arkiv

Kasper

Den tyske kardinalen Walter Kasper tillbakavisar nu spekulationerna om en hotande kyrkosplittring i Tyskland. Påståenden om en möjlig splittring inom den katolska kyrkan i Tyskland publicerades häromveckan i det tyska nyhetsmagasinet Focus. Focus hävdar också att vissa kretsar i Vatikanen har samlat uppgifter om en möjlig tysk kyrkosplittring i en inofficiell dossier. Walter Kasper, en ansedd kuriekardinal som under många år var chef för det Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet, uttalar sig om frågan i en artikel som ingår i tisdagens utgåva av Christ und Welt, en bilaga till den tyska veckotidskriften Die Zeit. Kasper betecknar det hela som ”ett grundlöst rykte om sammansvärjning” och som ”en kombination av separata och orimligt uppblåsta uppgifter som tillsammans blivit ett luftslott.”

”Jag får intrycket av att misstron mot kyrkan sprids medvetet och att en splittring rentav provoceras fram”, menar kardinalen som en förklaring till de motiv som upphovsmännen bakom de grundlösa ryktena om en sammansvärjningsteori kan ha. Den i München baserade tidskriften Focus gjorde under pingsthelgen gällande att det finns en ”inofficiell dossier” i Vatikanen. Denna dossier sägs beskriva hur en splittring av den katolska kyrkan i Tyskland framkallas av romkritiska strömningar bland tyska katoliker. Bakom dessa romkritiska strömningar står, menar man, vissa bestämda katolska personer och grupper i Tyskland, nämligen några enskilda tyska biskopar, vissa framträdande katolska politiker, samt delar av Jesuitorden.

Enligt den granskning av uppgifterna som Christ und Welt publicerar i sin utgåva tisdagen den 21 juni bygger påståendena ursprungligen på ett blogginlägg från den vanligtvis välinformerade Vatikankännaren Andrea Tornielli, som skriver för den italienska tidningen La Stampa. Redan den 8 juni skrev Tornielli på sin blogg att somliga kretsar i Vatikanen förmodar att reformivriga krafter inom den tyska katolicismen bedriver en organiserad romkritisk kampanj inför påvens besök i Tyskland i september.

Kardinal Walter Kasper hävdar dock i sitt uttalande i Christ und Welt att det inte existerar någon sådan centralstyrd antiromersk kampanj bland tyska katoliker i syfte att splittra kyrkan. De uttalanden och aktioner som den föregivna dossiern uppges referera till, exempelvis ett öppet brev skrivet av katolska politiker och uppropet Memorandum av ett stort antal teologer från februari månad, utgör enskilda initiativ, men de utgör inte en serie centralt samordnade aktioner, menar kardinal Kasper. Dessutom kan, enligt Christ und Welt, Kasper heller inte tänka sig att det finns några kretsar inom Vatikanen som på något sätt försöker driva på detta händelseförlopp: ”Vem skulle det i så fall vara? Jag kan inte komma på någon här i Vatikanen som skulle göra något sådant.”

Kardinal Kasper pekar i sitt uttalande på det stora intresse som påvebesöket i Tyskland i september redan nu väcker bland de tyska katolikerna. ”Det finns en stor, hittills mestadels tigande majoritet av katoliker, som visserligen ställer sig kritiska till ett och annat, men som samtidigt helt enkelt vill vara katoliker och som är trötta på röster från olika håll som ständigt håller på och kritiserar kyrkan”, säger Kasper.

Kathpress 2011-06-21

Att den ekumeniska kommuniteten i den östfranska orten Taizé tillhör Vatikanens favoriter är känt sedan länge. Idag fick vi åter en bekräftelse på det. Idag, torsdag den 12 augusti, har Vatikanens dagstidning L’Osservatore Romano en utförlig artikel där Vatikanens andreman, kardinal Tarcisio Bertone, lovordar Taizé-kommunitetens grundare broder Roger för dennes imponerande livsverk. Dessutom innehåller tidningen flera andra artiklar som på olika sätt positivt framhåller vilken stor betydelse Taizé har haft under de 70 år som kommuniteten har funnits.

I en läsvärd kommentar skriver Vatikanexperten John Allen på National Catholic Reporter om hur anmärkningsvärd denna stora uppskattning för Taizé är. John Allen påpekar i sin kommentar att man i Rom vanligtvis är snabb med att reagera mot allt som luktar relativism och synkretism. Men broder Roger, som själv var kalvinist och som gärna blandande ömsom protestantiska, ömsom katolska uttrycksformer, lovordas ändå samstämmigt från Vatikanens sida.

