Arkiv

abort

För några år sedan väckte ett uppmärksammat fall i svensk sjukvård allmän debatt. Det rörde sig om ett par som önskade en ultraljudsundersökning innan deras barn var fött, för att få dess kön bestämt med den uttalade målsättningen att låta abortera fostret om det var det oönskade könet – en flicka. Detta ska ha upprepats, trots att det rörde sig om helt friskt foster. Detta utvecklades till en märklig diskussion med uppenbara skygglappar i ett land där man sedan 1970-talet uppfattat fria aborter som en laglig rättighet, som aldrig kunde ifrågasättas. Även socialministern lyfte fram frågan. Antalet fall i Sverige är inte känt, men enligt den välmeriterade medicinska tidskriften The Lancets har mellan 4 och 12 miljoner flickor aborterats enbart i Indien de senaste 30 åren. Inte minst från Indien är fenomenet alltså mycket väl känt, men även i Kina, Vietnam och andra länder i Bortre Asien tycks situationen vara en realitet trots förbud i vissa länder. Det är dock oerhört svårt att få en uppfattning om hur många flickor det gäller, men egentligen saknar det betydelse i en situation där varje enskilt fall borde vara ett för mycket.

Enligt ett förslag till resolution från Europarådets kommitté för jämställdhet skall sjukvården nu få riktlinjer som inskränker möjligheten för gravida kvinnor att få veta vilket kön deras ofödda barn har. Den föreslagna resolutionen är tänkt att bidra till att begränsa antalet selektiva aborter på grund av kön.

Utkastet till resolutionen efterlyser en presentation av orsakerna till den skeva fördelningen i länderna och föreslår att könsselektion endast bör tillåtas för att undvika allvarliga, ärftliga sjukdomar som bara drabbar barn av ett visst kön. I diskussionen ställs även krav på att höja kvinnans status. Resolutionen riktar sig till samtliga 47 medlemsstater i Europarådet, länder som sinsemellan inrymmer betydande skillnader i synen på reproduktiv hälsa, livets början, reproduktiva tekniker med mera och har sina rötter i helt olika religiösa traditioner.

Utredningen inför resolutionen pekar på omfattande sociala konsekvenser av fosterdiagnostik och könsselektiva aborter: en obalans i befolkningen, som kan skapa svårigheter för män att hitta fruar, leda till allvarliga brott mot mänskliga rättigheter som påtvingad prostitution, trafficking för äktenskap eller sexuellt utnyttjande, att en skev syn på människovärdet legitimeras och så vidare.

Resolutionen har godkänts på kommitténivå och kommer att diskuteras av de 318 ledamöterna i den parlamentariska församlingen i oktober. Det uppges att man överväger att ”rekommendera offentliga sjukhus att träna vårdpersonal i att undanhålla information om fostrets kön, eller åtminstone se till att denna information ges på ett positivt sätt, oberoende av fostrets kön”.

Om resolutionen antas i oktober, så kommer rekommendationerna att skickas till ministerkommittén, som beslutar om att utse en kommitté för att väcka talan i frågan. Rekommendationer som lagts fram av Europarådet är inte bindande, men har inflytande på den politik som antas av medlemsländernas regeringar.

Hur detta tas emot i Sverige är oklart, inte minst p.g.a. den tystnad som omger abortfrågan. Man kan snarare förvånas över den mediestorm som väcktes 2009 utifrån ett enda enskilt fall. Socialstyrelsens reaktion vid sitt plötsliga uppvaknande var då att vilja inskränka möjligheterna till fostervattenprov där barnets kön kan ses. Det är dock svårt att se hur man med lagligt stöd ens skulle kunna undanhålla information om barnets kön i ett land där aborter legaliserats, vilket också etikern Torbjörn Tännsjö har påpekat.

