Arkiv

jul

Det är värt att notera hur svenska morgontidningar efter söndagens tragedi i Kairo, i dag, den 11 oktober, tar fasta på religionsfrihet och de religiösa aspekterna av de mänskliga rättigheterna. Situationen för de koptiska kristna i Egypten är prekär. Samtidigt har rapporteringen i svenska medier förtjänstfullt undvikit att klassificera konflikten i termer av ”religiöst våld”. Det är lite mer komplicerat än så, militären tycks vara huvudansvarig den här gången och muslimer och kristna gjorde ju i vintras en gemensam ansträngning att frammana demokrati.

I DN:s läsvärda ledare Rädda egyptiska våren dras en lans för skyddet av kristna. DN utropar till och med: ”Alla religioner måste ha samma rättigheter. Ska en framtida egyptisk författning ha inslag av islamisk lag är likafullt ett starkt skydd för kristna och andra minoriteter nödvändigt.”

Per Gudmundson bidrar på SvD Opinion med värdefull fakta om den förföljelse som kristna världen över utsätts för. Gudmundson strävar också efter att vidga perspektiven: ”Vi är numera nästan oförmögna att betrakta kristna som offer. En normalbildad svensk känner rätteligen till korstågen, inkvisitionen och George W Bush, men saknar referensramar för att förstå varför kristna skolflickor halshuggs i Indonesien.”

Initierade och genomtänkta artiklar om religion välkomnas, i synnerhet när okunskap och fördomar ofta kännetecknar debatten på detta område i Skandinavien. Tack DN och SvD!

I nr 1/2011 av Signum publicerades en artikel om den koptiska kyrkan i Egypten, översatt från den brittiska veckotidskriften The Tablet.

Fredrik Heiding 2011-10-11

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/radda-egyptiska-varen

Annonser

Debatten om näthatet har varit intensiv under de senaste veckorna, särskilt efter de fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utöya i somras. Anonymiteten på nätet gör det möjligt att sprida de mest avskyvärda budskap utan något som helst ansvarstagande för innehåll och konsekvenser. Inte bara fördomar och lögner utan också rent hat riktat mot både enskilda personer och hela grupper kan snabbt spridas till ett stort antal läsare. I dessa grumliga vatten fiskar också populistiska politiska rörelser som spelar på antipatier gentemot människor med annan kulturell, etnisk och religiös tillhörighet än den egna. Att något måste göras åt näthatet framstår som allt mer uppenbart.

I går, måndag den 29/8, beslöt Dagens Nyheter att helt stänga möjligheten att lägga ut artikelkommentarer på deras hemsida, till dess att man hunnit utveckla ett system som klarar av att förhandsgranska alla bidrag. Även Expressen och Aftonbladet har beslutat införa en obligatorisk förhandsgranskning av alla inlägg på sina hemsidor. Andra tidningar har redan genomfört liknande åtgärder eller för en debatt om att genomföra dem. Se exempelvis Sigurd Allerns och Ester Pollacks artikel i Svenska Dagbladet i dag, den 30/8. Visst kan man beklaga att dessa åtgärder innebär en viss begränsning av det fria ordet. Men i det uppkomna läget finns knappast något alternativ, om man vill agera ansvarsfullt.

Trots risken att uppfattas som en mossig moralist kan jag inte låta bli att påminna om att frihet och ansvar hör ihop. Utan beredskapen att själv ta ansvar för sina handlingar undergräver man oundvikligen den egna friheten. I längden vill och orkar ingen interagera med en person som systematiskt flyr från ansvar. Anonyma hatinlägg på nätet illustrerar fenomenet övertydligt; relationerna till medmänniskorna förgiftas på ett sätt som leder till att kommunikationen kollapsar.

Insikten att det i längden inte kan finnas frihet utan ansvar är allmänmänsklig. Redan på 1400-talet skrev biskop Thomas i Strängnäs i det då katolska Sverige sin berömda frihetsvisa: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring, för den som frihet kan bära.”