John Allen påminner i sin artikel om att broder Roger flera gånger fick ta emot kommunionen av den förre påven Johannes Paulus II, och senare även av den nuvarande påven, den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger i samband med begravningen av Johannes Paulus II på Petersplatsen i Rom, trots att broder Roger inte konverterat till den katolska kyrkan – åtminstone inte entydigt och offentligt. På motsvarande sätt fick både protestanter och katoliker del av kommunionen vid broder Rogers egen begravning, som leddes av kardinal Walter Kasper. Båda gesterna visar i varje fall en sak: Taizé hör till Vatikanens verkliga ögonstenar.

Ulf Jonsson 2010-08-12

Så som tidigare meddelats här på Signumbloggen har den schweiziske biskopen Kurt Koch nu sedan en dryg vecka tillbaka tagit över rodret på Enhetssekretariatet i Rom efter kardinal Walter Kasper. Men vad kan man då vänta sig av det nya styret?

Många utnämningar och övriga handlingar under den nuvarande påven kan, åtminstone delvis, tolkas utifrån dennes program om kontinuitetens hermeneutik, först proklamerad i jultalet till medarbetarna vid kurian den 22 december 2005. Just denna kontinuitetens hermeneutik, och detta jultal till kurian, hänvisar också Kurt Koch uttryckligen till i den artikel om den romerska ritens två former som publicerades i Signum för två år sedan. Biskop Koch skriver i denna artikel om hur påvens motu proprio Summorum pontificum måste tolkas så att den syftar till en inre försoning i och av kyrkan, och ett sammanhållande av – eller snarare ett upphävande av skarpa gränser mellan – en påstådd för-konciliär och en efter-konciliär kyrka.

Biskop Koch skriver vidare rörande kontinuitetens gentemot brottets hermeneutik, vad gäller uttolkningen av Andra Vatikankonciliets dokument:

”Åtskillnaden mellan dessa båda uttolkningsprinciper för konciliet satte påven Benedictus XVI fingret på redan kort tid efter konciliet med dessa markanta ord: ’den verkliga reformen är den som arbetar för det fördolt sanna kristna och låter sig uppfordras och formas av detta; den falska reformen är den som ränner efter människan i stället för att leda henne och därmed förvandlar kristendomen till en diversehandel med dålig ruljangs som skriker efter kunder’. Därmed framträder det egentliga djupet i striden som blossade upp redan på Andra Vatikankonciliet och direkt efter denna kyrkliga megahändelse. Medan ena sidan var övertygad om att den nödvändiga reformen av kyrkan krävde ett avgörande ressourcement – nämligen att man går tillbaka till trons källor, till den heliga Skrift och till kyrkofäderna – och att dessutom aggiornamento skall förstås utifrån detta ressourcement, så löskopplades på den andra sidan i mångt och mycket aggiornamento från ett sådant bibliskt och patristiskt ressourcement så att återgången till källorna knappast längre intresserade och aggiornamento enbart tolkades i betydelsen av en anpassning till den moderna kulturen.

Denna strid står också som en bakgrund till striderna omkring påven Benedictus motu proprio. Ty det är bara om man inte betraktar konciliet som ett brott med kyrkans tradition, utan som ett storartat utvecklingssteg inom själva traditionen, och det är bara om man anlägger ett liknande betraktelsesätt på liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet, som man rätt kan värdera det ärende påven Benedictus har med sitt motu proprio.”

I artikeln, liksom i andra sammanhang, framträder biskop Koch som sagt som en stark anhängare av denna kontinuitetens hermeneutik.

Vad kan då denna betyda på ekumenikens område? Det är troligen inte alltför långsökt att finna något av påvens tänkande – som alltså i stora stycken tycks delas av Koch – på detta område i konstitutionen Anglicanorum coetibus, som vi tidigare rapporterat om här på Signumbloggen liksom i Signum. Anglicanorum coetibus är ett svar på begäran om full gemenskap med den katolska kyrkan från vissa anglikanska grupper, som samtidigt önskar bevara delar av sitt anglikanska arv. Om man ska generalisera utifrån detta fall kan man alltså säga att betoningen på inriktningen av ekumeniken – åtminstone gentemot kristna som avskiljts under reformationstiden – snarare ligger på möjligheter till återförening med mindre grupper nu än med större samfund på längre sikt.

