Arkiv

katolska kyrkan

Tvärsäkerhet är för många i dag en dödssynd. Att tvivla ses allmänt som mer sympatiskt, i synnerhet när det gäller religion. Det uppfattas som ett tecken på djupsinnighet och uppriktighet. Detta ställer så klart till vissa imageproblem för katolska kyrkan, där ”dogmatiskt” inte är något skällsord, utan en hedersbeteckning på de trossanningar vi verkligen kan veta är sanna. Så när det nu gjorts en ”påvefilm” med en i grunden välvillig, om än milt gäckande inställning till kyrkan så är det inte så konstigt att hjälten är en riktig velpelle. Jag talar om Nanni Morettis ”Vi har en påve” som nyligen haft svensk premiär.

Knappt har påven i filmen hunnit bli vald av kardinalskollegiet och stammat fram sitt ”ja” på frågan om han åtar sig uppdraget så bryter han samman i självtvivel och total oförmåga att agera enligt rollens krav. Just när han ska ut på balkongen och välsigna folksamlingen på Petersplatsen så låter han undslippa ett förtvivlat skri och förmår inte mer. Kardinalen som till folkets jubel har deklarerat ”Habemus papam” – vi har en påve – backar tillbaka med ett förtvivlat uttryck i ansiktet. De troende och en hel värld lämnas i ovisshet och får nöja sig med oklara besked om att den ännu inte namngivne påven dragit sig tillbaka i bön. Efter diverse förvirrade samtal med kurian och två psykoanalytiker, den ene spelad av regissören själv, rymmer påven och tillbringar några dagar med att driva runt, hänga med ett teatersällskap och fundera över livet. En vakt från schweizergardet får uppehålla skenet genom att vistas i hans rum och då och då passera vitklädd framför fördragna gardiner. Psykoanalytikern/Moretti interneras i Vatikanen, samtalar med de väntande kardinalerna och engagerar dem i volleybollturnering. Världen väntar.

Det är inte svårt att känna sympati för den arme, vacklande påven, i synnerhet som han verkar så mild och vänlig och har så vemodiga bruna ögon som han förvirrat riktar mot den krävande omgivningen. Så är det lätt att känna sig, inte minst i mörka november – orkeslös, otillräcklig inför omgivningens förväntningar, osäker på hur man ska leva upp till alla krav. Helst vill man ligga kvar i sängen – eller rymma med ett teatersällskap.

I förbifarten tonar en bild av kyrkan fram, och den är alltså förhållandevis godmodig. Regissören utnyttjar de tillfällen till anslående scener som ämnet erbjuder – skaran av rödklädda kardinaler som tågar in till konklaven sjungandes helgonlitanian, klungorna av troende som vakar på Petersplatsen i väntan på att röken som stiger från skorstenen ska vara vit och ange att en påve valts och den lätt klaustrofobiska stämningen bland kardinalerna därinne som inte släpps ut förrän valet är klart. Sympatiskt nog ber de alla tyst för sig själva och med viss desperation: Gode Gud, inte jag! I övrigt skildras kardinalerna mest som välmenande och aningen världsfrånvända äldre herrar.

Regissören använder även de möjligheter till mild komedi som uppstår i mötet mellan högtidligt och vardagligt, evigt och tillfälligt, som när de högtidsklädda kardinalerna fördriver tiden med att spela kort, eller när psykoanalytikernas standarjargong, inklusive ”oidipala konflikter”, ska tillämpas på påvens högst speciella livsöde. Några lätta kängor riktas mot kyrkan och dess formbundenhet, och man kan ana en viss hållning i kyrkofrågor när den vacklande påven då och då undslipper sig några fraser om att det behövs stora reformer. Mer oroande är att bön och mässfirande upptar en obefintlig del av de kyrkliga dignitärernas väntande tillvaro. Det närmaste man kommer är när en motionerande kardinal har vad som ser ut som en andaktsbok uppslagen framför sig på träningscykelns styre.

