Arkiv

spiritualitet

På lördag firar den ”ekumeniska meditationsgruppen” i Uppsala 25-års jubileum. Uppsala Nya Tidning uppmärksammar detta i Kulturdelen, i dag, tisdag den 18 oktober. I en faktaruta presenteras åtta meditationsformer, varav ”kristen meditation” är en. Den definieras så här: ”Målet är att söka Gud inom sig och komma närmare Gud. Det sker genom att rikta sin uppmärksamhet inåt, bort från sinnesintryck, tankar och föreställningar. Du gör det genom böner och betraktelser och upprepning av Guds namn.” Mediationsledaren Marianne Granat intervjuas av UNT:s Anna Hellberg. Här får vi läsa att: ”Za-zen betyder ’sitta sig till stillhet’. Tankesättet utvecklades när jesuiter i början av 1900-talet kom i kontakt med zenbuddistiska munkar i Japan. Jesuiterna tog intryck av den japanska za-zenmeditationen och ur detta växte den kristna djupmeditationen fram.”

Vid en snabb genomläsning kan man få intrycket att 1) kristendomen upptäckte ”djup” meditation för 100 år sedan i Japan; 2) bön med upprepning av Guds namn utvecklades där och först då. Det kan i så fall vara värt att påpeka att den i nuvarande Frankrike verksamme munken Johannes Cassianus (350–435) redan i början av 400-talet undervisade om meditation och kontemplation på ett påfallande aktuellt sätt: ”Man måste vänja sig av med en kringflackande tillvaro så att man steg för steg höjer sig till gudomlig kontemplation, det andliga skådandet.” (Det vidgade hjärtat, s. 45). Dessutom talade de östkyrkliga mystikerna Johannes Klimakos (579–649) och Symeon den Nye Teologen (949–1022) sig varma för stillheten (grekiska: hesychia). Klimakos förespråkade bön med Guds namn (ofta kallad Jesusbönen) i sin bok Den himmelska stegen, som skrevs ca 635–649. Vidare kan poängteras att karmeliten Johannnes av Korset (1542–1591) ägnade sig åt vad som kan kallas ”kristen djupmeditation”. I hans bok Bestigningen av berget Karmel beskriver han kontemplation där det gäller att ”lära sig att förbli i vila med kärleksfull uppmärksamhet och vakenhet inför Gud”. (bok II, kap. 13, nr 8 och nr 4). Till sist kan nämnas att Jesuitordens grundare Ignatius av Loyola (1491–1556) talar om så kallad ”rytmisk bön”, som innebär: ”att man med varje andetag ber tyst i sitt inre, genom att säga ett ord i Fader vår eller i en annan bön som man ber. Man säger ett enda ord mellan ett andetag och ett annat” (Andliga övningar, nr 258).

Den kristna spiritualitetens historia i allmänhet, och den långa historien om kristen djupmeditation i synnerhet, är värd att berätta. Den tycks vara bortglömd, alternativt medvetet osynliggjord. Mindfulness och zenbuddhism kan vi lära oss mycket av, men för den skull behöver inte den långa kristna traditionen förtigas. Den kristna spiritualiteten har existerat i Europa i snart 1 600 år, och det är inget fel på den.

Fredrik Heiding 2011-10-18

http://www.unt.se/leva/meditation-i-kyrkan-ger-inre-frid-1496515.aspx

I Johannesevangeliet skildras hur Jesu blivande lärjunge Natanael var skeptisk till Filippos entusiasm inför den han identifierade som Messias. Lagom njuggt undrar Natanael: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” (Joh 1:46) Frågan kan överföras till ett annat sammanhang: kan det komma något gott från den romersk katolska kyrkan? Själv betraktar den sig som en gemenskap av helgon och syndare (för övrigt titeln på en av Eamon Duffys böcker). En av 1900-talets mest betydande teologer, jesuiten Karl Rahner, talar om den katolska kyrkan både som ett sakrament och som en kyrka bestående av syndare. För några år sedan drog författaren Göran Hägg en liknande slutsats; det är lätt att peka på brister och problem, men ”något måste den katolska kyrkan ha gjort rätt”, då den har överlevt i två tusen år.

Det jag vill komma åt här är tendensen att tysta ner och negligera det eventuellt goda bakom allmänna epitet som ”kyrkan” och ”biskop”, medan den katolska kyrkan klart och tydligt namnges när något ont, exempelvis sexuella övergrepp, skildras. Det senaste exemplet är Håkan Forsbergs i övrigt mycket välskrivna artikel i Svenska Dagbladet, i dag 2/10, om den katolske biskopen Álvaro Ramazzini. Denne tar i dag emot ett freds- och frihetspris i USA, men inte ett ord om Ramazzinis kyrkotillhörighet. Kristoffer Morén hade samma policy i en intervju med Ramazzini i Kyrkans Tidning, den 16 september. Det refereras till en ”biskop” rätt och slätt. Ungefär varannan vecka under de senaste åren har samma tidning berört frågan om sexuella övergrepp och då är det däremot ingen tvekan om vilket trossamfund det gäller. Mönstret går igen på andra områden. Det stora intresset för katolsk spiritualitet i dag, i synnerhet ignatiansk spiritualitet, bortser helst från det katolska ursprunget. Ett lysande undantag inom Svenska kyrkan är Uppsala stift som i sin kursverksamhet tycks utgå ifrån att något gott kan komma både från den ignatianska spiritualiteten och från den katolska kyrkan.

Fredrik Heiding 2011-10-02

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ap-fond-manas-tanka-om_6517750.svd