Tanken på begränsningar av könsselektiva aborter kan leda fel och diskussionen hindras av de mentala skygglapparna, då man dessutom ändå kan ”köpa” sig det man vill på privata ultraljudsmottagningar eller utomlands – resultat av en allt mer gränslös värld och att synen på människan som patient inom sjukvården ändrats till att där tas emot som en ”kund”. De flesta inser därför att utvecklingen mot selektiva aborter är något som är mycket svårt att hindra. Den är en direkt följd av hela idén om den fria aborträtten och en förändrad syn på människovärdet. Det vore snarare där diskussionen borde få sin tyngdpunkt.

Bengt Säfsten 2011-09-27

Annonser

Få frågor är omgivna av så starka tabun i Sverige som abortfrågan. Man får prata om nästan vad som helst i det offentliga rummet i Sverige, hur banalt, kontroversiellt eller tarvligt det än må vara. Men om någon råkar nämna abortfrågan blir det tyst i klassen. Det hör till god ton att inte antyda att frågan innehåller en allvarlig etisk problematik. Att gå så lång som att säga att det gäller mänskligt liv och att det är en fråga om liv och död är att göra sig skyldig till hädelse. Inflytelserika ansvariga utgivare, opinionsbildare och organisationer gör vad de kan för att detta tabu ska bli bestående.

Någon enstaka gång bryts dock tystnaden, som häromveckan när frågan om sena aborter kom upp på bordet.  Hur ska man handskas med aborterade foster i 22:a havandeskapsveckan som ger livstecken ifrån sig? Frågan blev så pass brännande att Svenska Dagbladets ledarsida tog mod till sig och försiktigt antydde att det kanske behövs en diskussion om huruvida den övre abortgränsen bör ses över. För säkerhets skull satte man rubriken ”Kan vi prata om abort?” över sin ledartext, för att inte alltför mycket uppröra tabu-förespråkarna.

Författaren Marcus Birro har hakat på den nymornade debatten och skrivit en artikel om abortfrågan. Artikeln var antagen för publicering av redaktören på DN Debatt, men ansvarig utgivare för Dagens Nyheter, Gunilla Herlitz, ryckte ut i sista momangen och förbjöd publiceringen. Hon misslyckades dock med att helt och hållet stoppa artikeln, eftersom Svenska Dagbladet valde att publicera Birros text – åtminstone i sin nätupplaga.

Birro skriver i sin artikel att han i grunden försvarar svensk aborträtt. Men han riktar samtidigt strålkastarljuset på en central fråga: ”Varför är det ingen som ifrågasätter det rimliga i att abortera fullt friska foster som sedan ligger och dör medan sjukvården, som en gång i tiden svor en ed att rädda och främja liv, ser på med armarna i kors?” Sådana saker får man inte skriva i liberala Dagens Nyheter.

När det gäller abortfrågan är Sverige unikt. I maj röstade riksdagen för att Europarådet bör upphäva en resolution som ger vårdpersonal rätt att följa sitt samvete i abortfrågan. Även den läkare som anser att det är fel att abortera 22 veckor gamla foster ska tvingas utföra sådana aborter. Det säger en hel del om hur riksdagsledamöterna ser på frågor om samvetsfrihet och människovärde.

Det finns en omedelbar koppling mellan abortfrågan och frågan om vad ett människoliv är värt. I Sverige har vi valt att tabubelägga den etiska aspekten och reducerat abortfrågan till en rent medicinsk angelägenhet. Men tabun håller inte hur länge som helst. Och tids nog kommer också detta tabu att falla. Provokativa författare och fria intellektuella kommer att bryta det offentliga rummets tystnad och börja säga som det är: abort är ett avsiktligt utsläckande av ett oskyldigt mänskligt liv. Den naturliga följdfrågan lyder: Är det etiskt försvarbart att handla så?

Ulf Jonsson 2011-06-07

Se mer på tidningen Dagens hemsida.

Se också här Manifestet för samvetsfrihet.

Franskt nej till forskning på mänskliga embryon

Den franska nationalförsamlingen håller fast vid sitt principiella motstånd mot forskning på mänskliga embryon och embryonala stamceller. På tisdagen den 31 maj röstade nationalförsamlingens deputerade ner senatens krav på liberalisering av embryonalforskningen. Det principiella förbudet ger endast undantag i några avgränsade fall.