På det stora hela är ”Vi har en påve” inte så mycket en film om påveämbetet eller kyrkan som en film om sociala roller, identitetstvivel och allmänna otillräcklighetskänslor. Men jag lämnar biosalongen med en känsla av lättnad, såsom när man vaknat upp från en otrevlig dröm. ”Vi har en påve” – ja det har vi faktiskt i verkligheten, och lyckligtvis är han ingen velpelle.

Charlotta Levay 2011-11-07

Den rysk-ortodoxe patriarken Kyrillos I och Moskvas katolske ärkebiskop Paolo Pezzi anser båda att relationerna mellan de båda kyrkorna i Ryssland är på rätt väg. Kyrillos I betonade vid ett möte med Pezzi, enligt uppgifter i ryska medier på tisdagen, att de båda konfessionerna tack vare gemensamma ansträngningar har lyckats övervinna spänningarna från 1990-talet. I dag arbetar ortodoxa kyrkan och katolska kyrkan  ”lugnt och sansat” tillsammans i Ryssland.

Ortodoxa och katoliker har bildat en ”front” för att försvara de kristna värdena i det moderna samhället, enligt patriarken. Den gemensamma uppfattningen i flera frågor är mycket viktig för ”konsolideringen av det ryska samhället”. Pezzi nämnde, enligt rapporterna, att det är Kyrillos I:s förtjänst att Pezzi som katolsk biskop blivit ”positivt mottagen” av ortodoxa biskopar under sina besök i regionerna. Katolikerna har under tiden inte längre kommit att betraktats som främlingar.

Överläggningarna i patriarkens residens var det första mötet mellan Kyrillos I och Pezzi sedan överhuvudet för den rysk-ortodoxa kyrkan insattes i sitt ämbete i februari 2009.

Kathpress 2011-11-02

På förmiddagen i dag, onsdagen den 12 oktober, besökte FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon Uppsala för en ceremoni vid Dag Hammarskjölds grav på Uppsala gamla kyrkogård. Han togs emot av landshövding Peter Egardt och kommunstyrelsens ordförande Gunnar Hedberg. Det var också fint för mig att, som den katolska kyrkans representant, kunna närvara vid detta högtidliga tillfälle. Några av Dag Hammarskjölds släktingar fanns också på plats.

Under minnesstunden hölls en tyst minut för att hedra Hammarskjöld och generalsekreterare Ban Ki-Moon lade ner en krans på hans grav. Ban Ki-Moon höll sedan ett tal, i vilket han lyfte fram Hammarskjölds förtjänster. En av dessa var att Hammarskjöld bidrog till att förändra synen på det ämbete som FN:s generalsekreterare har. Ban Ki-Moon berättade också hur han i sin ungdom skrivit ett brev till Hammarskjöld angående den politiska situationen i Ungern.

Talet kommer att läggas ut i dess helhet på Signumbloggen senare i kväll!

För mig var det påfallande hur sådant som var angeläget för Hammarskjöld sammanfaller med den katolska kyrkans värderingar och inriktning. Jag tänker på intresset för mystik, kampen för fred och rättvisa, samt strävan efter förståelse och samförstånd mellan olika religioner. Via Ban Ki-Moons förmedling framstod Hammarskjöld närmast som en bundsförvant, inte minst med tanke på att den förre svenske generalsekreteraren också hade religiösa värderingar. Ett citat ur Vägmärken, som Ban Ki-Moon påminde om var särskilt tilltalande: ”Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala.” För egen del anar jag att det, hos Hammarskjöld, fanns en koppling mellan mystiken och engagemanget för de sociala och politiska frågorna. Hans inre resa var inte bara ett fritidsintresse, utan mystiken motiverade hans agerande och bidrog till att göra honom till en framstående diplomat.

Uppsala 2011-10-12

Philip Geister, jesuitpater och rektor för Newmaninstitutet, Uppsala

http://www.dn.se/nyheter/sverige/fn-chefen-tackar-sverige

Om tio dagar, fredagen den 21 oktober, kommer nya signum.se att lanseras här på nätet. Det blir tredje gången som Signum får en grundligt omgjord hemsida sedan tidskriften först introducerades på nätet under våren 1999. En av de större förändringarna denna gång är att Signums nuvarande hemsida och Signumbloggen, som tidigare haft olika adresser, nu blir sammanslagna under en gemensam adress: signum.se. På nya signum.se kommer du som användare att i en överskådlig och grafiskt tilltalande miljö kunna ta del av den mest besökta och mest kvalificerade svenska katolska nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen på nätet på en och samma plats.

