Arkiv

etik

År 2008 tar den brittiska religionshistorikern Karen Armstrong initiativ till en interreligiös deklaration om medkänsla, Charter of Compassion. Deklarationen avser att bli en sammanhållande länk för ett internationellt kontaktnät mellan enskilda individer och grupper av människor, som studerar och övar sig i medkänsla. Idén kan tyckas vara absurt storslagen, välmenande men verklighetsfrämmande. Hur kan man öva sig i medkänsla?! Och vilken skillnad skulle det göra annat än rent privat? Armstrongs initiativ vilar emellertid på klart realistiska och rationella överväganden och de kan sammanfattas i tre punkter:

För det första den historiska situationen: en snabb globalisering under senare årtionden har medfört att alltfler människor idag lever sida vid sida i daglig kontakt med människor med en helt annan etnisk och religiös bakgrund. Den situation som uppstått är potentiellt fruktbar men också eldfängd. Den kan leda till kulturell korsbefruktning eller till etnisk resning och folkmord. Det avgörande här är människors förmåga att utveckla en övergripande kultur av empati, av medkännande med den andre, den främmande.

För det andra vår biologiska disposition: människans förhållande till det okända och främmande är inte entydigt biologiskt fastlagt. Å ena sidan bär vi på en tydlig benägenhet för xenofobi: den andre, den främmande är farlig och skall undvikas eller bekämpas, å andra sidan bär vi på en minst lika stark tendens till nyfikenhet och empati: den främmande är någon jag vill förstå och kunna känna med. Vilken av dessa två tendenser som tar överhand är inom vida ramar bestämt av en kulturell inövning.

För det tredje finns hos religioner en potential både att skärpa gruppkonflikter så att de blir destruktiva och att mildra dem så att de blir fruktbara: här kan religionerna inte vara neutrala. I den mån en religion väsentligen blir uttryck för gruppegoism – Vi och Vårt ställs mot ett väsenstomt De och Deras – understödjer den de farliga och destruktiva dragen hos människan; men i den mån Den Gyllene Regeln är i centrum för en religion bidrar den till att utveckla människors empatiska disposition.

Religlösa ledare på alla nivåer, med den speciella auktoritet de utövar, har alltså ett stort och tungt ansvar för hur de handskas med våra destruktiva, egoistiska sidor.

Deklarationen om medkänsla utarbetades av representanter för sex världsreligioner och presenterades 2009 och den kungjordes samtidigt i kyrkor, tempel, moskéer och synagogor runt om i världen. Några viktiga punkter i den är:

”Medkänslans princip tillhör kärnan i alla religiösa, etiska och andliga traditioner och manar oss att alltid behandla alla andra så som vi själva vill bli behandlade.

(…)

Vi uppmanar därför alla män och kvinnor:

att åter sätta medkänslan i centrum för moral och tro,

att åter hävda den urgamla principen att varje tolkning av heliga skrifter som föder våld, hat och förakt är ogiltig,

(…)

Medkänslan är sprungen ur vårt djupa beroende av varandra och avgörande för mänskliga relationer och för en fullkomnad mänsklighet. Den är vägen till upplysning och oumbärlig för skapandet av en rättvis ekonomi och en fredlig global gemenskap.”

Den som vill veta mer om verksamheten kring deklarationen om medkänsla kan gå in på:

http://www.charterforcompassion.org På nätet finns också en videolänk till ett föredrag där Karen Armstrong presenterar sitt initiativ: http://www.urplay.se/163491

Stig Olsson, 2011-10-17

Läs också mer här.

Annonser

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund pläderar på dagens DN debatt för en etisk värdegrund, för familjens roll, för civilsamhället och för ”inre självkontroll hos medborgarna” (eftersom politiken har sina gränser). Ett samhälle som saknar kristna värden blir lätt en miljö av psykisk ohälsa, våldsbenägenhet och dåliga studieresultat. Hägglund hävdar också att ”den ekonomiska kris som plågar många länder svårt” har etiska orsaker snarare än ekonomiska. ”Krisens upplopp har inte präglats av sådana kristna värden som benämns måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet”, skriver Hägglund.

