arkiv

Vatikanen

På initiativ från Vatikanen anordnas denna vecka en serie samtal och möten mellan katolska kyrkan och icke-troende. Samtalen, som äger rum i Rumäniens huvudstad Bukarest, kallas ”Dialogue au Parvis des Gentiles” (Dialog på hedningarnas förgård) och avsikten är att stärka den intellektuella dialogen. Tvådagarsmötet börjar på tisdagen, den 11 oktober, med en offentlig diskussion mellan presidenten i det påvliga kulturrådet, kardinal Gianfranco Ravasi och författaren och ledaren för det rumänska kulturinstitutet Horia-Roman Patapievici. Dagen därpå står på programmet ett symposium med kardinal Ravasi och rumänska akademiker från ”Kollegium nya Europa” i Bukarest.

Beteckningen ”Hedningarnas förgård” syftar på den plats vid templet i det antika Jerusalem, som var upplåten för icke-judar, och det påvliga kulturrådet anknyter med dessa samtal till en idé från påven Benedictus XVI. Denne hade i ett tal vid julmottagning för kurian 2009 förordat en fördjupad dialog med ateismen.

På våren 2011 påbörjade ”Hedningarnas förgård” sitt arbete med en högtidlig ceremoni i UNECOS byggnad i Paris och sammankomster i Sorbonneuniversitetet, franska institutet och i ärkebiskopens kulturcentrum, ”Collège des Bernardins”. Detta inledningsmöte avslutades med en fest framför Notre Dame katedralen, vid vilken Benedictus XVI via videolänk uppmanade både troende och icke-troende människor att arbeta tillsammans för en värld av frihet, jämlikhet och broderskap. För att det skall bli möjligt måste troende och icke-troende övervinna sitt ömsesidiga avståndstagande och den beröringsångest man ofta känner inför varandra, manade påven.

Kathpress 2011-10-09

Nu i dagarna får prenumeranterna årets femte nummer av Signum. Ett ovanligt spännande nummer, om jag får säga det själv. Förhållandet mellan stat, civilsamhälle och trossamfund är ett tema som vi tar upp lite då och då i våra spalter. Som exempelvis i ledaren om den sekulära staten i årets nummer 2, liksom i intervjun med SST:s generalsekreterare Åke Göransson i nummer 4. I det nu aktuella numret tar Kjell Blückert upp temat i ledaren och DN:s tidigare chefredaktör Anders Mellbourn skriver initierat om frågan i artikeln ”Civilsamhället när det är svenskt”.

Två andra artiklar i Signum nummer 5 som jag gärna vill puffa lite extra för är intervjun med kardinal Kurt Koch och Mikaels Stenmarks artikel om ateism och gudstro. Kardinal Koch är chef är för Vatikanens Råd för de kristnas enhet och har som sådan en unik roll för ekumeniken mellan de kristna samfunden på det globala planet. Läs honom kommentera den katolska kyrkans relationer till de ortodoxa kyrkorna, till Svenska kyrkan och pingströrelsen! Mikael Stenmark är professor i religionsfilosofi i Uppsala och har gjort sig ett namn internationellt genom flera uppmärksammade böcker om förhållandet mellan religion och naturvetenskap. Det är spännande att ta del av tankarna i hans senaste artikel, där han argumenterar för att det kan vara rationellt att tro på Gud eller att vara agnostiker, men knappast att vara ateist.

Bland de andra godbitarna i senaste Signum finner man också texter med anledning av Tomas Tranströmers 80-årsdag, liksom Paideias respektive Newmanistitutets 10-årsdagar. Tolle, lege!