I vår förment så upplysta tid har insikten om att frihet måste bäras upp av ansvarstagande ibland fått stå tillbaka för ”liberala” idéer om en närmast obegränsad personlig frihet utan något eget ansvarstagande alls. Samhället har fått skulden för allt, och det har ansetts ofint och moraliserande att påminna om personligt ansvar. Men en sådan form av ansvarlöst frihetstänkande är en återvändsgränd. Att exempelvis smita från ansvaret för hatinlägg genom att dölja sin identitet i anonymiteten på internet är att missbruka sin frihet, påpekar i dag Erik Helmerson på liberala Dagens Nyheters ledarsida under rubriken ”Stå för åsikterna”. Så sant som det var sagt. Och inte en dag för tidigt, skulle man kunna tillägga.

Ulf Jonsson 2011-08-30

Den 24 och 25 december samlar katoliker, protestanter och ortodoxa många människor till att fira jul runt om i världen. Mer än 500 miljoner kristna firar jul i Europa, och i hela världen mer än 2,2 miljarder medlemmar i olika kristna samfund, firar den 24 och 25 december Jesu födelses fest. Katoliker, anglikaner, protestanter, och de flesta ortodoxa är förenade i detta firande. Endast de ortodoxa patriarkaten i Jerusalem, Moskva, Georgien och Serbien firar jul enligt den äldre julianska kalendern den 7 januari.

Kristi födelse firas sedan 300-talet den 25 december, förutom även vid Epifania den 6 januari, som också är en kyrklig fest med julkaraktär. Julafton, den 24 december, är enligt kyrkans gamla bruk en ”förfest” (vigilia) till julfesten. Från Rom utbredde sig julfirandet under andra hälften av 300-talet till Nordafrika, norra Italien, Spanien såväl som till Orienten. Detta firande blev snart den mest populära kristna festen under hela året, även om påsken är den kristna fest som har äldst rötter.

I Sverige sänder Sveriges television som vanligt julnattsmässan med påven Benedictus XVI direkt från Peterskyrkan i Vatikanen. I år börjar mässan dock två timmar tidigare än förr om åren, dvs redan klockan 22.00.

Den 26 december firas annorlunda liturgiskt just i år, enligt varje stifts beslut eller tradition: i Vatikanen och de flesta av de lokala katolska kyrkorna är det den heliga familjens fest, eftersom den 26 december i år är den första söndagen i jultiden. I den evangelisk-lutherska kyrkan i Württemberg firas sedan 2007 ärke-martyrernas dag som en ”dag för böner för förföljda kristna.” I den grekisk-ortodoxa kyrkan firas S:t Stefanusdagen den 27 december.

Här följer en redogörelse för hur den kristna julen traditionellt firas på några olika håll i världen.

Franciskus av Assisi ”uppfann” krubban

Krubban och julgranen är relativt sent tillkomna inslag i det kristna julfirandet. S:t Franciskus av Assisi fick år 1223 idén om att efterlikna Kristi födelse i stallet i Betlehem i form av en ”levande bild” med levande människor och djur. Från 1400-talet finns i kyrkor i Italien permanenta krubbor. Från 1600-1700-talet blev julkrubbor populära även utanför centrala Italien, som en rekonstruktion av den stora händelsen i Betlehem. Unika landskap utvecklades främst under barocken med speciella traditioner kring krubborna – som i Sicilien, Tyrolen, Oberbayern, Provence och Goralregionen kring Krakow.

Tidigare ogillades i protestantiska områden framställningen av krubbor. De tolererades dock av protestantiskt dominerade regeringar i Erzgebirge i Tyskland från mitten av 1800-talet. Då upplevde konsten att snida krubbor sina glansdagar.

Traditionen med julgran uppkom i Elsass

Granen blev först på 1800-talet den centrala julsymbol som den är idag. Den första skriftliga hänvisningen till pyntade julgranar finns i huvudstaden i Elsass, Strasbourg år 1606. Efter reformationen fick det nya modet spridning, först i protestantiska områden, även om somliga pastorer på 1600-talet polemiserade mot denna utveckling. Pastorerna uppmanade till reflektion över Guds Ord istället. Idag ses granen sina med ljus av kristna konfessioner som en symbol för stjärnan i Betlehem, som bebådade Jesu födelse.