Från katolskt håll kan man instämma i huvuddragen i Hägglunds resonemang. En tänkbar invändning är dock att ett land som Kina inte befinner sig i ekonomisk kris, trots att uttryckligt kristna värderingar saknas där. Många länder i Latinamerika är å andra sidan kristna men brottas med stora ekonomiska problem sedan länge. Det jag vill poängtera här är emellertid erfarenheten av hur svårt det är att definiera kristen etik. Hägglund tycks själv märka det när han i ett avsnitt talar om ”i grunden humanistiska värden om omsorg om våra medmänniskor som förvaltats i den kristna traditionen”. En välvillig tolkning av den formuleringen ligger i linje med både muslimsk och katolsk tanketradition, som tagit lärdom av Aristoteles (i synnerhet Averroës på 1100-talet och Thomas av Aquino på 1200-talet). I Den Nikomachiska etiken, som Aristoteles skrev någon gång på 320-talet före Kristus, behandlas dygder som Hägglund och andra kristna känner igen. Måttfullhet hos Hägglund kallas ”besinning” i den tredje boken av Den Nikomachiska etiken. ”Förvaltarskap” ligger nära ”rättrådigheten” (femte boken). Ödmjukhet berörs i den fjärde boken. Aristoteles poängterar att människan har ansvar för sina handlingar (tredje boken), och hans utläggning om vänskap (åttonde boken) och uppriktighet (fjärde boken) kan lätt associeras till Hägglunds pålitlighet och ärlighet.

En slutsats av detta är att kristendomen och eventuellt också islam faktiskt bygger på vad som annars kallas ”sunt förnuft”. Samtidigt måste nog skiljelinjen mellan västerländsk humanism och kristendom dras när det gäller livsåskådningen i stort samt motiven bakom moraliska handlingar. Vi behöver därför en reflektion över värdegrundens grunder. Dessutom kan ett liv i Kristi efterföljd leda in människan på vägar som bara delvis kan motiveras rationellt. Det handlar också om överlåtelse och passion.

Fredrik Heiding 2011-10-08

http://www.dn.se/debatt/brist-pa-kristna-varden-ligger-bakom-skuldkrisen

Fundamentalism är förvissningen att man lätt hittar svar på tillvarons flertydigheter i en text. I sin mest destruktiva form förnekar den forskningens resultat och vill sätta käppar i hjulet för forsknings- och tankefriheten som det öppna samhället bekänner sig till. Fundamentalismens drivkraft, och attraktivitet, heter förenkling. Existensen är besvärande gåtfull och man gör livet enklare genom att förvandla den komplicerade människan till streckgubbe i svart och vitt, vilket är långt behändigare för tankens lättja.

Birgitta Forsman har en lätt uppgift när hon pekar på olika löjeväckande och upprörande exempel på religiös fundamentalism bland amerikanska skolbarn. Hon vill med sin bok Gudlös etik — en befrielse ur religionens tvångströja göra upp med föreställningen att moral hänger ihop med religion. Med rätta påtalar hon den inskränkta definitionen av moral, särskilt bland politiska journalister. Moral är mer än underlivsfrågor.

Ja, moral är förvisso inte bara något för liggande utan också för stående och gående. Moralen är en fråga till varje tänkande varelse. Var och en måste finna normer för sitt sätt att handla. Moral är en fråga om förnuft. Man behöver inte vara det minsta religiös för att ha moral, och djup fromhet är ingen garanti mot skurkaktighet.

Moral är i sanning att ta det allvarliga på allvar. Abort, till exempel, är en fråga till förnuftet. Är det irrationellt att betrakta embryot som skyddsvärt, när nu vetenskapen inte kan dra gränslinjen för när zygoten (föreningen av äggcell och spermie) förvandlas till människa ­— om hon inte är det från början.

