Arkiv

Svenska Dagbladet

Richard Dawkins kan nog numera anses vara den nya ateismens främste apostel. Med sin aggressiva ton har hans bok ”Illusionen om Gud” fått ett stort populärkulturellt genomslag. Boken, och Dawkins ton och ytliga förhållande till religion har blivit kritiserade från första början. En numera klassisk recension av boken publicerades av litteraturprofessorn Terry Eagleton i London Review of Books 2006. I Sverige har jesuitpater Ulf Jonsson skrivit om boken på SvD Under strecket.

Ytterligare ett stjärnskott på kritikerhimlen är William Lane Craig, en amerikansk religionsfilosof som ägnat sig åt ”det kosmologiska argumentet för Guds existens”. Craig anses vara en av vår tids främsta förespråkare för Guds existens och har tidigare mött flera nyateister i debatt.

Craig skall alldeles strax ut på en turné runt Storbritannien för att föreläsa om Gud, förnuft och Dawkins religionskritik. Dawkins har blivit inbjuden till föreläsningarna för att försvara sina teser men har vid upprepade tillfällen avböjt. Dawkins har motiverat sitt beslut med att han själv spelar i en mycket högre liga än Craig och inte vill sänka sig till Craigs nivå.

Denna hållning har orsakat mycket kritik från andra ateister. Dawkins anklagas för att vara feg och för att försitta ett tillfälle att kritisera gudstron. Till saken hör även att Craig skall föreläsa på The Sheldonian Theatre här i Oxford, bara några meter från Dawkins eget college. Dawkins står således utmanad på hemmaplan.

Som ett led i denna kritik har arrangörerna nu gått ut med en bussreklam som paroderar reklamen The British Humanist Association publicerade häromåret. The British Humanist Association lät skriva över Londons bussar: ”There is probably no god, so go on and enjoy your life”. Nu har arrangörerna i sin tur en bussreklam som säger: ”There is probably no Dawkins, now stop worrying and enjoy Oct 25th at the Sheldonian Theatre”.

Här i Oxford kan man nu börja se reklamen på stadens bussar men än så länge har det inte varit något större väsen kring saken. Möjligen kan det hetta till dagarna innan föreläsningen går av stapeln.

Slutligen kan det rapporteras att en stol kommer att medvetet lämnas tom på scenen utifall att Dawkins skulle dyka upp för att försvara sina teser. Om han antar utmaningen eller ej återstår att se.

Gustav Zamore, Balliol College, Oxford 2011-10-14

Det är värt att notera hur svenska morgontidningar efter söndagens tragedi i Kairo, i dag, den 11 oktober, tar fasta på religionsfrihet och de religiösa aspekterna av de mänskliga rättigheterna. Situationen för de koptiska kristna i Egypten är prekär. Samtidigt har rapporteringen i svenska medier förtjänstfullt undvikit att klassificera konflikten i termer av ”religiöst våld”. Det är lite mer komplicerat än så, militären tycks vara huvudansvarig den här gången och muslimer och kristna gjorde ju i vintras en gemensam ansträngning att frammana demokrati.

I DN:s läsvärda ledare Rädda egyptiska våren dras en lans för skyddet av kristna. DN utropar till och med: ”Alla religioner måste ha samma rättigheter. Ska en framtida egyptisk författning ha inslag av islamisk lag är likafullt ett starkt skydd för kristna och andra minoriteter nödvändigt.”

Per Gudmundson bidrar på SvD Opinion med värdefull fakta om den förföljelse som kristna världen över utsätts för. Gudmundson strävar också efter att vidga perspektiven: ”Vi är numera nästan oförmögna att betrakta kristna som offer. En normalbildad svensk känner rätteligen till korstågen, inkvisitionen och George W Bush, men saknar referensramar för att förstå varför kristna skolflickor halshuggs i Indonesien.”

