Arkiv

Erik Åkerlund

För några veckor sedan kom statistik för föregående år för Svenska kyrkan, statistik som kommenterades här på Signumbloggen. Redan tidigare under året kom dock statistik för föregående år för den katolska kyrkan i Sverige, alltså för Stockholms katolska stift. Det kan vara värt att också titta lite på denna.

Några brasklappar ska dock skjutas in redan från början. För det första är statistiken för den katolska kyrkan inte i närheten av så exakt som den är för Svenska kyrkan. Detta beror på att statistiken inte är uppdelad i lika många olika kategorier för den katolska kyrkan som den är för Svenska kyrkan. Skälet till detta är att man inom Svenska kyrkan för noggranna uppgifter om allting, något som bottnar i att man länge fungerade som en statlig myndighet – man hade exempelvis hand om folkbokföringen ända fram till 1991. Svenska kyrkans tabeller är därför rena drömmen för en kalenderbitare. Ur den katolska kyrkans statistik, till skillnad från Svenska kyrkans, kan man exempelvis inte utläsa antal gudstjänstdeltagare (den kanske viktigaste punkten som saknas), antal körsångare, antal besökare på olika förrättningar, antal deltagare i barngrupper, etc.

För det andra så går medlemsstatistiken för den katolska kyrkan egentligen bara att utläsa tillbaka till 2000-talets början, då det nya medlemsregistret infördes. Detta gör det svårare att utläsa längre trender ur statistiken.

Mycket kan dock ändå utläsas. Som att antalet konversioner förra året (2010) var det högsta sedan åtminstone 2003 (122 stycken). Antalet utträden var också de högre än på många år (937 stycken, den högsta siffran sedan 2004). Med sammanlagt 1 373 dop (inklusive 38 vuxendop) 2010 går det ungefär ett dop per 70 medlemmar, medan det med 491 avlidna går en avliden per 197 medlemmar. (Som jämförelse kan man säga att utslaget på antalet medlemmar har den katolska kyrkan i Sverige ungefär lika stor andel såväl inträden som utträden som Svenska kyrkan, medan andelen dop är högre och andelen avlidna lägre.)

Om man summerar antalet dop och antalet konversioner, och sedan drar bort antalet avlidna och utträdda, blev nettosiffran för den katolska kyrkan under första decenniets andra hälft ungefär plus 200 per år; år 2010 var den plus 67, alltså en minskning. Trots detta har antalet medlemmar ökat med flera tusen per år sedan mitten av första decenniet (plus 3 308 år 2010). Summa summarum har antalet medlemmar i Stockholms katolska stift ökat från 80 037 år 2003 till 96 950 år 2010, en ökning med drygt 16 000 personer eller 20 procent. Hur kommer det sig?

För det första är den katolska kyrkan i Sverige en del av den världsvida katolska kyrkan; i statistiken finns inte in- och utflyttade katoliker som en egen kategori. Eftersom den katolska kyrkan är relativt liten i Sverige ger migrationen, med all sannolikhet, ett nettotillskott av katoliker till Sverige varje år.

Men det är dessutom gissningsvis så att vi fortfarande lever i efterdyningarna av införandet av de nya medlemsreglerna i början av 2000-talet. Katoliker som bor i landet har inte varit registrerade, men gör det av olika skäl allt eftersom under årens lopp. Vatikanens publikation Annuario Pontifico uppger att det bor 140 000 katoliker i Sverige, en siffra som även uppges från annat håll och som ligger i trakterna av de siffror som uppgavs från den katolska kyrkan i Sverige innan revideringen av medlemsregistren ägde rum i början av 2000-talet.

Det vore utifrån detta intressant att se hur många av det ”extra” tillskott som kommer till varje år är nyinflyttade katoliker, och hur många som är katoliker som redan bott här en längre tid, men som av en eller annan anledning först efterhand ”fångas upp” och blir inskrivna medlemmar.

Erik Åkerlund 2011-06-13

Annonser

”Fotboll förbrödrar”, heter det ofta. Och det är sant. Men lika sant är att fotboll också kan underblåsa och nära konflikter. Fotbollsmatcher har i historien lett till såväl vapenvilor som krigsförklaringar.

Oavsett detta kan dock själva fotbollsspelandet utgöra en arena för att reflektera över sekularitet. För oavsett vad fotbollen får för resultat ”utanför planen” återstår som ett faktum om spelet planen: människor från olika kulturer och med olika tro och livsåskådningar som spelar under gemensamma regler.

Under fotbolls-VM har vi åter igen blivit påminda om hur frånvarande religionen är här i Sverige, inte minst den katolska. Korstecken görs flitigt såväl vid ingången till som vid utgången från planen, liksom vid markanta händelser under spelets gång. Korstecknets innebörd kan säkert skifta en hel del från spelare till spelare, från en närmast vidskeplig åtbörd till ett enkelt men djupt överlämnande av allt som sker på planen i Guds – den Treeniges och korsfästes – händer.

För många spelare är alltså religionen berörbart närvarande även på fotbollsplanen. Dock – och här kommer poängen – det finns också en gräns för religionens direkta inflytande i sammanhanget. Ingen spelare kan exempelvis hänvisa till sin religion – eller avsaknad därav – för att i någon mån ”spela efter egna regler”. Hur troende man än är får man inte ta bollen med handen, till exempel. (Sedan får Maradona säga vad han vill…) Och jag kan inte hänvisa till ateism för att slippa drabbas av en straffspark mot det egna laget för något som jag gjort.

Givet spelets grundläggande idé kan man, vidare, gemensamt diskutera vilka spelregler som bäst låter idén med fotbollsspelandet komma till sin rätt. Hur skapar vi ett så bra (roligt, underhållande, …) spel som möjligt, för såväl utövare som publik? Vad är, i detta fall, det gemensamma goda, och hur uppnår vi det? Också i detta fall skulle det vara märkligt att hänvisa till sin egen tro eller livsåskådning. Vi pratar ju, trots allt, om en mänsklig aktivitet, där vi alla – oavsett bakgrund och förförståelse – måste kunna samlas kring en gemensam förståelse av fenomenet, och vissa gemensamma värderingar runt detta.

Detta utesluter ju inte att var och en – enskilda såväl som i grupper – sedan tolkar in fotbollens plats i det stora hela på olika sätt.

Analogin till samhället är, förhoppningsvis, uppenbar. Liksom alla liknelser har den sina begränsningar och sina brister. Trots detta kan förhoppningsvis ändå fotbollen, i dessa VM-tider, hjälpa oss i vårt så angelägna sökande efter den goda sekulariteten, som underlättar samverkan mellan människor med olika livsåskådningar, utan att för den skull förbjuda dem att uttrycka den.

Läs gärna mer om förhållandet mellan fotboll och religion i Fredrik Heidings artikel Religiösa perspektiv på fotbolls-VM, som publicerades i Signum 5 / 2006 förra gången det var fotbolls-VM.

Erik Åkerlund 2010-07-10