Innan riksmötets öppnande i går samlades som vanligt en stor del av riksdagsledamöterna till en gemensam gudstjänst i Storkyrkan. Förr om åren brukade gudstjänsten genomföras helt i Svenska kyrkans regi, men numera innehåller den inslag även från andra samfund. Häromåret hölls predikan av Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift. I år fanns det, för tredje gången i rad, även inslag från judiskt och muslimskt håll. Rabbinen David Lazar läste en text ur Psaltaren på hebreiska och imamen Othman Al Tawalbeh läste ur Koranen. Domprost Åke Bonnier beskriver i en intervju gudstjänsten som kristen, men med interreligiösa inslag.
Gudstjänsten i Storkyrkan inför det nya riksdagsåret sätter fingret på Sveriges utveckling mot ett allt mer mångreligiöst samhälle. Men den visar också att den utvecklingen leder till konsekvenser som inte gillas av alla. Från både sverigedemokratiskt och kristdemokratiskt håll har de interreligiösa inslagen i gudstjänsten ifrågasatts, även om det i år inte ledde till några påtagliga, synliga protester under själva gudstjänsten.
Men det är faktiskt dags att vakna upp. Sverige har – i det stora hela – avskaffat statskyrkosystemet och samhället är inte längre homogent lutherskt. I riksdagen sitter ledamöter från alla de stora religionerna och det offentliga rummet måste vara tillgängligt för alla trosriktningar. Naturligtvis kräver utformningen av en sådan typ av gudstjänst kloka överväganden. En religionssynkretistisk blandning av disparata element kommer inte att göra någon glad. Men det går faktiskt att gestalta religiösa samlingar med deltagare från olika religioner utan att hamna i sådana problem. Man bör inte glömma att också en så profilerat kristen frontfigur som den förre påven Johannes Paulus II samlade företrädare från ett stort antal religioner till gemensamma möten i italienska Assisi redan i mitten av 1980-talet. Då borde det vara möjligt att klara av det också i Sverige på 2000-talet.
Med hjälp av ömsesidig välvilja, fingertoppskänsla och goda kunskaper om andra trosriktningar går det att genomföra interreligiösa samlingar som den i Storkyrkan. Deltagandet i dem är ju fritt och den som inte vill delta är inte tvingad att göra det. Men sådana samlingar kan faktiskt ha ett stort symbolvärde, som uttryck för en gemensam vilja till ömsesidig respekt mellan de olika religiösa samfund som finns här i landet. De som är kritiska till de interreligiösa inslagen verkar ofta vara det inte av religiösa utan snarare av betänkliga politiska skäl. Just därför kan det ligga ett värde i att fortsätta att inför riksmötets öppnande manifestera den interreligiösa respekt som är en förutsättning för att religionsfriheten ska kunna fungera i det öppna, mångreligiösa samhället.
Ulf Jonsson 2011-09-16