arkiv

Rom

I provinsen Shandong i östra Kina har ytterligare fyra katolska präster arresterats. De fyra tillhör den underjordiska katolska kyrkan, som är lojal med påven i Rom. Arresteringen ägde rum natten till i onsdags, den 3 augusti, och uppges bero på att de fyra prästerna vägrar att bli medlemmar i den så kallade patriotiska katolska kyrkan, som kontrolleras av regimen i Peking. Det meddelade i går, lördag, den katolska nyhetsbyrån Asianews.

Prästerna uppges nu sitta i isoleringshäkte i staden Dongming och de får ingen mat. Katoliker i staden har vänt sig till Vatikanen för att be påven att framföra ett krav till den kinesiska regeringen att prästerna ska friges. De fyra prästerna deltog i en retreat vid en katolsk retreatgård i staden Luquan, när polisen på natten bröt sig in och arresterade dem. Prästernas namn är: Wang Chengli (48 år), Zhao Wuji (50 år), Li Xianyang (34 år) och Sun Guichun (38 år).

Efter några av år av mer avspända relationer mellan Vatikanen och regimen i Peking har de kinesiska myndigheterna sedan en tid tillbaka en mer hårdför linje gentemot Vatikanen och de kinesiska katoliker som vill vara lojala med påven. I juni och juli vigdes exempelvis två katolska biskopar i Kina på regimens uppdrag, utan det påvliga tillstånd som den katolska kyrkolagen kräver. Den underjordiska katolska kyrkan utsätts regelbundet för trakasserier och hot från de kinesiska myndigheterna.

Kathpress 2011-08-06

När påven Benedictus XVI i söndags, den 1 maj, saligförklarade sin föregångare Johannes Paulus II följdes gudstjänsten på Petersplatsen av mer än en miljard människor världen över via tv och internet. På plats i Rom uppges 1,5 miljoner människor ha befunnit sig i och runt Vatikanen under saligförklaringen. Men även om det var anmärkningsvärt många som fanns på plats i Rom, så är det alltså ingenting mot det stora antal som såg ceremonin live på tv- och datorskärmar, nämligen drygt var sjätte människa på jorden. Det uppger idag, tisdag, italienska och amerikanska tv-bolag som sammanställt tittarsiffrorna för livesändningen från Vatikanen i söndags.

Efter att kistan med Johannes Paulus II:s kvarlevor ställts upp i Peterskyrkan efter söndagens ceremoni hade redan i går, på måndagseftermiddagen klockan 17.30, runt 350 000 människor defilerat förbi kistan. Efter att Peterskyrkan stängdes för allmänheten på måndagskvällen placerades kistan med den förre påvens kvarlevor i S:t Sebastians kapell i Peterskyrkans högra sidoskepp, där den nu fått sin permanenta placering.

Roms borgmästare Gianni Alemanno förklarade i ett uttalande att han var mycket nöjd med hur saligförklaringen avlöpt. 2500 poliser var i insats i Rom och inga allvarliga incidenter har rapporterats. Två miljoner vattenflaskor delades ut till deltagarna, och 2329 människor behandlades av läkare för olika slags åkommor.

Kathpress 2011-05-03

Rapport direkt av Olle Brandt, på plats i Rom:

“Johannes Paulus II är salig för sin starka, generösa och apostoliska tro.” Det sade hans efterträdare och medarbetare under 23 år, den nuvarande påven Benedictus XVI, när han på söndagsförmiddagen saligförklarade den förre påven Karol Wojtyla under en mässa på Petersplatsen i Vatikanen inför hundratusentals människor i strålande vårsol. Det är unikt i modern tid att en påve saligförklaras så snart efter sin bortgång, bara sex år.

Själva saligförklaringsriten genomfördes i början av mässan genom att påvens vikarie för stiftet Rom kardinal Agostino Vallini formellt bad påven att saligförklara Johannes Paulus II och genom att Benedictus XVI svarade med den latinska formel som förkunnar att han kan vördas som salig. Hans liturgiska firningsdag kommer att vara den 22 oktober, årsdagen av hans val till påve år 1978. Saligförklaringen mottogs av jubel, applåder och viftande flaggor, särskilt polska.

Mässan på Petersplatsen koncelebrerades bland annat av den förre påvens sekreterare Stanislaw Dziwisz, numera kardinal och ärkebiskop av Krakow. En relik av Johannes Paulus II bars fram av den franska nunna, syster Marie Simon-Pierre, vars oförklarliga tillfrisknande tillskrivits den avlidne påvens förbön, tillsammans med systrer Tobiana, en polsk nunna som skötte den förre påvens hushåll under 27 år. Andra stater företräddes denna gång främst av sina ambassadörer, medan det var fler statschefer som samlades till begravningen av Johannes Paulus II år 2005, vilket är naturligt: en historisk ledares begravning angår alla, medan en saligförklaring i huvudsak rör dem som är intresserade av kristen tro. (Den svenska regeringen företräddes dock av både civilminister Stefan Attefall och Sveriges Vatikan-ambassadör Ulla Gudmundson.)