Ulf Jonsson 2011-09-09

På Irland pågår för närvarande en intensiv debatt om tystnadsplikten för präster som tar emot bikt. En präst får under inga omständigheter avslöja biktens innehåll. Absolut tystnadsplikt gäller (Katolska kyrkans katekes, nr 1467). I samband med uppdagandet av pedofilskandaler under de senaste åren har denna norm kommit att diskuteras. Hur ska prästen reagera om en person som gjort sig skyldig till sexuella övergrepp bekänner detta i bikt? Stockholms katolska stift (det vill säga den katolska kyrkan i Sverige) klargör i Beredskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar (2010, första versionen 2004): ”Observera att en präst som under bikt får kännedom om ett sexuellt övergrepp är bunden av den tystnadsplikt som gäller vid bikt. Prästen ska dock anmoda den biktande att anmäla övergreppet.” Om en person som själv har utsatts för sexuella övergrepp och upplyser om detta, eller om någon annan person förmodar att övergrepp har begåtts, gäller andra normer. Då skall detta anmälas till generalvikarien (en inomkyrklig förtroendepost) och till polisen: ”Alla misstankar om att det har begåtts sexuella övergrepp ska anmälas till polis och sociala myndigheter” (nr 7, sid. 17). Denna anmälan gör antingen generalvikarien eller den som har utsatts.

Under den gångna veckan nådde striden om tystnadsplikten en ny höjdpunkt på Irland. För den senaste skärpningen i tvisten ansvarar ett uttalande från Vatikanen om ett lagförslag från Irlands justitieminister Alan Shatter. Enligt detta förslag måste varje präst i framtiden meddela polisen om varje misstänkt övergrepp på barn, också när han fått veta det under bikt. Om han inte gör detta riskerar han upp till fem års fängelse.

Sedan undersökningen om övergrepp i stiftet Cloyne på Irland offentliggjordes den 13 juli 2011 har relationen mellan kyrkan och den irländska staten hamnat på en historiskt låg nivå. Cloyne-rapporten undersökte beskyllningar mot 19 präster, avseende övergrepp som ska ha begåtts mellan åren 1996 till 2009. I två fall handlar det om händelser från åren 1930 till 1990.

Rapporten kritiserade att den största delen av övergreppen inte hade meddelats till de civila myndigheterna. Redan på dagen för offentliggörandet framställde Shatter sitt lagförslag.

Även den konservative premiärministern Enda Kenny reagerade. Kort efter rapportens publicering kritiserade han i ett tal inför parlamentet Vatikanen i ovanligt skarpa ordalag. Efter avslöjandena kan relationerna mellan kyrkan och den irländska staten ”inte vara som i gamla tider”, säger Kenny. Bland annat förebrådde politikern Vatikanen för att man ända till 2008 inte vidtog nödvändiga åtgärder i form av åtal. Man hade tonat ner anklagelserna från ”dem som man våldfört sig på och dem som man plågat” för att rädda institutionens rykte.

I den följande diplomatiska krisen råkade Shatters lagförslag nästan i glömska. På söndagen, den 28 augusti, uttalade sig sedan den irländska katolska kyrkans ledare, kardinal Sean Brady, tydligt i en predikan. Kärnan var bikthemligheten, som Brady med tydliga ord försvarade.

Brady underströk betydelsen av den ”heliga och hemliga” biktens ordning. Varje förslag som undergräver bikthemlighetens oantastlighet sätter sig upp mot ”varje katoliks rätt till religions- och samvetsfrihet”.

På måndagen, den 29 augusti, uttalade sig sedan Vatikanen och gav kardinal Brady sitt stöd. ”Den katolska kyrkan avsäger sig inte i något fall bikthemligheten” betonade ställföreträdande talesmannen för Vatikanen, Ciro Benedettini.

Det irländska justitiedepartementet reagerade omedelbart. Redan samma dag sade en taleskvinna att den planerade lagen skulle börja gälla utan hänsyn ”till religiösa gruppers interna regler”. Regeringen är besluten att lägga fram ett lagförslag under nästa mandatperiod. ”Just därför att tidigare så många misstänkta fall inte anmälts blir sexualbrottslingar invaggade i säkerhet och följaktligen uppmuntrade att även i fortsättningen begå övergrepp mot barn”, säger taleskvinnan.

Också den irländska familjeministern Francis Fitzgerald bekräftar för radio RTE att hon vill införa denna nya anmälningsplikt av övergrepp i alla organisationer där man arbetar med barn. Fitzgerald hade redan i juli månad uttryckligt hänvisat till att meddelandeplikten inte kunde få göra halt framför biktstolen.

Planerna skärpte ytterligare krisen mellan kyrkan och den irländska staten. En präst från den nordirländska Londonderry, Paddy O’Kane sade på tisdagen i dagstidningen Belfast Telegraph att de katolska prästerna hellre skulle gå i fängelse än bryta bikthemligheten: ”naturligtvis måste skyddet av barnen säkerställas. Dock kan prästen inte längre utöva sitt ämbete på ett riktigt sätt utan erkännandet av det speciella förtroende som finns mellan präst och den biktande”. Se vidare Belfast Telegraph-ledare.