Över huvud taget ger naturvetenskapen inga moraliska kriterier. Den är värdeneutral, vilket är ett bekymmer. Vi skulle gärna forska fram en hållbar moral i ett laboratorium, men så lätt går det inte. Med hjälp av naturvetenskapen kan man förhoppningsvis en dag skapa vaccin mot cancer och hiv. Med hjälp av naturvetenskapen kan man rationellt och industriellt döda icke önskvärda befolkningselement. Man kan använda vetenskap till vad som helst. Abort, dödshjälp, relationer, rättvisa, våldsanvändning: vetenskapen är neutral. Till slut är det tänkande och kännande människor som måste fatta beslut, ibland välja mellan två onda ting.

Problemet är att vi inte får göra allt som vi kan göra. Men vem (vad?) talar om för oss vad vi får och inte får? Det gör samvetet, individuellt och kollektivt. Samvetet är en medfödd egenskap hos människan, en färdighet som kan utnyttjas eller tystas ned, som måste övas och informeras för att fungera väl. Träningen av samvetet sker under uppväxten, och övning och prövning sker i skarpa lägen. Samvetet får hjälp av berättelser, som tillhandahålls inte minst av religiösa texter och annan litteratur, alltsedan profeterna och de grekiska tragediförfattarna.

Av allt att döma är Birgitta Forsman vetenskapsfundamentalist. Utifrån bästa till buds stående kunskap kan mänskligheten nu göra sig av med vad folk för tusen år sedan sade och tänkte, det är kontentan. Problemet med denna hållning är att folk för tusen år sedan inte var mer korkade än vi i dag. De stod inför samma frågor som du och jag: hur ska jag handla på bästa sätt, inte bara till min egen fördel? Finns hållbara handlingsregler? Skillnaden är att vi har större resurser än de att ställa till det för oss.

Här förvaltar religionen en mångtusenårig erfarenhet, för att inte säga vishet. Det är ingen slump att de moraliska förebilderna, en Gandhi, Dag Hammarskjöld, Martin Luther King, Nelson Mandela, moder Teresa, verkade utifrån sin religiösa övertygelse. De hade sin moral gemensam med många icke-troende, men deras religiösa tro tillät dem att övervinna rädsla och uppgivenhet.

Tron är inte moralens källa utan dess förvaltare. Ett samhälle mår bäst när religionen tillåts medverka till ett mänskligare samhälle, och där människor fritt tillåts följa sitt samvete.

Blir allt bättre om vi tvångsseparerar moralen från religionen? Svaret är givet. Saken har prövats praktiskt i Tredje Riket, Sovjetunionen, Albanien och Kambodja. Resultatet är inte uppmuntrande.

Birgitta Forsmans förenklade framställning av det komplicerade förhållandet mellan moral och religion leder, som alla förenklingar, bara till ett försämrat samtalsklimat. Människor som inte kan räkna upp de fyra evangelisterna eller säga vad skillnaden är mellan shia och sunni är oerhört säkra på att religion är av ondo. De har hört talas om korståg och inkvisition men vet inte att klostren räddade den antika vetenskapen, att kyrkan skapade universiteten och rättssäkerheten, att den fria forskningen och demokratins linda var disputationen vid dessa universitet, att sjukhus och socialvård växte ur kyrkans fattigvård, att slaveriet avskaffades och Röda Korset grundades av kristna idealister. Frihet, jämlikhet, broderskap, samvetsfrihet och livets okränkbarhet är evangeliska värden.

Den som önskar att vikingasamhället hade fått fortleva ostört av kristen mission, räck upp en hand.

Gud bevare oss för förenklingar, särskilt om människan.