Italien: krubban är central

Italienarna brukar fira julen (Il Natale) lite mer medvetet än övriga Europa. Liksom Jesus fick de första gåvorna av de tre vise männen, får de italienska barnen sina julgåvor först vid Trettondagsfesten, Epifania, den 6 januari. Under de senaste 30 åren har det dock blivit vanligt också i Italien att ge varandra gåvor också på kvällen den 24 december. Särskild uppmärksamhet fästs i Italien vid julkrubban: Så stor som möjligt och så naturtrogen som möjligt ska den vara.

Spanien: konungarna med kameler

Även i Spanien firas den 24 december traditionellt mera stilla och lugnt. De flesta barnen får, liksom i Italien, sina julklappar först den 6 januari, som är de tre vise männens dag (Los Reyes Magos). På natten mellan den 5 och 6 januari firar vuxna och barn i hela landet de tre vise männen med parader, där ibland riktiga kameler finns med. Barnen måste dagen före ställa ut bröd och vatten till dem utanför dörren. Sedan 1980-talet har även Spanien importerat traditionen med julgranen.

”Glöm inte det viktigaste”

I Storbritannien påminner den anglikanska kyrkan varje år vid jultiden med en stor reklamkampanj om det religiösa innehållet i julen. Men britterna är nog ännu trots allt inte så „avkristnade“ som det ofta påstås. Vid jul är också på andra sidan Engelska kanalen kyrkorna fulla.

Polen: Snabb och oväntad gäst

I Polen tas 24-timmarsfastan före jul fortfarande på stort allvar. På julafton står sedan en extra tallrik på bordet, liknande som vid den judiska sedermåltiden vid påsken. Tallriken utan någon gäst väntar på den tillfällige, objudna gästen. Så snart som den första stjärnan visar sig på himlen den 24 december serveras en serie med tolv vegetariska julrätter.

Grekland: Stora vatten-invigningen

En del av de ortodoxa kyrkorna – bland annat Konstantinopel, Grekland, Rumänien och Bulgarien – firar jul som Västkyrkan efter den gregorianska kalendern den 24-25 december. De andra – inklusive kyrkorna i Ryssland, Serbien, Georgien, Tjeckien, Polen och Jerusalem – firar enligt den julianska kalendern julafton den 6 och juldagen den 7 januari. Också Annandag jul, den 8 januari, är en stor festdag. Den 24 december drar barnen i Grekland genom gatorna med trummor och klockor och sjunger ”Kalanda”, en lovsång till Kristi födelse. Barnen får små presenter. I kyrkorna är nu Theotokos-ikonen med Maria och Jesusbarnet i centrum.

Nästan lika viktig som julen är i grekisk tradition den stora vattenvigningen på Trettondagen, den 6 januari (enligt den liturgiska kalendern för Konstantinopel och Aten). Den stora vatenvigninen tillhör de mest uttrycksfulla festerna i den ortodoxa kyrkan. Den påminner oss om Jesu dop i Jordanfloden och betraktas som en symbolisk välsignelse av hela naturen och skapelsen. Det är trons tecken att genom Guds människoblivande i Jesus Kristus hela skapelsen är förvandlad och ”allt har blivit nytt”. Samtidigt erinras om skyldigheten för varje kristen att arbeta för att skydda miljön.

Källa: Kathpress 2010-12-20

En jultradition av eget slag är det årliga ”avslöjandet” om att Jesus egentligen inte föddes den 25 december. Det har blivit en riktig långkörare, nästan som Grevinnan och betjänten på tv vid nyår. I år gick stafettpinnen till herrarna Christer Sturmark och Patrik Lindenfors i förbundet Humanisterna.

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (endast på nätet) avslöjar de båda herrarna således idag det som är allmänt känt, nämligen att Jesu födelse i den tidiga kristendomen firades på flera olika datum, samt att den 25 december från början var kopplad till firandet av Natalis Invicti, den Obesegrades födelsedag. I förbifarten avslöjar de bägge skribenterna dock mer än så.

För det första avslöjar de en bristande uppmärksamhet i religionsundervisningen under skoltiden, eller bristande minnen från densamma. Ingen som genomgått svensk skola kan väl ha undgått de enkla fakta om kristendomens historia som presenteras i artikeln. Dessbättre har de tydligen läst på i Catholic Encyclopedia, och där alltså funnit ovanstående allmänt kända fakta och slagits med häpnad däröver.