Även om relationerna till SSPX inte ligger under Enhetssekretariatet, utan under Troskongregationen, kan det ändå vara av intresse att i detta sammanhang se på hur biskop Koch i ovan nämnda artikel ser på denna dialog:

”Lika säkert ser [påven] i detta tillmötesgående [gentemot SSPX] också ett ytterligare steg på den ingalunda lätta vägen mot att överbrygga den schism med ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare som uppstod för 20 år sedan. Då ingen kristen kan glädja sig över en splittring i kyrkan – i vilken riktning den än må gå – måste man uppfatta påvens tillmötesgående som berättigat. Påven påpekar uttryckligen i sitt medföljande brev att de ansvariga i kyrkan under kritiska moment av kyrkohistorien ofta, då det kommit till en splittring, inte i tillräckligt hög utsträckning bemödat sig om försoning och bevarandet av enheten; av detta drar han slutsatsen att ’denna blick på det förgångna pålägger oss idag en förpliktelse: vi får inte sky några ansträngningar för att det skall bli möjligt för alla, som är besjälade av en uppriktig önskan om enhet, att de skall kunna förbli i denna enhet, eller återupptäcka den’.”

Han skriver dock också angående denna dialog, för fullständighetens skull:

”Det är bara att konstatera att för exempelvis S:t Pius X:s prästbrödraskap är avvisandet av liturgireformen oupplösligt förenat med ett avståndstagande från andra viktiga reformer vid konciliet, framför allt dess bemödanden om ekumeniken, dess grundläggande dekret om religionsfriheten och överhuvudtaget konciliets nyorientering av kyrkan gentemot den moderna världen. Det var mot bakgrund av detta som den nuvarande generalen för S:t Pius X:s prästbrödraskap ännu härom året kunde skriva: ’ekumeniken och religionsfriheten är fortfarande den stora stötestenen’. Det säger sig självt att sådana utsagor inte kan accepteras av en katolik som är trogen konciliet.”

I biskop Koch tycks påven som ledare för Enhetssekretariatet ha fått en ”man efter sitt sinne”. Det återstår bara att önska honom lycka till med det nya uppdraget.

Erik Åkerlund 2010-07-07

Nu på onsdag, den 7 juli, lämnar påven Benedictus XVI Vatikanen för att tillbringa de närmaste veckorna på sitt sommarresidens Castel Gandolfo några mil söder om Rom. Den 83-årige Papa Ratzinger slår alltså av på arbetstakten och sköter endast de allra viktigaste ärendena, för att få tid över till vila och rekreation. Fram till den 4 augusti är nästan alla offentliga evenemang inställda, förutom Angelusbönen på söndagarna.

Möjligheten att få lite vila är säkert välkommen; de senaste veckorna har varit ovanligt slitsamma och turbulenta för påven. I lördags kommenterade hans pressekreterare jesuitpater Federico Lombardi den gångna veckan med att säga att det inte är någon lätt tid för den katolska kyrkan och att påven har fått lov att ägna mycket uppmärksamhet åt konflikter och inomkyrkliga spänningar.

Säkert ser påven nu också fram emot det sista veckoslutet i augusti, då träffen med hans egen teologkrets äger rum. Gruppen har träffats varje år sedan 1971 och består huvudsakligen av teologer som doktorerade hos Ratzinger medan han var professor i Regensburg. Häromåret diskuterade man evolutionsteorins teologiska implikationer; i år ska man diskutera tolkningsprinciperna för Andra Vatikankonciliet. Huvudföredragen hålls denna gång av ärkebiskop Kurt Koch och kardinal Christoph Schönborn.

Tittar man tillbaka på de senaste två veckorna kan man konstatera att påvens kalender har varit full av både viktiga, vägvisande beslut inför framtiden men också av påfrestande ärenden om olika konflikter.

Under den gångna veckan offentliggjordes tre viktiga utnämningar som påven gjort till ledande befattningar inom Vatikanen. I två fall rör det sig om personer som beskrivs som särskilt närstående Ratzinger med avseende på deras teologiska tänkesätt. Dels är det den nye chefen för Påvliga rådet för kristen enhet, den schweiziske ärkebiskopen Kurt Koch, som hittills varit biskop av Basel, och dels är det den nye chefen för Biskopskongregationen, den kanadensiske kardinalen Marc Ouellet, som hittills varit ärkebiskop av Quebec. I den kyrkliga pressen brukar båda beskrivas som mer traditionellt inriktade än sina respektive föregångare, kardinal Walter Kasper respektive kardinal Giovanni Battista Re. Dessutom har påven utsett ärkebiskop Rino Fisichella till chef för det nybildade Påvliga rådet för nyevangelisering. Rådets uppgift är att verka för en förnyelse av det kristna troslivet i den sekulariserade västvärlden. Utnämningen av Fisichella till denna viktiga post är kanske lite mer överraskande, med tanke på att han offentligt har kritiserat kyrkans sätt att hantera abortfrågan. Men även Fisichella hör på det stora hela hemma inom samma teologiska riktning som Koch och Ouellet.

