arkiv

Månadsarkiv: oktober 2011

Om tio dagar, fredagen den 21 oktober, kommer nya signum.se att lanseras här på nätet. Det blir tredje gången som Signum får en grundligt omgjord hemsida sedan tidskriften först introducerades på nätet under våren 1999. En av de större förändringarna denna gång är att Signums nuvarande hemsida och Signumbloggen, som tidigare haft olika adresser, nu blir sammanslagna under en gemensam adress: signum.se. På nya signum.se kommer du som användare att i en överskådlig och grafiskt tilltalande miljö kunna ta del av den mest besökta och mest kvalificerade svenska katolska nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen på nätet på en och samma plats.

De allra senaste nyheterna från den katolska världen och egna kommentarer om dagsaktuella händelser från Signums horisont kommer nu att samsas på samma sida med analyserande artiklar av högt kvalificerade skribenter av det slag som du känner igen från papperstidningen.

Hemsidan har fått en ny grafisk form och ambitionen har varit att presentera Signum i ett format som påminner om papperstidningens, med tydlighet och översiktlighet som ledord. Varje artikel är också möjlig att dela via Facebook, och därmed kan du som läsare hjälpa oss att nå ut och sprida en alternativ röst i det svenska kultur- och medielandskapet.

En annan innovation på hemsidan är att vi kommer att ha plats för annonsörer. Annonser på hemsidor är givetvis ingen ny företeelse i sig, men för vår del är det nytt. Intäkterna från annonserna är avsedda att göra det ekonomiskt möjligt för oss att fortsätta att publicera Signum och att vidareutveckla både papperstidningen och hemsidan. Vår hemsida besöks av många läsare varje dag (för närvarande av runt 1000 unika besökare per dag), så en annons på signum.se är en chans för annonsörer att nå ut till den publik som läser oss och som har ett intresse för kyrka, samhälle och kultur.

Signum når med denna nylansering av hemsidan ett av sina delmål, men vi stannar inte där. Ambitionen med nylanseringen är att på bred front nå ut på det svenska dialogtorget och i bloggosfären för att ge uttryck för en reflekterande katolsk röst, både rotad i kyrkans tradition och lyhörd för samtiden. Den rösten behövs i det svenska medielandskapet.

Välkommen att kika in på nya signum.se fredagen den 21 oktober!

Ulf Jonsson, Chefredaktör, Signum 2011-10-11

24 döda och 212 skadade, det är statistiken efter våldsamma sammandrabbningar mellan koptiska kristna och säkerhetsstyrkor i Kairo i går kväll. Utegångsförbud rådde under natten, men upphörde klockan 7 i morse. Detta våld bröt ut under en fredlig demonstration som koptiska egypter och andra höll. De fördömde den attack som muslimska extremister gjorde mot en kyrka i Aswan (2 oktober, övers. anm.), och var förargade över polisen och guvernören i Aswan.

Efter att ha besökt konfliktområdet, sade premiärministern Essam Sharaf att: ”manipulationen av den nationella enheten och missämjan mellan muslimer och kristna är det största hotet mot den nationella säkerheten”. ”Detta våld hotar förhållandet mellan medborgarna och armén”, tillade han.

I själva verket var det armén som utlöste våldet. Tusentals kristna – men även andra – tågade mot Shubra distriktet, till den statliga televisionens högkvarter. Där krävde de att guvernören i Aswan skulle avgå, eftersom han ska ha skylt över utpekade islamistiska extremister. De fördömde också den statliga televisionen för att ha eggat upp en antikristen stämning.

En grupp civilklädda huliganer kastade stenar och sköt på demonstranterna. De kristna svarade med att kasta stenar och armén gick i sin tur till attack mot demonstranterna. Ett militärfordon drog fram mot några av demonstranterna och krossade dem. Därefter brände de kristna några polisbilar. Polisen avlossade gummikulor och sköt tårgas in i folkmassan, varpå demonstranterna kastade stenar och annat de fick fatt i mot polisen. Av de totalt 212 skadade, var 108 civila och 84 poliser, enligt hälsomyndigheten.

Sedan Mubarak föll, tack vare den aktion som kristna och muslimer genomförde gemensamt på Tahrir torget, har islamistiska fundamentalister attackerat kristna i allt högre grad. Armén tycks vara oförmögen att tygla våldet och förefaller i de flesta fall vara benägen att försvara extremisterna hellre än de kristna. I går kväll krävde de kristna att militärrådet och dess president, general Mohamed Tantawi, skulle avgå.

Det antikristna våldet verkar vara en del av en kampanj för att skapa ökad konsensus bland de islamistiska partierna inför de politiska valen i landet den 28 november. Lokala källor uppger för AsiaNews att det finns en plan som går ut på att driva ut kristna ur Egypten eller att åtminstone begränsa deras antal till en liten minoritet. De kristna i Egypten, landets ursprungliga folkgrupp, utgör 10 procent av befolkningen. De drabbas av att vara uteslutna från offentliga uppdrag och religionsfriheten är begränsad, både vad gäller byggnation av kyrkor och friheten att missionera samt för andra att konvertera till kristendomen.