För det andra avslöjar de sina egna bristande kunskaper om förhållandena i vanliga kristna, exempelvis katolska, församlingar. Dessa fakta om julens historiska bakgrund ”är ingenting man informerar sina församlingar om”, hävdar Sturmark och Lindenfors i sitt inlägg. Sanningen är väl snarare att det tvärtom är väl känt för de flesta kyrkobesökare att datumet för Jesu födelse är obekant. Ingenstans i de heliga skrifterna sägs ju något om Jesu födelsedatum. Till råga på allt brukar folk dessutom känna till att frågan om Jesu födelsedatum är skäligen ointressant ur teologisk synvinkel. Med andra ord, det är nog snarare så att man i församlingarna både känner till julens historiska bakgrund och vid jultiden firar Jesu födelse.

Och så ett tredje avslöjande. Genom sin artikel avslöjar de båda humanisterna en förskräckande oförstående av symbolers funktion i den mänskliga kulturen. Det är symboler som man använder när man kommunicerar – exempelvis som när jag nu använder mig av skrivtecken för att framföra detta budskap. Men symboler behöver inte bara vara skrivtecken. En symbol kan också bestå i firandet av Jesu födelse på den Obesegrades födelsedag, därför att man på så sätt vill kommunicera att Jesus från Nasaret är den Obesegrade, den som övervunnit mörker och död och bringat frid, ljus och liv. Det är en talande symbol, för den som förstår hur symbolen är avsedd att tolkas.

Sturmarks och Lindenfors lilla pr-kupp vid juletid är på sitt sätt både rörande och avslöjande. Fast på ett annat sätt än det förmodligen var tänkt.

Erik Åkerlund 2010-12-22

EU:s nye president Van Rompuy är en farlig man får man veta i Dagens Nyheter den 5 februari, i en signerad ledare av Annika Ström Melin. Den nye EU-presidenten är inte bara katolik utan har dessutom en förvänd syn på Europas historia. Det framgår av ett tal som han höll i Paris den 25 januari, som Ström Melin refererar med följande ord:

”I talet hävdar han att EU inte alls började byggas 1950, utan har vuxit fram i etapper. Det började med kristendomen på medeltiden, fortsatte med upplysningen på 1700-talet och fullbordades med det ekonomiska och politiska samarbetet under 1900-talets andra hälft.

Reaktionerna däremellan – Luther, Calvin och 1800-talets nationalism – förebådade kommande faser i utvecklingen, anser han. Kyrkan banade väg för såväl upplysningen som Europas enhet. Att Galileo dömdes av inkvisitionens domstol var bara ett tråkigt undantag.”

I svenskt sekulärt och protestantiskt perspektiv kan det där naturligtvis låta illa. Men hur förhåller det sig till den historiska verkligheten? Låt oss snabbt skissera hur Europa faktiskt kom till.

Omkring år 400 hade det kristnade romerska riket sin huvudsakliga utsträckning kring Medelhavets kuster, som hade blivit ett kristet innanhav. Men detta bröts som bekant på 600-talet, då araberna erövrade Afrikas norra kust hela vägen till Atlanten. Men då var det gamla romerska riket redan i full färd med att sträcka sitt inflytande norrut. Riket var redan då delat i Östrom och Västrom, och från dem båda expanderade Medelhavsområdets kristna kultur till nordligare länder i en blandning av kristen mission och kulturell expansion.  I den latinska västern antogs den av germaner och kelter, i östern något senare av slaverna. Det hela pågick långsamt men stadigt, och tusen år senare, på 1400-talet, hade man nått upp till Norra ishavet, och Östersjön hade blivit ett nytt kristet innanhav. I väst hade latinet blivit det språk som förenade och möjliggjorde kommunikationen mellan olika folkslag.

Banden med det gamla Rom hade inte heller glömts bort. I väst representerades de främst av påven i Rom, i öst av den bysantinske kejsaren i Konstantinopel, ”det nya Rom” som det hette. När Konstantinopel föll för turkarna 1453 flyttade också Romtanken norrut, till Moskva, som kallades ”det tredje” Rom och vars härskare kallade sig tsar (av latinets caesar). Hela den europeiska civilisationen, från Atlanten till Ural, har alltså gemensamma historiska band där den kristna missionen har spelat en väsentlig roll. Senmedeltidens starka nationalstater, reformationen och 1800-talets nationalism bröt på olika sätt upp denna enhet som EU i någon mån söker återställa, men spår av dess förflutna finner man överallt som avlagringar i den europeiska kulturen. En stimulerande påminnelse om detta är Jonathan Hills bok Kristendomens spår (Libris 2006). Detta är självklart en svårsmält historia för många i dagens Sverige, som hellre föredrar mer politiskt korrekta frihandsteckningar.