Red. 2011-09-03; Kathpress 2011-08-31

Läs också Irish Independent

Vatikanens dagstidning L’Osservatore Romano uppmärksammar i dag, onsdag den 10 augusti, i en längre artikel på sin förstasida Ulla Gudmundsons publikation ”Påven Benedictus, kyrkan och världen”, utgiven i en skriftserieserie av Utrikespolitiska institutet. Ulla Gudmundson är Sveriges ambassadör i Vatikanen.

Den engelska versionen av artikeln finns här.

Läs kommentaren på UD:s blogg här.

 

I provinsen Shandong i östra Kina har ytterligare fyra katolska präster arresterats. De fyra tillhör den underjordiska katolska kyrkan, som är lojal med påven i Rom. Arresteringen ägde rum natten till i onsdags, den 3 augusti, och uppges bero på att de fyra prästerna vägrar att bli medlemmar i den så kallade patriotiska katolska kyrkan, som kontrolleras av regimen i Peking. Det meddelade i går, lördag, den katolska nyhetsbyrån Asianews.

Prästerna uppges nu sitta i isoleringshäkte i staden Dongming och de får ingen mat. Katoliker i staden har vänt sig till Vatikanen för att be påven att framföra ett krav till den kinesiska regeringen att prästerna ska friges. De fyra prästerna deltog i en retreat vid en katolsk retreatgård i staden Luquan, när polisen på natten bröt sig in och arresterade dem. Prästernas namn är: Wang Chengli (48 år), Zhao Wuji (50 år), Li Xianyang (34 år) och Sun Guichun (38 år).

Efter några av år av mer avspända relationer mellan Vatikanen och regimen i Peking har de kinesiska myndigheterna sedan en tid tillbaka en mer hårdför linje gentemot Vatikanen och de kinesiska katoliker som vill vara lojala med påven. I juni och juli vigdes exempelvis två katolska biskopar i Kina på regimens uppdrag, utan det påvliga tillstånd som den katolska kyrkolagen kräver. Den underjordiska katolska kyrkan utsätts regelbundet för trakasserier och hot från de kinesiska myndigheterna.

Kathpress 2011-08-06

Den tyske kardinalen Walter Kasper tillbakavisar nu spekulationerna om en hotande kyrkosplittring i Tyskland. Påståenden om en möjlig splittring inom den katolska kyrkan i Tyskland publicerades häromveckan i det tyska nyhetsmagasinet Focus. Focus hävdar också att vissa kretsar i Vatikanen har samlat uppgifter om en möjlig tysk kyrkosplittring i en inofficiell dossier. Walter Kasper, en ansedd kuriekardinal som under många år var chef för det Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet, uttalar sig om frågan i en artikel som ingår i tisdagens utgåva av Christ und Welt, en bilaga till den tyska veckotidskriften Die Zeit. Kasper betecknar det hela som ”ett grundlöst rykte om sammansvärjning” och som ”en kombination av separata och orimligt uppblåsta uppgifter som tillsammans blivit ett luftslott.”

”Jag får intrycket av att misstron mot kyrkan sprids medvetet och att en splittring rentav provoceras fram”, menar kardinalen som en förklaring till de motiv som upphovsmännen bakom de grundlösa ryktena om en sammansvärjningsteori kan ha. Den i München baserade tidskriften Focus gjorde under pingsthelgen gällande att det finns en ”inofficiell dossier” i Vatikanen. Denna dossier sägs beskriva hur en splittring av den katolska kyrkan i Tyskland framkallas av romkritiska strömningar bland tyska katoliker. Bakom dessa romkritiska strömningar står, menar man, vissa bestämda katolska personer och grupper i Tyskland, nämligen några enskilda tyska biskopar, vissa framträdande katolska politiker, samt delar av Jesuitorden.