Till den senaste tidens mer påfrestande ärenden hör den spektakulära räden mot kyrkan i Belgien, liksom förra måndagens möte med kardinalerna Schönborn och Sodano. Hit hör också torsdagens möte mellan påven och den avskedade tyske biskopen av Augsburg, Walter Mixa. Till allt detta kommer dessutom att USA:s Högsta domstol nu fastslagit att påven inte kan hänvisa till sin diplomatiska immunitet som statschef för att undgå att kallas som vittne i amerikanska domstolar som driver processer mot pedofilövergrepp inom kyrkan.

Häromveckan genomförde den belgiska polisen en brett upplagd räd mot landets ledande katolska institutioner, medan landets samtliga biskopar hölls instängda i drygt nio timmar. Man genomsökte biskoparnas kontor och beslagtog deras datorer och mobiler. Man öppnade till och med en avliden ärkebiskops grav i jakten på bevis för pedofilövergrepp. Resultatet av polisens räd verkar hittills mycket magert, och även flera offer för sexövergrepp har starkt kritiserat polisens metoder. Offren har i synnerhet kritiserat att polisen beslagtagit dokument med informationer som offren själva ville skulle förbli hemliga. Det cirkulerar i belgiska medier uppgifter om att polisräden skedde på uppdrag av en undersökningsdomare som avsiktligt var ute efter att förnedra kyrkan så mycket som möjligt.

Vatikanen har i sina reaktioner på den belgiska polisräden betonat att man vill samarbeta med polisen för att uppdaga pedofilövergreppen, men att metoderna måste vara rättssäkra.  Både Vatikanens utrikesminister Mamberti och påven själv har uttryckt sitt tydliga missnöje med den belgiska polisens metoder, vilket lett till en diplomatisk kris mellan Belgien och Vatikanstaten. Belgiens justitie- och utrikesministrar försvarade till en början polisens agerande som rättmätigt och korrekt, men de har senare framhållit att man behöver undersöka huruvida polisen har begått några fel. De har också sagt att man vill träffa representanter för Vatikanen för ”konstruktiva samtal”. Belgiens justitieminister Stefaan De Clerck har nu i helgen tagit ytterligare ett steg och kritiserat polisens agerande som ”brutalt och förödande”. Och så sent som idag, måndag den 5 juli, meddelas att Belgiens riksåklagare har beslutat att ta över hela ärendet, eftersom han har funnit  indicier på att polisen agerade olagligt i samband med räden mot kyrkan. Riksåklagaren överväger dessutom möjligheten att avsätta den undersökningsdomare som tog beslutet om rädens genomförande, uppger de flamländska statliga tv-nyheterna idag.

Förutom krisen mellan Belgien och Vatikanstaten har påven också haft en kris av inomkyrklig karaktär att ta hand om senaste veckan. Förra måndagen, den 28 maj, kallade påven in två av sina kardinaler, Christoph Schönborn från Wien och kuriekardinalen Angelo Sodano, till ett försoningsmöte i Vatikanen. Bakgrunden var att Schönborn offentligt kritiserat Sodano på flera punkter när det gäller hanteringen av pedofilövergrepp inom kyrkan. Bland annat har Schönborn anklagat Sodanao för att ha stoppat en intern kyrklig utredning om övergrepp som ska ha begåtts av den numera avlidne österrikiske kardinalen Groer. Striden mellan kardinalerna har pågått en längre tid inför öppen ridå. Mötet i måndags, först mellan påven och Schönborn, sedan också i Sodanos närvaro, och slutligen i ytterligare två kardinalers närvaro, slutade med en tydlig reprimand mot Schönborn. I ett pressmeddelande efter mötet hette det att Schönborn delvis själv blivit missförstådd av massmedierna, men att han också själv misstolkat Sodano. Dessutom hade både Schönborn och Sodano enats om att det är påvens ensak att bedöma kardinalernas agerande.

Så slutligen igår, söndagen den 4 juli, besökte påven den italienska staden Sulmona, där en av historiens ovanligaste påvar föddes, nämligen eremiten Coelestin V, som valdes till påve år 1294 i en ålder av 84 år. Men han tyckte själv att han inte var rätt person för uppgiften och han beslöt redan efter några månader att frivilligt avgå som påve och återvände därefter till tystnaden i sitt eremitage. Anledningen till den nuvarande påvens besök hos Coelestin V:s grav var förvisso inte några egna planer på abdikation, utan det faktum att det i år är 800 år sedan Coelestin föddes. Däremot torde Papa Ratzinger efter de senaste veckornas turbulenser dela sin föregångares längtan efter en tillvaro med lite mer lugn och ro.