Av de deputerade röstade 280 för bioetiska lagförslaget med det principiella förbudet, 217 röstade emot. Den katolska kyrkan har kraftigt kritiserat senatens önskade liberaliseringsförslag.

Men nu måste senaten ändå behandla det bioetiska lagförslaget. Om senatorerna står fast vid sin åsikt så måste en rådgivande medlingsprocess inledas. Uppnås inte enighet kan nationalförsamlingen genomdriva lagen genom en andra omröstning.

De deputerade röstade dessutom för att endast tillåta preimplanatorisk fosterdiagnostik (PID) i mycket begränsade undantagsfall. Även här hade senatorerna krävt liberalare lösningar och därigenom också stött på stort motstånd från den katolska kyrkan.

Dessutom ska enligt bioetiklagen surrogatmödraskap och anonym spermadonation även i fortsättningen vara förbjudna. Nationalförsamlingens ledamöter avvisade också det ursprungliga planerna på att en kvinna även efter sin partners död skulle kunna få plantera in nedfrusna embryon.

Nationalförsamlingen avvisade även senatens förslag om att liberalisera konstgjord befruktning. Den ska enligt nationalförsamlingens önskan vara förbehållen par som är barnlösa av medicinska skäl.

Kathpress 2011-06-01

Dagens Nyheters debattsida lägger idag, söndag den 17 april, filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson vid Stockholms universitet fram argument för en förutsättningslös omvärdering av den svenska abortlagen från 1975. Enligt den beslutar kvinnan ensam om abort fram till och med graviditetsvecka 18. Hon behöver ej uppge skäl och kan inte nekas abort. Drygt 37 000 sådana aborter utfördes 2009.

Författarna menar att de argument som en gång ledde till den nuvarande lagstiftningen inte är hållbara – särskilt att kvinnans rätt till sin egen kropp skulle vara överordnad fostrets rätt till sin existens. Kvinnorörelsens dåtida argument för fri abort skulle inte längre vara giltiga, på samma sätt som inte heller religiöst färgade opinionsbildares argument mot fri abort anses giltiga av artikelförfattarna. De båda debattörerna menar att frågan aldrig kan lösas en gång för alla. En förutsättningslös modernisering skulle dock enligt författarna nu krävas i en omvärld som förändrats kraftigt under de 35 år som gått sedan lagen infördes.

Debattartikeln bygger på ett resonemang hur man idag tillskriver kommande generationer moralisk vikt i klimatfrågan. Då bör även kommande generationer tillskrivas vikt i diskussionerna om abort. Den individuella kvinnans intressen kan inte heller under alla omständigheter anses vara överordnade fostrets. En enskild individs rätt (kvinnans rätt) i en omvärld präglad av motstridiga ntressen och av begränsade (gemensamma) resurser måste kunna värderas. Någon sådan diskussion skedde aldrig innan lagen infördes.

Man har tidigare också sett rätten till fri abort som ett ”antingen–eller”. Författarna närmar sig däremot frågan om det inte finns fall där ett avbrytande av en graviditet (abort) förvisso är kvinnans ansvar, men inget som samhället därför är skyldigt att bistå henne med. Det skulle inte vara sjukvårdens skyldighet att tillhandahålla personal och resurser för att avbryta graviditeten i dessa fall. Aborter skulle även för den gruppen fortsättningsvis kunna ske med beaktande av den reproduktiva hälsan och med bibehållen medicinsk säkerhet.

Abortproblematiken är förvisso komplex. Under många år har detta varit en icke-fråga i det offentliga samtalet, trots det mycket stora antalet legala aborter. Kan vi måhända se en begynnande och mer nyanserad debatt i dessa mycket svåra frågor, där stelnade positioner under 35 år i praktiken har omöjliggjort genuina diskussioner?

Bengt Säfsten