Att utreda upplysningens vittförgrenade rötter har vi inte utrymme för här, men vi kan återkomma till detta i annat sammanhang. Låt oss i stället se på domen över Galilei, ett av de vanligaste antikatolska slagträna. Nutida historiker tycks överens om att Galilei föll offer för en kyrklig intrig på högre nivå, och att domen inte hade någon större påverkan på den katolska kyrkans inställning till naturvetenskapen som alltjämt är positiv. En enkel och begriplig utredning av vad som historiskt sett faktiskt hände finner man i idéhistorikern Kjell Jonssons bok Harmoni eller konflikt? (3 uppl, Carlsson 2005).

Men DN-ledaren har ännu ett skäl att varna för Van Rompuys farlighet. Han tycker nämligen om att vistas i kloster, något som han helst borde upphöra med enligt Ström Melin. (Man undrar hur hon skulle ha formulerat sig om Van Rompuy istället varit jude och haft för vana att besöka synagogor.) Hade han som vissa andra politiker istället föredragit att hålla till på nattklubbar hade det kanske varit mer oproblematiskt. Vad man på DN kanske inte har upptäckt är att det också i Sverige finns riskabla tendenser till att folk uppsöker kloster, och att det på sistone har kommit ut flera böcker om detta. Det finns till och med ett företag som befordrar sådana förehavanden (www.klosterresor.nu) för vanliga hederliga svenskar. Ta en titt om ni vågar!

Per Beskow 2010-02-09

För drygt en timme sedan avslutade påven Benedictus XVI sitt historiska besök i stora synagogan i Rom. Det var andra gången som en påve besökte den judiska församlingen i Rom, som är Europas äldsta. Johannes Paulus II gjorde ett besök i Roms synagoga 1986.

Dagens besök skedde delvis i skuggan av den kritik som riktats mot att Benedictus XVI gett klartecken för en fortsättning av saligförklaringsprocessen av Pius XII, som var påve under andra världskriget. Från bland annat judiskt håll har det ofta beklagats att Pius XII inte gjorde större ansträngningar för att hjälpa judarna undan Förintelsen.

Benedictus XVI anlände till Roms synagoga idag, söndag den 17 januari, strax före klockan 17 och hälsades då välkommen av överrabbinen Riccardo di Segni. Efter en kort stund tog presidenten för den judiska gemenskapen i Rom, Riccardo Pacifici, till orda och riktade vad som förmodligen hör till de mest kritiska ord som någonsin riktats mot en påve från judiskt håll i ett offentligt sammanhang: ” Pius XII:s tystnad om Förintelsen är fortfarande plågsam, eftersom det borde ha gjorts något. Det kanske inte skulle ha stoppat tågen, men det skulle ha sänt en signal, ett ord av extraordinär tröst och mänsklig solidaritet, till dem av våra bröder som transporterades till ugnarna i Auschwitz”. Pacifici uttryckte emellertid också den judiska gemenskapens tacksamhet gentemot de kloster i Rom som gömde judar under andra världskriget.

Påven sade i sitt tal i synagogan bland annat följande: ”Under min tid som påve har jag velat uttrycka min närhet och sympati för Förbundets folk. Jag har bevarat i mitt minne varje ögonblick av den resa som jag gjorde till det heliga landet i maj förra året, tillsammans med minnet av så många möten med judiska grupper och organisationer, särskilt mina besök i synagogorna i Köln och New York.”

”Kyrkan har inte underlåtit att be om förlåtelse för de misstag som hennes söner och döttrar har gjort när det gäller brister i att motarbeta utbredningen av antisemitism och anti-judaism. … Särskilt 1900-talet var sannerligen en mycket tragisk period i mänsklighetens historia … Den enastående och skakande utveckling av hat som ledde fram till Förintelsen representerar det mest extrema hat som människan kan utveckla när hon glömmer sin Skapare och sätter sig själv i tillvarons centrum. Som jag sade vid mitt besök i koncentrationslägret i Auschwitz den 28 maj 2006 – ett besök som har etsat sig fast djupt i mitt minne – tredje rikets härskare ville utrota det judiska folket fullständigt, och därigenom ville de också döda Gud, som kallade på Abraham, som talade på berget Sinai och gav oss de bud som är giltiga för alla tider som vägledning för mänskligheten.”

