arkiv

Dagens Nyheter

Det är värt att notera hur svenska morgontidningar efter söndagens tragedi i Kairo, i dag, den 11 oktober, tar fasta på religionsfrihet och de religiösa aspekterna av de mänskliga rättigheterna. Situationen för de koptiska kristna i Egypten är prekär. Samtidigt har rapporteringen i svenska medier förtjänstfullt undvikit att klassificera konflikten i termer av ”religiöst våld”. Det är lite mer komplicerat än så, militären tycks vara huvudansvarig den här gången och muslimer och kristna gjorde ju i vintras en gemensam ansträngning att frammana demokrati.

I DN:s läsvärda ledare Rädda egyptiska våren dras en lans för skyddet av kristna. DN utropar till och med: ”Alla religioner måste ha samma rättigheter. Ska en framtida egyptisk författning ha inslag av islamisk lag är likafullt ett starkt skydd för kristna och andra minoriteter nödvändigt.”

Per Gudmundson bidrar på SvD Opinion med värdefull fakta om den förföljelse som kristna världen över utsätts för. Gudmundson strävar också efter att vidga perspektiven: ”Vi är numera nästan oförmögna att betrakta kristna som offer. En normalbildad svensk känner rätteligen till korstågen, inkvisitionen och George W Bush, men saknar referensramar för att förstå varför kristna skolflickor halshuggs i Indonesien.”

Initierade och genomtänkta artiklar om religion välkomnas, i synnerhet när okunskap och fördomar ofta kännetecknar debatten på detta område i Skandinavien. Tack DN och SvD!

I nr 1/2011 av Signum publicerades en artikel om den koptiska kyrkan i Egypten, översatt från den brittiska veckotidskriften The Tablet.

Fredrik Heiding 2011-10-11

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/radda-egyptiska-varen

Debatten om näthatet har varit intensiv under de senaste veckorna, särskilt efter de fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utöya i somras. Anonymiteten på nätet gör det möjligt att sprida de mest avskyvärda budskap utan något som helst ansvarstagande för innehåll och konsekvenser. Inte bara fördomar och lögner utan också rent hat riktat mot både enskilda personer och hela grupper kan snabbt spridas till ett stort antal läsare. I dessa grumliga vatten fiskar också populistiska politiska rörelser som spelar på antipatier gentemot människor med annan kulturell, etnisk och religiös tillhörighet än den egna. Att något måste göras åt näthatet framstår som allt mer uppenbart.

I går, måndag den 29/8, beslöt Dagens Nyheter att helt stänga möjligheten att lägga ut artikelkommentarer på deras hemsida, till dess att man hunnit utveckla ett system som klarar av att förhandsgranska alla bidrag. Även Expressen och Aftonbladet har beslutat införa en obligatorisk förhandsgranskning av alla inlägg på sina hemsidor. Andra tidningar har redan genomfört liknande åtgärder eller för en debatt om att genomföra dem. Se exempelvis Sigurd Allerns och Ester Pollacks artikel i Svenska Dagbladet i dag, den 30/8. Visst kan man beklaga att dessa åtgärder innebär en viss begränsning av det fria ordet. Men i det uppkomna läget finns knappast något alternativ, om man vill agera ansvarsfullt.

Trots risken att uppfattas som en mossig moralist kan jag inte låta bli att påminna om att frihet och ansvar hör ihop. Utan beredskapen att själv ta ansvar för sina handlingar undergräver man oundvikligen den egna friheten. I längden vill och orkar ingen interagera med en person som systematiskt flyr från ansvar. Anonyma hatinlägg på nätet illustrerar fenomenet övertydligt; relationerna till medmänniskorna förgiftas på ett sätt som leder till att kommunikationen kollapsar.

Insikten att det i längden inte kan finnas frihet utan ansvar är allmänmänsklig. Redan på 1400-talet skrev biskop Thomas i Strängnäs i det då katolska Sverige sin berömda frihetsvisa: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring, för den som frihet kan bära.”

I vår förment så upplysta tid har insikten om att frihet måste bäras upp av ansvarstagande ibland fått stå tillbaka för ”liberala” idéer om en närmast obegränsad personlig frihet utan något eget ansvarstagande alls. Samhället har fått skulden för allt, och det har ansetts ofint och moraliserande att påminna om personligt ansvar. Men en sådan form av ansvarlöst frihetstänkande är en återvändsgränd. Att exempelvis smita från ansvaret för hatinlägg genom att dölja sin identitet i anonymiteten på internet är att missbruka sin frihet, påpekar i dag Erik Helmerson på liberala Dagens Nyheters ledarsida under rubriken ”Stå för åsikterna”. Så sant som det var sagt. Och inte en dag för tidigt, skulle man kunna tillägga.