I sin predikan citerade den nuvarande påven Johannes Paulus II:s testamente, där han tackar den Helige Ande för det Andra Vatikankonciliet (1962-1965), där han själv var med. ”Jag är övertygad om att nya generationer kommer att kunna ösa ur konciliets rikedom,” skrev den förre påven. ”Som biskop var jag med på konciliet från den första till den sista dagen, och jag vill överlämna detta stora arv till alla dem som i framtiden skall kallas att förverkliga det.”

Benedictus XVI påminde om att Johannes Paulus II inledde sitt pontifikat med att uppmana den moderna världen att öppna alla dörrar för Kristus. Han sade att den förre påven återgav kristendomen dess roll som bärare av människors hopp, som under 1900-talet hade övertagits av marxism och framstegsideologi. Slutligen tackade han Gud för att själv ha fått stå den förre påven nära under 23 år som prefekt för Troskongregationen. Johannes Paulus II hjälpte honom med ”sitt andliga djup och sina rika intuitioner”. Allra sist lade påven till några improviserade ord: ”Han har ofta välsignat oss här på torget från påvepalatset. Nu ber vi honom: Helige Fader, välsigna oss!”

Hundratusentals människor hade i dag kommit till Rom för saligförklaringen och alla fick inte plats på Petersplatsen och dess paradgata Via della Conciliazione, som tillsammans inte rymmer mer än högst 250.000 personer. Alla sidorgator var avspärrade, och andra grupper fick nöja sig med att följa ceremonin på stora tv-skärmar på andra torg i staden och på Circus Maximus. Organisatörerna väntade sig en miljon deltagare på saligförklaringen, men när detta skrivs strax efter saligförklaringens avslutning är det ännu inte klart om de räknat rätt. Det höga deltagarantalet var inte unikt; man kan jämföra med andra populära helgonförklaringar som Padre Pio (2002) och Moder Teresa (2003). Troligen samlades fler till världsungdomsdagen i Rom i augusti 2000, som tros ha samlat två miljoner, och ännu fler till världsungdomsdagen i Manila 1995 då det talas om fem miljoner. Men det unika i vad som skedde på Petersplatsen i dag, den 1 maj, låg inte i antalet deltagare, utan i att en påve i modern tid saligförklaras med rekordfart.

Olle Brandt 2011-05-01

I Jerusalem fanns i dag på långfredagen runt 50 000 kristna pilgrimer från jordens alla hörn på plats i gamla staden för att fira minnet av Jesu lidande och död. Trots regn- och hagelskurar var det många av pilgrimerna som vandrade längs Via Dolorosa, fram till gravkyrkan och den plats som traditionellt pekas ut som Golgata-kullen, där Jesus korsfästes.

Runt 500 israeliska poliser stod för säkerheten. Och eftersom inte alla pilgrimer kunde komma in i gravkyrkan, som var full med folk redan tidigt i morse, hade man ställt ut tv-skärmar på olika ställen i gamla staden, där man kunde följa de stora gudstjänsterna inne i gravkyrkan.

I Rom firade påven Benedictus XVI långfredagens liturgi i Peterskyrkan med början klockan 17. På långfredagskvällen leder han en korsvägsandakt i Colosseum. Men redan tidigare på dagen medverkade påven i ett ovanligt evenemang i italiensk tv. Den statliga tv-sändaren RAI hade inbjudit sju personer från olika länder att ställa frågor till påven, som han besvarade i sändningen. En ung kristen man från Irak frågade om påvens syn på de kristnas situation i Irak. Påven framhöll att de kristna i Irak behöver få hjälp från omvärlden för att kunna stanna kvar i sitt hemland. En ung muslimsk kvinna frågade om förhållandet mellan kristna och muslimer i Elfenbenskusten, som härjas av inbördeskrig. Påven betonade att man måste söka en fredlig dialog mellan kristna och muslimer. ”Våld kommer aldrig från Gud och våld leder aldrig till något gott”, sade påven. En ung flicka som varit med om jordbävningskatastrofen i Japan frågade varför det finns sådana lidanden som de som drabbat Japan. Påven svarade: ”Jag vet heller inte varför vissa människor får lida så mycket, medan andra lever i bekvämlighet. Men däremot vet vi att också Jesus fick lida mycket, liksom ni har fått göra, fastän han var oskyldig. Det visar att Gud står på deras sida som lider.” Se utdrag ur tv-programmet med påven här.