De allra senaste nyheterna från den katolska världen och egna kommentarer om dagsaktuella händelser från Signums horisont kommer nu att samsas på samma sida med analyserande artiklar av högt kvalificerade skribenter av det slag som du känner igen från papperstidningen.

Hemsidan har fått en ny grafisk form och ambitionen har varit att presentera Signum i ett format som påminner om papperstidningens, med tydlighet och översiktlighet som ledord. Varje artikel är också möjlig att dela via Facebook, och därmed kan du som läsare hjälpa oss att nå ut och sprida en alternativ röst i det svenska kultur- och medielandskapet.

En annan innovation på hemsidan är att vi kommer att ha plats för annonsörer. Annonser på hemsidor är givetvis ingen ny företeelse i sig, men för vår del är det nytt. Intäkterna från annonserna är avsedda att göra det ekonomiskt möjligt för oss att fortsätta att publicera Signum och att vidareutveckla både papperstidningen och hemsidan. Vår hemsida besöks av många läsare varje dag (för närvarande av runt 1000 unika besökare per dag), så en annons på signum.se är en chans för annonsörer att nå ut till den publik som läser oss och som har ett intresse för kyrka, samhälle och kultur.

Signum når med denna nylansering av hemsidan ett av sina delmål, men vi stannar inte där. Ambitionen med nylanseringen är att på bred front nå ut på det svenska dialogtorget och i bloggosfären för att ge uttryck för en reflekterande katolsk röst, både rotad i kyrkans tradition och lyhörd för samtiden. Den rösten behövs i det svenska medielandskapet.

Välkommen att kika in på nya signum.se fredagen den 21 oktober!

Ulf Jonsson, Chefredaktör, Signum 2011-10-11

På initiativ från Vatikanen anordnas denna vecka en serie samtal och möten mellan katolska kyrkan och icke-troende. Samtalen, som äger rum i Rumäniens huvudstad Bukarest, kallas ”Dialogue au Parvis des Gentiles” (Dialog på hedningarnas förgård) och avsikten är att stärka den intellektuella dialogen. Tvådagarsmötet börjar på tisdagen, den 11 oktober, med en offentlig diskussion mellan presidenten i det påvliga kulturrådet, kardinal Gianfranco Ravasi och författaren och ledaren för det rumänska kulturinstitutet Horia-Roman Patapievici. Dagen därpå står på programmet ett symposium med kardinal Ravasi och rumänska akademiker från ”Kollegium nya Europa” i Bukarest.

Beteckningen ”Hedningarnas förgård” syftar på den plats vid templet i det antika Jerusalem, som var upplåten för icke-judar, och det påvliga kulturrådet anknyter med dessa samtal till en idé från påven Benedictus XVI. Denne hade i ett tal vid julmottagning för kurian 2009 förordat en fördjupad dialog med ateismen.

På våren 2011 påbörjade ”Hedningarnas förgård” sitt arbete med en högtidlig ceremoni i UNECOS byggnad i Paris och sammankomster i Sorbonneuniversitetet, franska institutet och i ärkebiskopens kulturcentrum, ”Collège des Bernardins”. Detta inledningsmöte avslutades med en fest framför Notre Dame katedralen, vid vilken Benedictus XVI via videolänk uppmanade både troende och icke-troende människor att arbeta tillsammans för en värld av frihet, jämlikhet och broderskap. För att det skall bli möjligt måste troende och icke-troende övervinna sitt ömsesidiga avståndstagande och den beröringsångest man ofta känner inför varandra, manade påven.

