätt i förgrunden som en följd av globaliseringen och en kraftig ökning av produktionskapaciteten. Medan arbetstagarnas reallöner har sjunkit, har man förbrukat sina resurser till bristningsgränsen, för att framställa konsumtionsvaror som inte var helt nödvändiga. Prodi sade att det var nödvändigt att utveckla ett system, där det gemensamma bästa intar en framträdande plats i det ekonomiska livet.

 

Generalsekreteraren i EU:s kristna företagarförening UNIAPAC, Martin Wilde, förordade en ny deltagarkultur i företagen. Man måste pröva hur den katolska socialläran kan förverkligas i de enskilda företagen. Ett företag kan vara innovativt och konkurrenskraftigt bara om det också kan motivera sina medarbetare, sade Wilde, som också är generalsekreterare för den tyska katolska företagarföreningen (BKU).

 

Vid ett möte som sammankallats gemensamt av EVP-gruppen, den socialdemoratiska gruppen och biskopskommissionen ComECE diskuterades betydelsen av Johannes Paulus II:s encyklika Laborum exercens. Den påvliga läroskriften från den 14 september 1981 behandlar konsekvenserna av arbetets tekniska omvandling och fördömer en ”hård kapitalism”.

 

Kathpress 2011-09-22

Årets Dag Hammarskjöldföreläsning levererades av den tidigare utrikesministern och ordföranden för FN:s generalförsamling Jan Eliasson. Årets föreläsning var extra högtidlig, då den hölls på 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds bortgång den 18 september 1961, vilket bland annat markerades genom kronprinsessan Victorias närvaro. Firandet präglades av ett lågmält men givande fokus på Dag Hammarskjöld som person och hur hans livssyn var integrerad i hans arbete för en bättre värld. Uppsala universitets rektor, Anders Hallberg, inledde genom att citera en notering i Vägmärken, där Hammarskjöld skriver: ”Bed att din ensamhet blir sporren att finna något att leva för, stort nog att dö för.” Detta borde även vara vår önskan, menade Hallberg, och visade genom citatet den existentiella ton som tycks ha genomsyrat Hammarskjölds tänkande och arbete.

Själva föreläsningen hade temat ”Fred, utveckling och mänskliga rättigheter– den ofrånkomliga kopplingen”. Det kan inte finnas någon stabil fred där inte mänskliga rättigheter respekteras och människor lyfts ur fattigdom genom utveckling, påpekade Eliasson. Inte heller kan man tala om att de mänskliga rättigheterna är uppfyllda så länge utvecklingsnivån tvingar människor att leva i fattigdom eller där krig pågår. Dessa i och för sig ganska självklara teser visar att vi behöver arbeta på ett mer holistiskt sätt än vi tidigare har gjort, menade Eliasson.

Vi behöver ett mer horisontellt, tvärdisciplinärt och holistiskt arbetssätt, i stället för ett vertikalt och isolerat tänkande. Detta följer dels av den ofrånkomliga kopplingen mellan fred, mänskliga rättigheter och utveckling, men också av att dessa fenomen har förutsättningar i hela samhället.  Detta kräver ett större mått av tvärdisciplinärt samarbete och mellan aktörer på olika plan, såsom civilsamhälle, internationella organisationer och lokala aktörer.

I dagens globaliserade värld är vi alla beroende av varandra, och därför är det viktigt att arbeta för dessa mål utifrån ett moraliskt perspektiv men också utifrån ett som är ”upplyst egenintresse”, sade Eliasson. En reflektion är alltså att i en värld, där vi är ömsesidigt beroende av varandra, är den andres goda också en förutsättning för mitt goda, vilket innebär att solidaritet och egenintresse främjar samma mål.

Detta helhetstänkande på organisatorisk nivå menade Eliasson hade ett slags motsvarighet i Hammarskjölds person. Eliasson beskrev Hammarskjöld som ”a man of both nature and culture”. Hammarskjölds kulturella sidor innefattade filosofi, musik, litteratur och religion och Eliasson tog särskilt upp Hammarskjölds intresse för kristna mystiker som Mäster Eckhart.

 

En del har funderat över hur Hammarskjöld ”hann med” att vara en så duktig statsman när han samtidigt tycktes ha gjort så djupgående erfarenheter inom religion, musik och litteratur. Men det är snarare tvärtom, menade Eliasson, att dessa källor formade honom som person och diplomat och var en förutsättning för Hammarskjölds framstående insatser.