Initierade och genomtänkta artiklar om religion välkomnas, i synnerhet när okunskap och fördomar ofta kännetecknar debatten på detta område i Skandinavien. Tack DN och SvD!

I nr 1/2011 av Signum publicerades en artikel om den koptiska kyrkan i Egypten, översatt från den brittiska veckotidskriften The Tablet.

Fredrik Heiding 2011-10-11

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/radda-egyptiska-varen

Sverige lider ingen brist på kyrkor konstaterade den tidigare domprosten i Skara, H B Hammar, i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt i söndags. Med långt över 3000 kyrkor finns det gott om plats för dem som vill besöka en kyrka, även under gudstjänsttid. Fast det är just där som problemet börjar. Antalet gudstjänstbesökare sjunker drastiskt och många kyrkor står mer eller mindre tomma, inte bara på vardagarna. Vad ska man göra när även antalet betalande medlemmar blir färre och många församlingar inte har råd att sköta underhållet av sin kyrkobyggnad? Statens särskilda kyrkoantikvariska bidrag räcker inte på långa vägar för att de många små församlingarna ska klara sin ekonomi. I sin artikel beskriver Hammar situationen som en tickande bomb och föreslår att man ska sälja eller spränga de kyrkor som används bara sällan. Det rör sig om 500 stycken, eller så. Att våga riva dem, är att visa mod, menar han.

Visst är situationen besvärlig, men är det verkligen rimligt att försöka spränga bort problemet? I en replik i dagens SvD svarar Henrik Widmark vid Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala att kyrkorna är ett gemensamt kulturarv för alla i vårt land och att det vore en oansvarig kapital- och kulturförstörelse att spränga de gamla kyrkorna. Det borde man kunna hålla med om, oavsett om man är troende eller ateist, menar han. Och mellan raderna skymtar det fram att kostnaderna för kyrkornas underhåll borde kunna bäras solidariskt av alla landets invånare.

Widmark gör sedan ett viktigt tillägg när han framhåller att Sverige faktiskt i dag är ett mångreligiöst land och att även andra samfund har sina gudstjänstlokaler. Däremot verkar han inte dra slutsatsen att även dessa lokaler borde finansieras gemensamt, trots att också de finns där ”på ett livgivande sätt för oss alla.” Men varför inte? Frågan förtjänar åtminstone att diskuteras. Moskéer och synagogor kräver också sitt underhåll. Och även en modern katolsk kyrka i Stockholms innerstad kostar pengar att sköta, precis som den gamla sockenkyrkan som byggdes när Sverige ännu var ett katolskt land. Kanske är det nu dags att ta ett helhetsgrepp på problemet.

Ulf Jonsson 2011-10-05

I Johannesevangeliet skildras hur Jesu blivande lärjunge Natanael var skeptisk till Filippos entusiasm inför den han identifierade som Messias. Lagom njuggt undrar Natanael: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” (Joh 1:46) Frågan kan överföras till ett annat sammanhang: kan det komma något gott från den romersk katolska kyrkan? Själv betraktar den sig som en gemenskap av helgon och syndare (för övrigt titeln på en av Eamon Duffys böcker). En av 1900-talets mest betydande teologer, jesuiten Karl Rahner, talar om den katolska kyrkan både som ett sakrament och som en kyrka bestående av syndare. För några år sedan drog författaren Göran Hägg en liknande slutsats; det är lätt att peka på brister och problem, men ”något måste den katolska kyrkan ha gjort rätt”, då den har överlevt i två tusen år.