AsiaNews 2011-10-10

I nr 1/2011 av Signum publicerades en artikel om den koptiska kyrkan i Egypten, översatt från den brittiska veckotidskriften The Tablet.

På initiativ från Vatikanen anordnas denna vecka en serie samtal och möten mellan katolska kyrkan och icke-troende. Samtalen, som äger rum i Rumäniens huvudstad Bukarest, kallas ”Dialogue au Parvis des Gentiles” (Dialog på hedningarnas förgård) och avsikten är att stärka den intellektuella dialogen. Tvådagarsmötet börjar på tisdagen, den 11 oktober, med en offentlig diskussion mellan presidenten i det påvliga kulturrådet, kardinal Gianfranco Ravasi och författaren och ledaren för det rumänska kulturinstitutet Horia-Roman Patapievici. Dagen därpå står på programmet ett symposium med kardinal Ravasi och rumänska akademiker från ”Kollegium nya Europa” i Bukarest.

Beteckningen ”Hedningarnas förgård” syftar på den plats vid templet i det antika Jerusalem, som var upplåten för icke-judar, och det påvliga kulturrådet anknyter med dessa samtal till en idé från påven Benedictus XVI. Denne hade i ett tal vid julmottagning för kurian 2009 förordat en fördjupad dialog med ateismen.

På våren 2011 påbörjade ”Hedningarnas förgård” sitt arbete med en högtidlig ceremoni i UNECOS byggnad i Paris och sammankomster i Sorbonneuniversitetet, franska institutet och i ärkebiskopens kulturcentrum, ”Collège des Bernardins”. Detta inledningsmöte avslutades med en fest framför Notre Dame katedralen, vid vilken Benedictus XVI via videolänk uppmanade både troende och icke-troende människor att arbeta tillsammans för en värld av frihet, jämlikhet och broderskap. För att det skall bli möjligt måste troende och icke-troende övervinna sitt ömsesidiga avståndstagande och den beröringsångest man ofta känner inför varandra, manade påven.

Kathpress 2011-10-09

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund pläderar på dagens DN debatt för en etisk värdegrund, för familjens roll, för civilsamhället och för ”inre självkontroll hos medborgarna” (eftersom politiken har sina gränser). Ett samhälle som saknar kristna värden blir lätt en miljö av psykisk ohälsa, våldsbenägenhet och dåliga studieresultat. Hägglund hävdar också att ”den ekonomiska kris som plågar många länder svårt” har etiska orsaker snarare än ekonomiska. ”Krisens upplopp har inte präglats av sådana kristna värden som benämns måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet”, skriver Hägglund.

Från katolskt håll kan man instämma i huvuddragen i Hägglunds resonemang. En tänkbar invändning är dock att ett land som Kina inte befinner sig i ekonomisk kris, trots att uttryckligt kristna värderingar saknas där. Många länder i Latinamerika är å andra sidan kristna men brottas med stora ekonomiska problem sedan länge. Det jag vill poängtera här är emellertid erfarenheten av hur svårt det är att definiera kristen etik. Hägglund tycks själv märka det när han i ett avsnitt talar om ”i grunden humanistiska värden om omsorg om våra medmänniskor som förvaltats i den kristna traditionen”. En välvillig tolkning av den formuleringen ligger i linje med både muslimsk och katolsk tanketradition, som tagit lärdom av Aristoteles (i synnerhet Averroës på 1100-talet och Thomas av Aquino på 1200-talet). I Den Nikomachiska etiken, som Aristoteles skrev någon gång på 320-talet före Kristus, behandlas dygder som Hägglund och andra kristna känner igen. Måttfullhet hos Hägglund kallas ”besinning” i den tredje boken av Den Nikomachiska etiken. ”Förvaltarskap” ligger nära ”rättrådigheten” (femte boken). Ödmjukhet berörs i den fjärde boken. Aristoteles poängterar att människan har ansvar för sina handlingar (tredje boken), och hans utläggning om vänskap (åttonde boken) och uppriktighet (fjärde boken) kan lätt associeras till Hägglunds pålitlighet och ärlighet.

En slutsats av detta är att kristendomen och eventuellt också islam faktiskt bygger på vad som annars kallas ”sunt förnuft”. Samtidigt måste nog skiljelinjen mellan västerländsk humanism och kristendom dras när det gäller livsåskådningen i stort samt motiven bakom moraliska handlingar. Vi behöver därför en reflektion över värdegrundens grunder. Dessutom kan ett liv i Kristi efterföljd leda in människan på vägar som bara delvis kan motiveras rationellt. Det handlar också om överlåtelse och passion.

Fredrik Heiding 2011-10-08

http://www.dn.se/debatt/brist-pa-kristna-varden-ligger-bakom-skuldkrisen

Årets nobelpristagare i litteratur är Tomas Tranströmer. I det senaste numret (5/2011) av tidskriften Signum finns en artikel, ”Tomas Tranströmer – en konstnär i norr”, av Magdalena Slyk som presenterar den svenske poetens författarskap.