Dessa båda uppmaningar, att bedja och söka hitta något ” värt att leva för – stort nog att dö för” och en större helhet och integration – både på ett organisatoriskt och ett personligt plan, där religion, kultur, livssyn och arbete integreras i varandra – framfördes i Universitetsaulan, under Uppsala universitets emblem som innehåller orden ”gratiae” (nåd) ”naturae” (natur) och ”veritas” (sanning).

Den helhet som efterfrågades tycks ha en del gemensamt med den kristna tanken om relationen mellan Gud och världen, att ”nåden bygger på naturen och fullkomnar den men förstör den inte”. Verkligheten (sanningen) är en helhet där nåden (det transcendenta, det goda, Gud) både inspirerar och gör våra strävanden för en bättre värld meningsfulla, då vi vet att allt inte slutar i ett intet. Inte heller klarar sig nåden utan naturen, det vill säga det är bland annat genom vårt dagliga arbete som Guds vilja kan förverkligas i världen. Så tycks i alla fall Dag Hammarskjöld ha sett på saken och hans exempel inspirerar ännu.

Christoffer Skogholt 2011-09-23

 

Påvens besök i Tyskland har fått en bra start. I Berlin, som betraktas som en mycket sekulariserad stad med en liten andel katoliker, fick påven ett oväntat positivt mottagande. Mötena med förbundspresident Christian Wulff och förbundskansler Angela Merkel präglades av stor välvilja. När påven talade inför parlamentet var visserligen drygt 80 ledamöter frånvarande, men hans tal fick stående ovationer och kommentarerna efteråt var generellt mycket positiva, även från annars kritiskt håll. På kvällen firade påven en mässa med över 60 000 deltagare i Olympiastadion.

Demonstrationerna mot besöket blev mindre än man väntat. I förväg räknade man med 20 000 demonstranter, men polisen uppger att det rörde sig om knappt hälften.

I dag, fredagen den 23 september, möter Benedictus XVI företrädare för de lutherska kyrkorna i det kloster i Erfurt där Martin Luther en gång var munk. På eftermiddagen väntas 60 000 personer delta i en gudstjänst i vallfartsorten Etzelsbach

Här kan man följa påvebesöket live.

Mer info på tyska här.

Här finns engelska texten till påvens tal i riksdagshuset.

Ulf Jonsson 2011-09-23

På torsdagsförmiddagen, den 22/9, inleder påven Benedictus XVI ett fyra dagar långa besök i Tyskland, sitt tidigare hemland. Det är hans tredje resa till Tyskland sedan han valdes till påve i april 2005. År 2005 deltog han i Världsungdomsdagen i Köln och 2006 besökte han Bayern. Det nu aktuella påvebesöket i Tyskland är dock hans första som räknas som ett officiellt statsbesök.

Programmet är fullspäckat; 17 tal och fem stora gudstjänster är inplanerade. Men även i andra avseenden lär det bli en krävande resa för påven. Besöket har föregåtts av en hel del inomkyrklig turbulens i Tyskland, och i grannlandet Österrike har det så kallade kyrkoherdeinitiativet skapat stora spänningar inom kyrkan. Varje ord som påven säger under resan kommer att kommenteras och vägas på guldvåg. Det har också funnits farhågor om att det inte skulle komma så mycket folk till de stora offentliga mötena under resan. Men sammanlagt har hittills ändock runt 300 000 personer förhandsanmält sig till gudstjänsterna i Berlin, Erfurt, Etzelsbach och Freiburg.

Påvens plan landar i Berlin runt klockan 10.30 på torsdagsförmiddagen, där han tas emot av Berlins nyutnämnda ärkebiskop Rainer Maria Woelki. Därefter träffar påven Tysklands förbundspresident Christian Wulff på slottet Bellevue och sedan bundeskansler Angela Merkel. Klockan 16.15 följer ett av de säkert mest uppmärksammade inslagen under resan, nämligen påvens tal i den tyska riksdagen. Alla partier i den tyska riksdagen står bakom inbjudan av påven till riksdagen. Ändå har runt 100 riksdagsledamöter förklarat att de kommer att utebli från påvens tal, därav hälften av Vänsterpartiets ledamöter, Linkspartei, som bland sina 76 ledamöter inte har en enda katolik. Efter talet i riksdagen och ett möte med ledarna för den judiska församlingen åker påven sedan till Berlins Olympiastadion för att klockan 18.30 fira en mässa där mer än 70 000 personer väntas delta.