Kathpress 2011-10-09

Sverige lider ingen brist på kyrkor konstaterade den tidigare domprosten i Skara, H B Hammar, i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt i söndags. Med långt över 3000 kyrkor finns det gott om plats för dem som vill besöka en kyrka, även under gudstjänsttid. Fast det är just där som problemet börjar. Antalet gudstjänstbesökare sjunker drastiskt och många kyrkor står mer eller mindre tomma, inte bara på vardagarna. Vad ska man göra när även antalet betalande medlemmar blir färre och många församlingar inte har råd att sköta underhållet av sin kyrkobyggnad? Statens särskilda kyrkoantikvariska bidrag räcker inte på långa vägar för att de många små församlingarna ska klara sin ekonomi. I sin artikel beskriver Hammar situationen som en tickande bomb och föreslår att man ska sälja eller spränga de kyrkor som används bara sällan. Det rör sig om 500 stycken, eller så. Att våga riva dem, är att visa mod, menar han.

Visst är situationen besvärlig, men är det verkligen rimligt att försöka spränga bort problemet? I en replik i dagens SvD svarar Henrik Widmark vid Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala att kyrkorna är ett gemensamt kulturarv för alla i vårt land och att det vore en oansvarig kapital- och kulturförstörelse att spränga de gamla kyrkorna. Det borde man kunna hålla med om, oavsett om man är troende eller ateist, menar han. Och mellan raderna skymtar det fram att kostnaderna för kyrkornas underhåll borde kunna bäras solidariskt av alla landets invånare.

Widmark gör sedan ett viktigt tillägg när han framhåller att Sverige faktiskt i dag är ett mångreligiöst land och att även andra samfund har sina gudstjänstlokaler. Däremot verkar han inte dra slutsatsen att även dessa lokaler borde finansieras gemensamt, trots att också de finns där ”på ett livgivande sätt för oss alla.” Men varför inte? Frågan förtjänar åtminstone att diskuteras. Moskéer och synagogor kräver också sitt underhåll. Och även en modern katolsk kyrka i Stockholms innerstad kostar pengar att sköta, precis som den gamla sockenkyrkan som byggdes när Sverige ännu var ett katolskt land. Kanske är det nu dags att ta ett helhetsgrepp på problemet.

Ulf Jonsson 2011-10-05

I Johannesevangeliet skildras hur Jesu blivande lärjunge Natanael var skeptisk till Filippos entusiasm inför den han identifierade som Messias. Lagom njuggt undrar Natanael: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” (Joh 1:46) Frågan kan överföras till ett annat sammanhang: kan det komma något gott från den romersk katolska kyrkan? Själv betraktar den sig som en gemenskap av helgon och syndare (för övrigt titeln på en av Eamon Duffys böcker). En av 1900-talets mest betydande teologer, jesuiten Karl Rahner, talar om den katolska kyrkan både som ett sakrament och som en kyrka bestående av syndare. För några år sedan drog författaren Göran Hägg en liknande slutsats; det är lätt att peka på brister och problem, men ”något måste den katolska kyrkan ha gjort rätt”, då den har överlevt i två tusen år.

Det jag vill komma åt här är tendensen att tysta ner och negligera det eventuellt goda bakom allmänna epitet som ”kyrkan” och ”biskop”, medan den katolska kyrkan klart och tydligt namnges när något ont, exempelvis sexuella övergrepp, skildras. Det senaste exemplet är Håkan Forsbergs i övrigt mycket välskrivna artikel i Svenska Dagbladet, i dag 2/10, om den katolske biskopen Álvaro Ramazzini. Denne tar i dag emot ett freds- och frihetspris i USA, men inte ett ord om Ramazzinis kyrkotillhörighet. Kristoffer Morén hade samma policy i en intervju med Ramazzini i Kyrkans Tidning, den 16 september. Det refereras till en ”biskop” rätt och slätt. Ungefär varannan vecka under de senaste åren har samma tidning berört frågan om sexuella övergrepp och då är det däremot ingen tvekan om vilket trossamfund det gäller. Mönstret går igen på andra områden. Det stora intresset för katolsk spiritualitet i dag, i synnerhet ignatiansk spiritualitet, bortser helst från det katolska ursprunget. Ett lysande undantag inom Svenska kyrkan är Uppsala stift som i sin kursverksamhet tycks utgå ifrån att något gott kan komma både från den ignatianska spiritualiteten och från den katolska kyrkan.

Fredrik Heiding 2011-10-02

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ap-fond-manas-tanka-om_6517750.svd