”Nazisternas utrotningspolitik nådde också hit till Rom. Tyvärr förblev många likgiltiga, men många – också italienska katoliker inspirerade av sin tro och den kristna läran – handlade modigt, ofta med risk för sitt eget liv, och öppnade sina hem för att hjälpa flyende judar. Också Heliga Stolen (dvs Vatikanen övers anm) erbjöd hjälp, ofta på ett diskret och hemligt sätt.”

”Jag påminner slutligen också om vad Johannes Paulus II sade vid sitt besök här i synagogan; nämligen att Rom är den stad där de kristnas biskop och judarnas överrabbin har levt sida vid sida under nästan två tusen år. Må denna närhet stärkas av en växande broderlig kärlek, som visar sig i ett närmare samarbete, så att vi tillsammans kan lämna ett värdefullt bidrag till att lösa de problem och svårigheter som vi ännu har framför oss.”

Inofficiell övers. Ulf Jonsson 2010-01-17

Som en ”gest av kontinuitet” har överrabbinen Riccardo Di Segni betecknat påvens förestående besök i synagogan i Rom nu i helgen. Det faktum att Benedictus XVI följer sin föregångare Johannes Paulus II, som 1986 som förste påve besökte synagogan i Rom, visar att han vill fortsätta dennes närmande till judendomen, sade Di Segni i en intervju med den katolska italienska dagstidningen ”Avvenire” i sitt onsdagsnummer.

Benedictus XVI kommer nu på söndag att för första gången besöka synagogan i Rom. Påven uttrycker en stark känsla för den judiska världen, men det finns ändå uppenbarligen också delar i hans tänkande, som möter motstånd från judiskt håll, fortsatte överrabbinen. Beträffande saligförklaringsprocessen för påven Pius XII (1939-1958) uttryckte han förbehåll. Från judisk sida finns en helt annan syn på historietolkningen. Di Segni betonade att en slutlig bedömning av påven Pius XVI:s insatser kan göras först efter en utvärdering av alla dokument.

Vatikanens ”utrikesminister”, statssekreterare kardinal Tarcisio Bertone, har uttryckt en förhoppning om ett fortsatt närmande mellan katoliker och judar genom påvens förestående synagogbesök. Han önskar att denna händelse skall innebära ”ytterligare en etapp på enighetens och vänskapens irreversibla väg” mellan de båda religionsgemenskaperna, citerade Vatikanradion häromdagen ur en skrivelse från Bertone till överrabbinen Riccardo Di Segni.

Ordföranden i den italienska rabbinkonferensen, Giuseppe Laras, kommer däremot att utebli från Benedictus XVI:s synagogbesök. Endast kyrkan kommer att dra fördel av besöket, ”framför allt med avseende på konservativa kretsar”, sade Laras till den på torsdagen utkommande veckotidningen ”Jüdische Allgemeine”. Enligt hans uppfattning kommer mötet på kort sikt knappast att ha någon positiv inverkan på den judisk-katolska dialogen.

Chefen för den italienska rabbinkonferensen anser att dialogen med den katolska kyrkan har försämrats på senare tid. Med djupt beklagande konstaterade han ”att detta ‘broderliga förhållande’ under det nuvarande pontifikatet har blivit alltmer kraftlöst”. Därvid hänvisade han till talrika ”olycksfall”. Dit hör frågan om förbönen på Långfredagen, upphävandet av exkommunikationen av den brittiske Lefebvre-biskopen Williamson, som förnekar Förintelsen, och ” lovprisningen” av Pius XII.

Laras krävde av Benedictus XVI ett tydligt ställningstagande i fråga om påven Pius XII:s saligförklaring. Visserligen har, säger rabbinen, på anmodan av den judiska församlingen i Rom, ett klargörande redan lämnats av Vatikanen, ”men det har inte klargjort någonting”.

Kathpress 2010-01-13