Det jag vill komma åt här är tendensen att tysta ner och negligera det eventuellt goda bakom allmänna epitet som ”kyrkan” och ”biskop”, medan den katolska kyrkan klart och tydligt namnges när något ont, exempelvis sexuella övergrepp, skildras. Det senaste exemplet är Håkan Forsbergs i övrigt mycket välskrivna artikel i Svenska Dagbladet, i dag 2/10, om den katolske biskopen Álvaro Ramazzini. Denne tar i dag emot ett freds- och frihetspris i USA, men inte ett ord om Ramazzinis kyrkotillhörighet. Kristoffer Morén hade samma policy i en intervju med Ramazzini i Kyrkans Tidning, den 16 september. Det refereras till en ”biskop” rätt och slätt. Ungefär varannan vecka under de senaste åren har samma tidning berört frågan om sexuella övergrepp och då är det däremot ingen tvekan om vilket trossamfund det gäller. Mönstret går igen på andra områden. Det stora intresset för katolsk spiritualitet i dag, i synnerhet ignatiansk spiritualitet, bortser helst från det katolska ursprunget. Ett lysande undantag inom Svenska kyrkan är Uppsala stift som i sin kursverksamhet tycks utgå ifrån att något gott kan komma både från den ignatianska spiritualiteten och från den katolska kyrkan.

Fredrik Heiding 2011-10-02

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ap-fond-manas-tanka-om_6517750.svd

Debatten om näthatet har varit intensiv under de senaste veckorna, särskilt efter de fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utöya i somras. Anonymiteten på nätet gör det möjligt att sprida de mest avskyvärda budskap utan något som helst ansvarstagande för innehåll och konsekvenser. Inte bara fördomar och lögner utan också rent hat riktat mot både enskilda personer och hela grupper kan snabbt spridas till ett stort antal läsare. I dessa grumliga vatten fiskar också populistiska politiska rörelser som spelar på antipatier gentemot människor med annan kulturell, etnisk och religiös tillhörighet än den egna. Att något måste göras åt näthatet framstår som allt mer uppenbart.

I går, måndag den 29/8, beslöt Dagens Nyheter att helt stänga möjligheten att lägga ut artikelkommentarer på deras hemsida, till dess att man hunnit utveckla ett system som klarar av att förhandsgranska alla bidrag. Även Expressen och Aftonbladet har beslutat införa en obligatorisk förhandsgranskning av alla inlägg på sina hemsidor. Andra tidningar har redan genomfört liknande åtgärder eller för en debatt om att genomföra dem. Se exempelvis Sigurd Allerns och Ester Pollacks artikel i Svenska Dagbladet i dag, den 30/8. Visst kan man beklaga att dessa åtgärder innebär en viss begränsning av det fria ordet. Men i det uppkomna läget finns knappast något alternativ, om man vill agera ansvarsfullt.

Trots risken att uppfattas som en mossig moralist kan jag inte låta bli att påminna om att frihet och ansvar hör ihop. Utan beredskapen att själv ta ansvar för sina handlingar undergräver man oundvikligen den egna friheten. I längden vill och orkar ingen interagera med en person som systematiskt flyr från ansvar. Anonyma hatinlägg på nätet illustrerar fenomenet övertydligt; relationerna till medmänniskorna förgiftas på ett sätt som leder till att kommunikationen kollapsar.

Insikten att det i längden inte kan finnas frihet utan ansvar är allmänmänsklig. Redan på 1400-talet skrev biskop Thomas i Strängnäs i det då katolska Sverige sin berömda frihetsvisa: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring, för den som frihet kan bära.”

I vår förment så upplysta tid har insikten om att frihet måste bäras upp av ansvarstagande ibland fått stå tillbaka för ”liberala” idéer om en närmast obegränsad personlig frihet utan något eget ansvarstagande alls. Samhället har fått skulden för allt, och det har ansetts ofint och moraliserande att påminna om personligt ansvar. Men en sådan form av ansvarlöst frihetstänkande är en återvändsgränd. Att exempelvis smita från ansvaret för hatinlägg genom att dölja sin identitet i anonymiteten på internet är att missbruka sin frihet, påpekar i dag Erik Helmerson på liberala Dagens Nyheters ledarsida under rubriken ”Stå för åsikterna”. Så sant som det var sagt. Och inte en dag för tidigt, skulle man kunna tillägga.