Ytterligare informationer och kommentarer kring dessa händelser finner man här, här och här.

Ulf Jonsson 2010-07-05

Sedan en tid tillbaka har chefen för Påvliga rådet för kristen enhet, kardinal Walter Kasper, låtit förstå att han med ålderns rätt kommer att lämna sin nuvarande post inom en relativt nära framtid. Spekulationerna pågår nu för fullt om vem som kommer att överta denna för det internationella ekumeniska arbetet mycket viktiga befattning.

Walter Kasper hör själv till de mest ansedda och teologiskt mest kunniga bland kuriekardinalerna i Vatikanen. Innan han blev biskop i Tyskland publicerade han som professor i teologi flera mycket uppmärksammade böcker inom bland annat kristologins och trinitetsteologins områden. Kasper tillträdde sin nuvarande befattning som ledare för Enhetsrådet år 2001. Han är hedersdoktor i teologi vid mer än 15 universitet världen över, bland annat vid Uppsala universitet.

Flera vanligtvis välunderrättade Vatikankännare  – däribland tidningen Il GiornaleAndrea Tornielli –  rapporterar att påven Benedictus XVI nu har bestämt sig för att utse den schweiziske biskopen Kurt Koch till Kaspers efterträdare.

Kurt Koch, född 1950, är idag biskop av Basel och har tidigare varit ordförande för den katolska biskopskonferensen i Schweiz. Den som vill bekanta sig till med hans tänkande kan läsa hans artikel ”Mångfald och enhet i liturgin – om den romerska ritens två former” som vi publicerade i Signum sommaren 2008.

Andrea Tornielli uppger dessutom att ärkebiskopen i Quebec, kardinal Marc Quellet, kommer att ta över ledningen för Biskopskongregationen efter dess nuvarande chef kardinal Giovanni Battista Re.

Erik Åkerlund 2010-06-23

Kardinal Walter Kasper, chef för Enhetsrådet och en av de mest respekterade kardinalerna i Vatikanen och tillika hedersdoktor vid Uppsala universitet, försvarar idag, lördag 27 mars, i tidningen Corriere della Sera påven Benedictus XVI mot rykten om att han tidigare som kardinal skulle ha bidragit till mörkläggning av pedofilskandaler inom kyrkan. Som chef för Troskongregationen var just kardinal Ratzinger den person i Vatikanen som med särskilt stor beslutsamhet i början av det nya millenniet drev igenom nya, strängare regler för sättet att hantera sexuella missbruk inom kyrkan.

Som chef för Troskongregationen tog Ratzinger anmälningarna om sexuella övergrepp på stort allvar, och det var han som införde de nya kyrkorättsliga regler som numera gör det möjligt att snabbt stänga av präster som på trovärdiga grunder beskylls för övergrepp. Kardinal Kasper säger i intervjun vidare: ”Att somliga massmedier nu instrumentaliserar dessa förfärliga övergrepp och använder dem för att göra ett frontalangrepp på honom (Ratzinger) är mycket orättvist och inte fair.”

Kasper påpekar vidare att det tidigare rådde en annan attityd kring dessa frågor, både i kyrkan och i samhället i stort. Vi har blivit mera medvetna och uppmärksamma på problemen med sexuella övergrepp idag. Vi har nu slagit in på en annan väg, där dessa problem tas på stort allvar och inte längre kan smusslas undan. Denna nya väg är kyrkan fast besluten att följa, framhåller Kasper i intervjun.

Samtidigt uppger idag den ansedda brittiska tidningen The Times att Vatikanen nu försöker pressa överhuvudet för den katolska kyrkan i Irland, ärkebiskopen av Armagh, kardinal Sean Brady att avgå. Kardinal Brady var som ung präst involverad i att mörklägga övergrepp på en 14-årig pojke. Brady har bett om ursäkt för händelsen, men har hänvisat till att han endast fungerade som sekreterare i sammanhanget och att han inte var delaktig i att fatta beslutet som sådant. Den brittiska katolska tidskriften The Tablet skriver i ledaren i sitt senaste nummer att kardinal Bradys situation är ”särskilt prekär” och att han hör till de biskopar som bör fråga sig om de verkligen längre har påvens stöd. Hittills har två irländska biskopar fått avgå i kölvattnet av pedofilskandalerna.

Ulf Jonsson 2010-03-27