arkiv

Birro

Förhållandevis många artiklar om den katolska kyrkan har synts i medierna under den gångna veckan. Att den katolska kyrkan är en global företeelse märks dels genom en notis på Dagens Nyheters nätupplaga den 2 augusti om ett attentat mot en syrisk-katolsk kyrka i Irak, dels genom Karin Henrikssons informativa och balanserade artikel i Svenska Dagbladet den 2 augusti om katolsk marknadsföring i USA. Signumbloggen har dessutom redan kommenterat Fredrik Sjöbergs recension i SvD från den 30 juli och hänvisat till Yvonne Maria Werners understreckare i SvD den 2 augusti. Bägge handlar om påven, utifrån helt olika perspektiv kan man lugnt säga.

Det kanske mest tänkvärda och vågade bidraget kommer från katoliken Marcus Birro, som i Expressen den 3 augusti reflekterar kring Pride-festivalen. I anslutning till en intervju i SvD den 1 augusti med Maria Drakenby, tillhörande Missionskyrkan, vänder Birro upp-och-ned på föreställningen att homosexuella skulle vara utstötta och diskriminerade medan kristna förmodas ha en stark ställning i samhället (i Stockholm, lyder Birros precisering). Som troende möts Birro allt som oftast av fördomar och okunskap, och han instämmer i Drakenbys uttalande att: ”Det är lättare att vara gay än att vara kristen i dagens samhälle, i alla fall i Stockholm”. Birro glömmer i hastigheten bort att Jesusmanifestationen genom Stockholms gator faktiskt blivit en folkrörelse, men poängen i hans resonemang är ändå övertygande. Man kan i sammanhanget också påminna om att det säkert finns katoliker som deltar i Jesusmanifestationen som inte ser denna som en konkurrent till Pride-festivalen. Det är nog, till sist, ändå inte fullt så ömsesidigt uteslutande att samtidigt vara katolik och homosexuell som en del vill låta påskina.

Fredrik Heiding 2011-08-04

Få frågor är omgivna av så starka tabun i Sverige som abortfrågan. Man får prata om nästan vad som helst i det offentliga rummet i Sverige, hur banalt, kontroversiellt eller tarvligt det än må vara. Men om någon råkar nämna abortfrågan blir det tyst i klassen. Det hör till god ton att inte antyda att frågan innehåller en allvarlig etisk problematik. Att gå så lång som att säga att det gäller mänskligt liv och att det är en fråga om liv och död är att göra sig skyldig till hädelse. Inflytelserika ansvariga utgivare, opinionsbildare och organisationer gör vad de kan för att detta tabu ska bli bestående.

Någon enstaka gång bryts dock tystnaden, som häromveckan när frågan om sena aborter kom upp på bordet.  Hur ska man handskas med aborterade foster i 22:a havandeskapsveckan som ger livstecken ifrån sig? Frågan blev så pass brännande att Svenska Dagbladets ledarsida tog mod till sig och försiktigt antydde att det kanske behövs en diskussion om huruvida den övre abortgränsen bör ses över. För säkerhets skull satte man rubriken ”Kan vi prata om abort?” över sin ledartext, för att inte alltför mycket uppröra tabu-förespråkarna.

Författaren Marcus Birro har hakat på den nymornade debatten och skrivit en artikel om abortfrågan. Artikeln var antagen för publicering av redaktören på DN Debatt, men ansvarig utgivare för Dagens Nyheter, Gunilla Herlitz, ryckte ut i sista momangen och förbjöd publiceringen. Hon misslyckades dock med att helt och hållet stoppa artikeln, eftersom Svenska Dagbladet valde att publicera Birros text – åtminstone i sin nätupplaga.

Birro skriver i sin artikel att han i grunden försvarar svensk aborträtt. Men han riktar samtidigt strålkastarljuset på en central fråga: ”Varför är det ingen som ifrågasätter det rimliga i att abortera fullt friska foster som sedan ligger och dör medan sjukvården, som en gång i tiden svor en ed att rädda och främja liv, ser på med armarna i kors?” Sådana saker får man inte skriva i liberala Dagens Nyheter.

När det gäller abortfrågan är Sverige unikt. I maj röstade riksdagen för att Europarådet bör upphäva en resolution som ger vårdpersonal rätt att följa sitt samvete i abortfrågan. Även den läkare som anser att det är fel att abortera 22 veckor gamla foster ska tvingas utföra sådana aborter. Det säger en hel del om hur riksdagsledamöterna ser på frågor om samvetsfrihet och människovärde.

Det finns en omedelbar koppling mellan abortfrågan och frågan om vad ett människoliv är värt. I Sverige har vi valt att tabubelägga den etiska aspekten och reducerat abortfrågan till en rent medicinsk angelägenhet. Men tabun håller inte hur länge som helst. Och tids nog kommer också detta tabu att falla. Provokativa författare och fria intellektuella kommer att bryta det offentliga rummets tystnad och börja säga som det är: abort är ett avsiktligt utsläckande av ett oskyldigt mänskligt liv. Den naturliga följdfrågan lyder: Är det etiskt försvarbart att handla så?

Ulf Jonsson 2011-06-07

Se mer på tidningen Dagens hemsida.

Se också här Manifestet för samvetsfrihet.

Marcus Birro skriver i dagens DN en på många sätt bra och tankeväckande debattartikel om den senaste tidens skandaler inom den katolska kyrkan. Birro ger på ett bra sätt utryck för en dubbelhet som många katoliker idag säkert känner – av både stolthet och skam inför sin, i grunden, älskade kyrka.

När det kommer till vilka motåtgärder som ska sättas in återupprepar Birro en position som förekommit flitigt i svensk och skandinavisk press under den senaste tiden. Det gäller kravet på att celibatskravet för präster ska upphävas som en följd av den senaste tidens avslöjanden. Men det kravet bygger på ett misstag om orsakerna bakom de missförhållanden som nu uppdagats.

Den senaste tidens rapportering om katolska kyrkan handlar inte om att präster skulle vara överrepresenterade som pedofiler. Snarare förhåller det sig tvärt om. En undersökning från Tyskland visar exempelvis att det är 36 gånger mer sannolikt att en slumpvis vald man är pedofil än att en slumpvis vald celibatär präst är det.

Vad rapporteringen handlar om är istället att det rått en tystnadens och överslätandets kultur kring fall av pedofili bland prästerskapet. Denna kultur och dessa rutiner har också lett till att varje enskild präst som haft pedofila böjelser har kunnat begå många övergrepp och orsaka mycket skada innan problemen lyfts upp till ytan.  Med tanke på att diagnosen ser ut på det sättet skulle ett upphävande av celibatskravet i sig inte vara någon verksam motåtgärd som löser problemen. Effektiva motåtgärder handlar snarare om offentlighet och transparens för vissa aspekter av det kyrkliga livet – exempelvis när det gäller vissa inomkyrkliga rättsliga processer.

Varje enskilt fall av övergrepp på minderåriga i kyrkliga sammanhang är ett för mycket. Som det så många gånger redan har sagts, måste varje sten vändas på för att komma till rätta med problemet. Men för att kunna sätta in rätta motåtgärder behöver man först ställa den rätta diagnosenvad som är problemet. Den uppgiften går många – och så även Marcus Birro – bet på.

Erik Åkerlund 2010-04-10