I Berlin planerar den kyrkokritiska gruppen ”Der Papst kommt” att genomföra en demonstration på Potsdamer Platz på torsdagseftermiddagen och man räknar med upp till 20 000 deltagare. Ärkebiskop Woelki var dock nyligen på ett besök hos gruppen, som lär ha varit lyckat och uppskattat av deltagarna, vilket kanske kan bidra till att demonstrationen blir mer fredlig. Till bilden hör dock att en kristen Pro Life-demonstration i Berlin i lördags attackerades våldsamt av religionskritiska grupper och fick lov att skyddas av en massiv polisinsats.

Fredagen tillbringar Benedictus i Erfurt, som ligger i det forna Östtyskland. Antalet katoliker i dessa områden är mycket litet och här finns de allra minsta av de katolska stiften i Tyskland. I Erfurt ligger tonvikten under fredagen på ekumenik. Här ska påven träffa en grupp ledande företrädare för de lutherska kyrkorna – ett möte som ska äga rum i det kloster där Martin Luther en gång i tiden var munk! På eftermiddagen beger sig Benedictus till en av de få katolska vallfartsorterna i gamla DDR, Etzelsbach, där man räknar med att runt 60 000 personer kommer att delta i en mariansk vesper.

På lördagsmorgonen klockan 9 firar påven en mässa på platsen framför domkyrkan i Erfurt, där man räknar med knappt 30 000 deltagare. Efter lunch flyger han vidare till Freiburg i Schwarzwald i södra Tyskland, ett område som är betydligt mer katolskt präglat. Här kommer Benedictus att träffa bland annat den förre bundeskansler Helmut Kohl och företrädare för den ortodoxa kyrkan. Ett ungdomsmöte på lördagskvällen i Freiburg förväntas samla runt 25 000 ungdomar.

På söndagsförmiddagen klockan 10 börjar det förmodligen största mötet under hela besöket; utomhusmässan i Freiburg, där över 100 000 deltagare väntas infinna sig. Sedan går det vidare med samtal med de katolska biskoparna i Tyskland, samt med ett möte med domarna i Tyskland högsta domstol, Författningsdomstolen. Klockan 17 ska påven hålla ytterligare ett av sina viktigare tal under resan, i konserthuset i Freiburg. Denna gång är temat förhållandet mellan kyrka och samhälle.

Efter en avslutningsceremoni på Freiburgs flygplats återvänder Benedictus XVI på söndagskvällen klockan 19.15 till Rom.

Ulf Jonsson / Kathpress 2011-09-21

Ärkestiftet i Algeriet har satt upp en internetsida (www.monastere-tibhirine.org) med information om klostret i Tibhirine, där sju franska trappister blev bortförda och mördade. På så sätt skall denna ”särskilda minnesplats” på Atlasbergen bli bevarad, meddelade Vatikanradion i tisdags, den 20 september.

Enligt den franskspråkiga nätsajten skall den hjälpa det stigande antal som besöker platsen att förbereda sig inför resan till trappistklostret Tibhirine. Vid sidan av historia och bilder vill man också presentera situationen i det övergivna klostret. Så har ärkestiftet börjat restaurera klostret med dess gästhus och kapell.

I mars 1996 blev sju munkar bortförda från klostret på Atlasbergen och några veckor senare halshuggna, efter två månader fann man deras huvuden. Bakgrunden till dådet är än i dag ouppklarat.

En fransk general förklarade 2009 att den algeriska militären av misstag hade dödat dem vid ett helikopterangrepp på en islamistställning. Algeriet har å sin sida alltid hävdat att den islamistiska rörelse GIA halshögg munkarna ungefär en månad efter det att de fördes bort. Senast anklagade den franske journalisten Jean-Baptiste Rivoire den algeriska militära säkerhetstjänsten DRS för att ha legat bakom bortförandet.

Händelserna har tagits upp av franske regissören Xavier Beauvois i dennes film ”Gudar och människor”. Filmen har fått många priser, bland andra juryns stora pris i Canne liksom utmärkelsen från den ekumeniska juryn.

Kathpress 2011-09-20