Ulf Jonsson 2011-08-30

”Skrämmande kyrklig strävan” är rubriken på Fredrik Sjöbergs recension, i Svenska Dagbladet den 30 juli, av journalisten Alan Poseners bok Påvens korståg. Såväl påveämbetet, Joseph Ratzinger som person samt den katolska kyrkan som sådan upplevs som skrämmande. Jag undrar om inte samma adjektiv passar för att beskriva de antaganden och attityder som Sjöberg själv ger uttryck för. Då syftar jag inte enbart på bilden av påven och den katolska kyrkan, utan framför allt på det monopol som majoritetens åsikt ges i recensionen.

Redan i första meningen antyds att konsensus i det moderna samhället inte tål att ifrågasättas: ”Påvens politiska ambitioner och religiösa ideal är i konflikt med det moderna samhället.” Är det principiellt sett otänkbart att ha en annan hållning än den som majoriteten omfattar? Vidare: ”Katolska kyrkan är en marginell företeelse i Sverige.” Innebär det att en minoritet är irrelevant och/eller alltid har fel? För övrigt, vilken funktion har egentligen hänvisningen till den nationella identiteten i uttrycket ”den reaktionäre tysken i Rom”?

Utifrån en övertygelse om att religion helst ska förbli privat och inte blanda sig i politiken, tycks Sjöberg dessutom ha svårigheter med den insats som påven Johannes Paulus II gjorde för att bryta kommunismens dominans i det forna östblocket. Det fanns väl en del brister i den allenarådande modellen på andra sidan järnridån?

Sjöbergs varningssignal att påvens sällskap är farligt behöver kompletteras med ett sannolikt scenario att nästa generation kommer att revidera vår egen samtids självklarheter. Historien har dessutom visat att det kan vara vanskligt att okritiskt ”följa John”, som barnleken heter.

Fredrik Heiding 2011-08-02

PS Allt som skrivs om den katolska kyrkan i Svenska Dagbladet är förstås inte tokigt. I dag publicerar man en initierad och välskriven understreckare av Yvonne-Maria Werner om Peter Seewalds senaste intervjubok med påven. DS

 

Svenska Dagbladet publicerade i går, den 30 juli, en recension av journalisten Alan Poseners bok ”Påvens korståg”. Man kan inte kalla det något annat än ett bottennapp. Poseners bok om påven Benedictus XVI (alias Joseph Ratzinger) är inte bara ”en stridsskrift” som han själv benämner den. Om man – som jag själv har gjort – noggrant läser boken från pärm till pärm, möter man det ena exemplet efter det andra på ensidigt faktaurval, orimliga tolkningar och betydelseglidningar.

Visst kan man ha olika åsikter om påven, men Poseners extremt ensidiga framställning är en ren nidbild. Ratzinger beskrivs i boken som en osympatisk och onaturlig figur redan som barn. Och därefter har det bara blivit värre, menar Posener. Det luktar katolikfobi lång väg.

Svenska Dagbladets recensent Fredrik Sjöberg antyder visserligen först att boken bör läsas med en skeptisk attityd, men sedan sväljer han ändå Posensers tolkning fullständigt. Inte en enda kritisk fråga till Poseners bild av Ratzinger får plats i Sjöbergs recension. Följdriktigt drar recensenten slutsatsen att Ratzinger har en skrämmande vision för framtiden: påven vill ha tillbaka medeltiden och själv börja utöva samma slags kontroll över Europa som ledarna i Teheran utövar i sin maktsfär.

Vad som är skrämmande i sammanhanget är väl snarare att ett hopkok av lösryckta citat och illviliga tolkningar uppenbarligen kan vinna tilltro även på stora tidningars kulturredaktioner. Man blir besviken över att Svenska Dagbladet nedlåter sig till sådant. Jag som trodde att Svenska Dagbladet hade ambitionen att låta kompetenta recensenter skriva om läsvärda böcker. Bottennapp, Svenska Dagbladet!

Ulf Jonsson 2011-07-31