Kathpress 2011-04-22

Det italienska fotbollsförbundet beslöt i går, torsdag den 7 april, att senarelägga matchen i den högsta divisionen mellan lagen Lazio (från Rom) och Juventus (från Turin). Matchen skulle ha spelats på Olympiastadion i Rom söndagen den 1 maj, men har nu flyttats till måndagen 2 maj. Anledningen är att saligförklaringen av den förre påven, Johannes Paulus II, äger rum i Rom söndagen den 1 maj i Rom. En talesperson för fotbollsförbundet anger säkerhetsskäl och att ”flera evenemang” i Rom går av stapeln samma dag under denna ”heta helg”. Förutom de båda nämnda evenemangen framförs traditionellt på arbetarnas dag en av fackföreningar arrangerad rock-konsert framför Lateranbasilikan. Under senare år har den lockat en halv miljon människor.

De som är engagerade i både religion och fotboll torde välkomna möjligheten att följa bägge händelser. Man kan väl också tänka sig att Johannes Paulus II skulle ha gett sin välsignelse till detta beslut. I sin ungdom var Karol Wojtyła en duktig fotbollsmålvakt, och som påve lär han ha följt flera europeiska lag. Den engelska tidningen The Guardian uppger att Johannes Paulus II hade sympati för det polska laget Cracovia Cracow, de engelska lagen Fulham och Liverpool, samt de båda tyska lagen Schalke 04 och Borussia Dortmund. I november 1982 firade Johannes Paulus II en gudstjänst tillsammans med 120 000 personer i FC Barcelonas stadion Camp Nou. I samband med det blev han hedersmedlem i klubben och invigde ett litet kapell under läktaren som spelarna passerar på vägen från omklädningsrummen. En av dessa spelare är Barcelonas mittfältare Andrés Iniesta som gjorde det avgörande målet för Spanien i den förra VM-finalen mot Holland. Parallellt med sin karriär i FC Barcelona har Iniesta gått en treårig motions- och idrottsutbildning på den av jesuitorden ledda skolan Sant Ignasi Sarrià i Barcelona.

Fredrik Heiding 2011-04-08

Att den ekumeniska kommuniteten i den östfranska orten Taizé tillhör Vatikanens favoriter är känt sedan länge. Idag fick vi åter en bekräftelse på det. Idag, torsdag den 12 augusti, har Vatikanens dagstidning L’Osservatore Romano en utförlig artikel där Vatikanens andreman, kardinal Tarcisio Bertone, lovordar Taizé-kommunitetens grundare broder Roger för dennes imponerande livsverk. Dessutom innehåller tidningen flera andra artiklar som på olika sätt positivt framhåller vilken stor betydelse Taizé har haft under de 70 år som kommuniteten har funnits.

I en läsvärd kommentar skriver Vatikanexperten John Allen på National Catholic Reporter om hur anmärkningsvärd denna stora uppskattning för Taizé är. John Allen påpekar i sin kommentar att man i Rom vanligtvis är snabb med att reagera mot allt som luktar relativism och synkretism. Men broder Roger, som själv var kalvinist och som gärna blandande ömsom protestantiska, ömsom katolska uttrycksformer, lovordas ändå samstämmigt från Vatikanens sida.

John Allen påminner i sin artikel om att broder Roger flera gånger fick ta emot kommunionen av den förre påven Johannes Paulus II, och senare även av den nuvarande påven, den dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger i samband med begravningen av Johannes Paulus II på Petersplatsen i Rom, trots att broder Roger inte konverterat till den katolska kyrkan – åtminstone inte entydigt och offentligt. På motsvarande sätt fick både protestanter och katoliker del av kommunionen vid broder Rogers egen begravning, som leddes av kardinal Walter Kasper. Båda gesterna visar i varje fall en sak: Taizé hör till Vatikanens verkliga ögonstenar.

Ulf Jonsson 2010-08-12

Så som tidigare meddelats här på Signumbloggen har den schweiziske biskopen Kurt Koch nu sedan en dryg vecka tillbaka tagit över rodret på Enhetssekretariatet i Rom efter kardinal Walter Kasper. Men vad kan man då vänta sig av det nya styret?

Många utnämningar och övriga handlingar under den nuvarande påven kan, åtminstone delvis, tolkas utifrån dennes program om kontinuitetens hermeneutik, först proklamerad i jultalet till medarbetarna vid kurian den 22 december 2005. Just denna kontinuitetens hermeneutik, och detta jultal till kurian, hänvisar också Kurt Koch uttryckligen till i den artikel om den romerska ritens två former som publicerades i Signum för två år sedan. Biskop Koch skriver i denna artikel om hur påvens motu proprio Summorum pontificum måste tolkas så att den syftar till en inre försoning i och av kyrkan, och ett sammanhållande av – eller snarare ett upphävande av skarpa gränser mellan – en påstådd för-konciliär och en efter-konciliär kyrka.