I Signums artikelarkiv kan man också göra följande fynd: Agneta Plejel: ”Med Sorgegondolen mot det okända” (5/1996); Magnus Ringgren: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt” (9/1997); Magnus Ringgren: ”Klockorna flyger oss hem till sist” – Kring några kristna symboler hos Tomas Tranströmer (4/1985); Leonard Neuger: Tranströmers vrede (9/1995) och Erik Bergqvist: Ur det anonyma. Tomas Tranströmers dikt ”Ensamhet” (4/2003). Vid sökning på ”fritext” i arkivet kommer dessutom ett trettiotal artiklar upp i vilka Tranströmer förekommer.

Red., Signum 2011-10-06

Läs mer här och här.

Sverige lider ingen brist på kyrkor konstaterade den tidigare domprosten i Skara, H B Hammar, i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt i söndags. Med långt över 3000 kyrkor finns det gott om plats för dem som vill besöka en kyrka, även under gudstjänsttid. Fast det är just där som problemet börjar. Antalet gudstjänstbesökare sjunker drastiskt och många kyrkor står mer eller mindre tomma, inte bara på vardagarna. Vad ska man göra när även antalet betalande medlemmar blir färre och många församlingar inte har råd att sköta underhållet av sin kyrkobyggnad? Statens särskilda kyrkoantikvariska bidrag räcker inte på långa vägar för att de många små församlingarna ska klara sin ekonomi. I sin artikel beskriver Hammar situationen som en tickande bomb och föreslår att man ska sälja eller spränga de kyrkor som används bara sällan. Det rör sig om 500 stycken, eller så. Att våga riva dem, är att visa mod, menar han.

Visst är situationen besvärlig, men är det verkligen rimligt att försöka spränga bort problemet? I en replik i dagens SvD svarar Henrik Widmark vid Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala att kyrkorna är ett gemensamt kulturarv för alla i vårt land och att det vore en oansvarig kapital- och kulturförstörelse att spränga de gamla kyrkorna. Det borde man kunna hålla med om, oavsett om man är troende eller ateist, menar han. Och mellan raderna skymtar det fram att kostnaderna för kyrkornas underhåll borde kunna bäras solidariskt av alla landets invånare.

Widmark gör sedan ett viktigt tillägg när han framhåller att Sverige faktiskt i dag är ett mångreligiöst land och att även andra samfund har sina gudstjänstlokaler. Däremot verkar han inte dra slutsatsen att även dessa lokaler borde finansieras gemensamt, trots att också de finns där ”på ett livgivande sätt för oss alla.” Men varför inte? Frågan förtjänar åtminstone att diskuteras. Moskéer och synagogor kräver också sitt underhåll. Och även en modern katolsk kyrka i Stockholms innerstad kostar pengar att sköta, precis som den gamla sockenkyrkan som byggdes när Sverige ännu var ett katolskt land. Kanske är det nu dags att ta ett helhetsgrepp på problemet.

Ulf Jonsson 2011-10-05

I Johannesevangeliet skildras hur Jesu blivande lärjunge Natanael var skeptisk till Filippos entusiasm inför den han identifierade som Messias. Lagom njuggt undrar Natanael: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” (Joh 1:46) Frågan kan överföras till ett annat sammanhang: kan det komma något gott från den romersk katolska kyrkan? Själv betraktar den sig som en gemenskap av helgon och syndare (för övrigt titeln på en av Eamon Duffys böcker). En av 1900-talets mest betydande teologer, jesuiten Karl Rahner, talar om den katolska kyrkan både som ett sakrament och som en kyrka bestående av syndare. För några år sedan drog författaren Göran Hägg en liknande slutsats; det är lätt att peka på brister och problem, men ”något måste den katolska kyrkan ha gjort rätt”, då den har överlevt i två tusen år.

Det jag vill komma åt här är tendensen att tysta ner och negligera det eventuellt goda bakom allmänna epitet som ”kyrkan” och ”biskop”, medan den katolska kyrkan klart och tydligt namnges när något ont, exempelvis sexuella övergrepp, skildras. Det senaste exemplet är Håkan Forsbergs i övrigt mycket välskrivna artikel i Svenska Dagbladet, i dag 2/10, om den katolske biskopen Álvaro Ramazzini. Denne tar i dag emot ett freds- och frihetspris i USA, men inte ett ord om Ramazzinis kyrkotillhörighet. Kristoffer Morén hade samma policy i en intervju med Ramazzini i Kyrkans Tidning, den 16 september. Det refereras till en ”biskop” rätt och slätt. Ungefär varannan vecka under de senaste åren har samma tidning berört frågan om sexuella övergrepp och då är det däremot ingen tvekan om vilket trossamfund det gäller. Mönstret går igen på andra områden. Det stora intresset för katolsk spiritualitet i dag, i synnerhet ignatiansk spiritualitet, bortser helst från det katolska ursprunget. Ett lysande undantag inom Svenska kyrkan är Uppsala stift som i sin kursverksamhet tycks utgå ifrån att något gott kan komma både från den ignatianska spiritualiteten och från den katolska kyrkan.

Fredrik Heiding 2011-10-02

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ap-fond-manas-tanka-om_6517750.svd