Ulf Jonsson 2011-08-30

EU:s nye president Van Rompuy är en farlig man får man veta i Dagens Nyheter den 5 februari, i en signerad ledare av Annika Ström Melin. Den nye EU-presidenten är inte bara katolik utan har dessutom en förvänd syn på Europas historia. Det framgår av ett tal som han höll i Paris den 25 januari, som Ström Melin refererar med följande ord:

”I talet hävdar han att EU inte alls började byggas 1950, utan har vuxit fram i etapper. Det började med kristendomen på medeltiden, fortsatte med upplysningen på 1700-talet och fullbordades med det ekonomiska och politiska samarbetet under 1900-talets andra hälft.

Reaktionerna däremellan – Luther, Calvin och 1800-talets nationalism – förebådade kommande faser i utvecklingen, anser han. Kyrkan banade väg för såväl upplysningen som Europas enhet. Att Galileo dömdes av inkvisitionens domstol var bara ett tråkigt undantag.”

I svenskt sekulärt och protestantiskt perspektiv kan det där naturligtvis låta illa. Men hur förhåller det sig till den historiska verkligheten? Låt oss snabbt skissera hur Europa faktiskt kom till.

Omkring år 400 hade det kristnade romerska riket sin huvudsakliga utsträckning kring Medelhavets kuster, som hade blivit ett kristet innanhav. Men detta bröts som bekant på 600-talet, då araberna erövrade Afrikas norra kust hela vägen till Atlanten. Men då var det gamla romerska riket redan i full färd med att sträcka sitt inflytande norrut. Riket var redan då delat i Östrom och Västrom, och från dem båda expanderade Medelhavsområdets kristna kultur till nordligare länder i en blandning av kristen mission och kulturell expansion.  I den latinska västern antogs den av germaner och kelter, i östern något senare av slaverna. Det hela pågick långsamt men stadigt, och tusen år senare, på 1400-talet, hade man nått upp till Norra ishavet, och Östersjön hade blivit ett nytt kristet innanhav. I väst hade latinet blivit det språk som förenade och möjliggjorde kommunikationen mellan olika folkslag.

Banden med det gamla Rom hade inte heller glömts bort. I väst representerades de främst av påven i Rom, i öst av den bysantinske kejsaren i Konstantinopel, ”det nya Rom” som det hette. När Konstantinopel föll för turkarna 1453 flyttade också Romtanken norrut, till Moskva, som kallades ”det tredje” Rom och vars härskare kallade sig tsar (av latinets caesar). Hela den europeiska civilisationen, från Atlanten till Ural, har alltså gemensamma historiska band där den kristna missionen har spelat en väsentlig roll. Senmedeltidens starka nationalstater, reformationen och 1800-talets nationalism bröt på olika sätt upp denna enhet som EU i någon mån söker återställa, men spår av dess förflutna finner man överallt som avlagringar i den europeiska kulturen. En stimulerande påminnelse om detta är Jonathan Hills bok Kristendomens spår (Libris 2006). Detta är självklart en svårsmält historia för många i dagens Sverige, som hellre föredrar mer politiskt korrekta frihandsteckningar.

Att utreda upplysningens vittförgrenade rötter har vi inte utrymme för här, men vi kan återkomma till detta i annat sammanhang. Låt oss i stället se på domen över Galilei, ett av de vanligaste antikatolska slagträna. Nutida historiker tycks överens om att Galilei föll offer för en kyrklig intrig på högre nivå, och att domen inte hade någon större påverkan på den katolska kyrkans inställning till naturvetenskapen som alltjämt är positiv. En enkel och begriplig utredning av vad som historiskt sett faktiskt hände finner man i idéhistorikern Kjell Jonssons bok Harmoni eller konflikt? (3 uppl, Carlsson 2005).

Men DN-ledaren har ännu ett skäl att varna för Van Rompuys farlighet. Han tycker nämligen om att vistas i kloster, något som han helst borde upphöra med enligt Ström Melin. (Man undrar hur hon skulle ha formulerat sig om Van Rompuy istället varit jude och haft för vana att besöka synagogor.) Hade han som vissa andra politiker istället föredragit att hålla till på nattklubbar hade det kanske varit mer oproblematiskt. Vad man på DN kanske inte har upptäckt är att det också i Sverige finns riskabla tendenser till att folk uppsöker kloster, och att det på sistone har kommit ut flera böcker om detta. Det finns till och med ett företag som befordrar sådana förehavanden (www.klosterresor.nu) för vanliga hederliga svenskar. Ta en titt om ni vågar!

Per Beskow 2010-02-09