Biskop Koch skriver vidare rörande kontinuitetens gentemot brottets hermeneutik, vad gäller uttolkningen av Andra Vatikankonciliets dokument:

”Åtskillnaden mellan dessa båda uttolkningsprinciper för konciliet satte påven Benedictus XVI fingret på redan kort tid efter konciliet med dessa markanta ord: ’den verkliga reformen är den som arbetar för det fördolt sanna kristna och låter sig uppfordras och formas av detta; den falska reformen är den som ränner efter människan i stället för att leda henne och därmed förvandlar kristendomen till en diversehandel med dålig ruljangs som skriker efter kunder’. Därmed framträder det egentliga djupet i striden som blossade upp redan på Andra Vatikankonciliet och direkt efter denna kyrkliga megahändelse. Medan ena sidan var övertygad om att den nödvändiga reformen av kyrkan krävde ett avgörande ressourcement – nämligen att man går tillbaka till trons källor, till den heliga Skrift och till kyrkofäderna – och att dessutom aggiornamento skall förstås utifrån detta ressourcement, så löskopplades på den andra sidan i mångt och mycket aggiornamento från ett sådant bibliskt och patristiskt ressourcement så att återgången till källorna knappast längre intresserade och aggiornamento enbart tolkades i betydelsen av en anpassning till den moderna kulturen.

Denna strid står också som en bakgrund till striderna omkring påven Benedictus motu proprio. Ty det är bara om man inte betraktar konciliet som ett brott med kyrkans tradition, utan som ett storartat utvecklingssteg inom själva traditionen, och det är bara om man anlägger ett liknande betraktelsesätt på liturgireformen efter Andra Vatikankonciliet, som man rätt kan värdera det ärende påven Benedictus har med sitt motu proprio.”

I artikeln, liksom i andra sammanhang, framträder biskop Koch som sagt som en stark anhängare av denna kontinuitetens hermeneutik.

Vad kan då denna betyda på ekumenikens område? Det är troligen inte alltför långsökt att finna något av påvens tänkande – som alltså i stora stycken tycks delas av Koch – på detta område i konstitutionen Anglicanorum coetibus, som vi tidigare rapporterat om här på Signumbloggen liksom i Signum. Anglicanorum coetibus är ett svar på begäran om full gemenskap med den katolska kyrkan från vissa anglikanska grupper, som samtidigt önskar bevara delar av sitt anglikanska arv. Om man ska generalisera utifrån detta fall kan man alltså säga att betoningen på inriktningen av ekumeniken – åtminstone gentemot kristna som avskiljts under reformationstiden – snarare ligger på möjligheter till återförening med mindre grupper nu än med större samfund på längre sikt.

Även om relationerna till SSPX inte ligger under Enhetssekretariatet, utan under Troskongregationen, kan det ändå vara av intresse att i detta sammanhang se på hur biskop Koch i ovan nämnda artikel ser på denna dialog:

”Lika säkert ser [påven] i detta tillmötesgående [gentemot SSPX] också ett ytterligare steg på den ingalunda lätta vägen mot att överbrygga den schism med ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare som uppstod för 20 år sedan. Då ingen kristen kan glädja sig över en splittring i kyrkan – i vilken riktning den än må gå – måste man uppfatta påvens tillmötesgående som berättigat. Påven påpekar uttryckligen i sitt medföljande brev att de ansvariga i kyrkan under kritiska moment av kyrkohistorien ofta, då det kommit till en splittring, inte i tillräckligt hög utsträckning bemödat sig om försoning och bevarandet av enheten; av detta drar han slutsatsen att ’denna blick på det förgångna pålägger oss idag en förpliktelse: vi får inte sky några ansträngningar för att det skall bli möjligt för alla, som är besjälade av en uppriktig önskan om enhet, att de skall kunna förbli i denna enhet, eller återupptäcka den’.”

Han skriver dock också angående denna dialog, för fullständighetens skull:

”Det är bara att konstatera att för exempelvis S:t Pius X:s prästbrödraskap är avvisandet av liturgireformen oupplösligt förenat med ett avståndstagande från andra viktiga reformer vid konciliet, framför allt dess bemödanden om ekumeniken, dess grundläggande dekret om religionsfriheten och överhuvudtaget konciliets nyorientering av kyrkan gentemot den moderna världen. Det var mot bakgrund av detta som den nuvarande generalen för S:t Pius X:s prästbrödraskap ännu härom året kunde skriva: ’ekumeniken och religionsfriheten är fortfarande den stora stötestenen’. Det säger sig självt att sådana utsagor inte kan accepteras av en katolik som är trogen konciliet.”

I biskop Koch tycks påven som ledare för Enhetssekretariatet ha fått en ”man efter sitt sinne”. Det återstår bara att önska honom lycka till med det nya uppdraget.

Erik Åkerlund 2010-07-07