arkiv

Marcus Birro

En effektiv taktik mot det som man ogillar är att tysta ner det. Ur strategisk synpunkt är ett systematiskt och konsekvent förtigande förträffligt om målet är att låtsas som om det där hemska egentligen inte existerar. Munkavlen tycks ligga lätt gripbar när det kommer till katolsk tro och liv, och i viss mån även religiös tro över huvud. Bristen på rapportering från det största ungdomsevenemanget i Europa i år, Världsungdomsdagarna i Madrid förra veckan är ett slående exempel. Författaren och journalisten Marcus Birro har i en modig artikel i Expressen i dag, onsdag den 24 augusti, fått nog av detta förtigande. Birro konstaterar: ”Knappt en enda rad om den magiska stund, i full storm och ösregn, när två miljoner unga människor från hela världen i stillhet bad tillsammans med Påven. Inte många ord har spillts ut om försoning och tolerans, om magiska möten och en stark andlig rörelse.”

Sedan utbrister han: ”Jag är kräktrött på denna ständiga slentrianmässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som kännetecknar Sverige.” Man kan säga att Birro är en modern version av Johannes döparen, som ropar i öknen att en väg ska beredas för Herren (Matteus 3:3). Att Birro dessutom håller på samma italienska fotbollslag (Roma) som undertecknad gör det inte mindre angenämt att läsa hans tänkvärda krönikor. Att andra föredrar Zlatans Milan är deras sak, som dock inte måste förtigas.

Fredrik Heiding 2011-08-24

Förhållandevis många artiklar om den katolska kyrkan har synts i medierna under den gångna veckan. Att den katolska kyrkan är en global företeelse märks dels genom en notis på Dagens Nyheters nätupplaga den 2 augusti om ett attentat mot en syrisk-katolsk kyrka i Irak, dels genom Karin Henrikssons informativa och balanserade artikel i Svenska Dagbladet den 2 augusti om katolsk marknadsföring i USA. Signumbloggen har dessutom redan kommenterat Fredrik Sjöbergs recension i SvD från den 30 juli och hänvisat till Yvonne Maria Werners understreckare i SvD den 2 augusti. Bägge handlar om påven, utifrån helt olika perspektiv kan man lugnt säga.

Det kanske mest tänkvärda och vågade bidraget kommer från katoliken Marcus Birro, som i Expressen den 3 augusti reflekterar kring Pride-festivalen. I anslutning till en intervju i SvD den 1 augusti med Maria Drakenby, tillhörande Missionskyrkan, vänder Birro upp-och-ned på föreställningen att homosexuella skulle vara utstötta och diskriminerade medan kristna förmodas ha en stark ställning i samhället (i Stockholm, lyder Birros precisering). Som troende möts Birro allt som oftast av fördomar och okunskap, och han instämmer i Drakenbys uttalande att: ”Det är lättare att vara gay än att vara kristen i dagens samhälle, i alla fall i Stockholm”. Birro glömmer i hastigheten bort att Jesusmanifestationen genom Stockholms gator faktiskt blivit en folkrörelse, men poängen i hans resonemang är ändå övertygande. Man kan i sammanhanget också påminna om att det säkert finns katoliker som deltar i Jesusmanifestationen som inte ser denna som en konkurrent till Pride-festivalen. Det är nog, till sist, ändå inte fullt så ömsesidigt uteslutande att samtidigt vara katolik och homosexuell som en del vill låta påskina.

Fredrik Heiding 2011-08-04