Anders Piltz 2011-09-29

För några år sedan väckte ett uppmärksammat fall i svensk sjukvård allmän debatt. Det rörde sig om ett par som önskade en ultraljudsundersökning innan deras barn var fött, för att få dess kön bestämt med den uttalade målsättningen att låta abortera fostret om det var det oönskade könet – en flicka. Detta ska ha upprepats, trots att det rörde sig om helt friskt foster. Detta utvecklades till en märklig diskussion med uppenbara skygglappar i ett land där man sedan 1970-talet uppfattat fria aborter som en laglig rättighet, som aldrig kunde ifrågasättas. Även socialministern lyfte fram frågan. Antalet fall i Sverige är inte känt, men enligt den välmeriterade medicinska tidskriften The Lancets har mellan 4 och 12 miljoner flickor aborterats enbart i Indien de senaste 30 åren. Inte minst från Indien är fenomenet alltså mycket väl känt, men även i Kina, Vietnam och andra länder i Bortre Asien tycks situationen vara en realitet trots förbud i vissa länder. Det är dock oerhört svårt att få en uppfattning om hur många flickor det gäller, men egentligen saknar det betydelse i en situation där varje enskilt fall borde vara ett för mycket.

Enligt ett förslag till resolution från Europarådets kommitté för jämställdhet skall sjukvården nu få riktlinjer som inskränker möjligheten för gravida kvinnor att få veta vilket kön deras ofödda barn har. Den föreslagna resolutionen är tänkt att bidra till att begränsa antalet selektiva aborter på grund av kön.

Utkastet till resolutionen efterlyser en presentation av orsakerna till den skeva fördelningen i länderna och föreslår att könsselektion endast bör tillåtas för att undvika allvarliga, ärftliga sjukdomar som bara drabbar barn av ett visst kön. I diskussionen ställs även krav på att höja kvinnans status. Resolutionen riktar sig till samtliga 47 medlemsstater i Europarådet, länder som sinsemellan inrymmer betydande skillnader i synen på reproduktiv hälsa, livets början, reproduktiva tekniker med mera och har sina rötter i helt olika religiösa traditioner.

Utredningen inför resolutionen pekar på omfattande sociala konsekvenser av fosterdiagnostik och könsselektiva aborter: en obalans i befolkningen, som kan skapa svårigheter för män att hitta fruar, leda till allvarliga brott mot mänskliga rättigheter som påtvingad prostitution, trafficking för äktenskap eller sexuellt utnyttjande, att en skev syn på människovärdet legitimeras och så vidare.

Resolutionen har godkänts på kommitténivå och kommer att diskuteras av de 318 ledamöterna i den parlamentariska församlingen i oktober. Det uppges att man överväger att ”rekommendera offentliga sjukhus att träna vårdpersonal i att undanhålla information om fostrets kön, eller åtminstone se till att denna information ges på ett positivt sätt, oberoende av fostrets kön”.

Om resolutionen antas i oktober, så kommer rekommendationerna att skickas till ministerkommittén, som beslutar om att utse en kommitté för att väcka talan i frågan. Rekommendationer som lagts fram av Europarådet är inte bindande, men har inflytande på den politik som antas av medlemsländernas regeringar.

Hur detta tas emot i Sverige är oklart, inte minst p.g.a. den tystnad som omger abortfrågan. Man kan snarare förvånas över den mediestorm som väcktes 2009 utifrån ett enda enskilt fall. Socialstyrelsens reaktion vid sitt plötsliga uppvaknande var då att vilja inskränka möjligheterna till fostervattenprov där barnets kön kan ses. Det är dock svårt att se hur man med lagligt stöd ens skulle kunna undanhålla information om barnets kön i ett land där aborter legaliserats, vilket också etikern Torbjörn Tännsjö har påpekat.

Tanken på begränsningar av könsselektiva aborter kan leda fel och diskussionen hindras av de mentala skygglapparna, då man dessutom ändå kan ”köpa” sig det man vill på privata ultraljudsmottagningar eller utomlands – resultat av en allt mer gränslös värld och att synen på människan som patient inom sjukvården ändrats till att där tas emot som en ”kund”. De flesta inser därför att utvecklingen mot selektiva aborter är något som är mycket svårt att hindra. Den är en direkt följd av hela idén om den fria aborträtten och en förändrad syn på människovärdet. Det vore snarare där diskussionen borde få sin tyngdpunkt.

Bengt Säfsten 2011-09-27