Enligt den granskning av uppgifterna som Christ und Welt publicerar i sin utgåva tisdagen den 21 juni bygger påståendena ursprungligen på ett blogginlägg från den vanligtvis välinformerade Vatikankännaren Andrea Tornielli, som skriver för den italienska tidningen La Stampa. Redan den 8 juni skrev Tornielli på sin blogg att somliga kretsar i Vatikanen förmodar att reformivriga krafter inom den tyska katolicismen bedriver en organiserad romkritisk kampanj inför påvens besök i Tyskland i september.

Kardinal Walter Kasper hävdar dock i sitt uttalande i Christ und Welt att det inte existerar någon sådan centralstyrd antiromersk kampanj bland tyska katoliker i syfte att splittra kyrkan. De uttalanden och aktioner som den föregivna dossiern uppges referera till, exempelvis ett öppet brev skrivet av katolska politiker och uppropet Memorandum av ett stort antal teologer från februari månad, utgör enskilda initiativ, men de utgör inte en serie centralt samordnade aktioner, menar kardinal Kasper. Dessutom kan, enligt Christ und Welt, Kasper heller inte tänka sig att det finns några kretsar inom Vatikanen som på något sätt försöker driva på detta händelseförlopp: ”Vem skulle det i så fall vara? Jag kan inte komma på någon här i Vatikanen som skulle göra något sådant.”

Kardinal Kasper pekar i sitt uttalande på det stora intresse som påvebesöket i Tyskland i september redan nu väcker bland de tyska katolikerna. ”Det finns en stor, hittills mestadels tigande majoritet av katoliker, som visserligen ställer sig kritiska till ett och annat, men som samtidigt helt enkelt vill vara katoliker och som är trötta på röster från olika håll som ständigt håller på och kritiserar kyrkan”, säger Kasper.

Kathpress 2011-06-21

I Kina planerar uppenbarligen den regimtrogna officiella delen av den katolska kyrkan att genomföra en ny biskopsvigning utan påvens tillstånd, i strid mot kyrkolagen. Den katolska nyhetsbyrån Ucanews meddelar att man i den centralkinesiska provinsen Hebei, i staden Wuhan, nu förbereder att på torsdag den 9 juni biskopsviga den 50-årige regeringstrogne prästen Joseph Shen. Präster och biskopar som tillhör den underjordiska och påvetrogna delen av kyrkan har utsatts för starka påtryckningar från de kinesiska myndigheterna att delta vid ceremonin nästa torsdag. Kyrkliga källor uppger att Shen, som blev prästvigd 1988, dessutom själv inte vill bli vigd till biskop.

Stiftet Wuhan har ingen biskop sedan 2007, då föregångaren Bernardine Dong Guangqing avled. Denne vigdes själv till biskop utan påvens tillstånd 1958, men erkändes i efterhand 1984 av påven Johannes Paulus II som rättmätig biskop av Wuhan.

I Kina beräknas det finnas runt 13 miljoner katoliker. Relationerna mellan Vatikanen och regeringen i Peking är, efter en tid av töväder, nu återigen frostigare efter genomförandet av en kyrkorättsligt otillåten biskopsvigning i november förra året.

Nyligen kritiserade den katolske biskopen i Hongkong, John Tong, i skarpa ordalag bristen på religionsfrihet i Kina i ett tal han höll i samband med ett besök i Tyskland. Biskop Tong sade att minst två katolska biskopar och en katolsk präst för närvarande hålls fängslade av de kinesiska myndigheterna på okänd ort. Sammanlagt håller den kinesiska regimen för närvarande tio katolska biskopar och nästan 60 katolska präster i fängelse eller husarrest. En av prästerna från provinsen Hebei utsattes i början av året för svår tortyr.

Kathpress 2011-06-03

Mer information här och här.

I ett dokument publicerat idag, måndag den 16 maj, har Troskongregationen i Vatikanen preciserat sina föreskrifter för hanteringen av prästers sexuella övergrepp mot minderåriga. Alla katolska biskopskonferenser i hela världen ska före maj månad år 2012 ha utarbetat egna riktlinjer för hantering av sådana fall, i linje med det nya dokumentets föreskrifter. I sin skrivelse fastslår Troskongregationen att sexuella övergrepp på barn inte endast är ett brott ur kyrkorättslig synvinkel, utan också är ett allvarligt brott inför den statliga lagstiftningen. Därför måste alla misstankar om sexuella övergrepp inom kyrkan polisanmälas, så att de kan bli föremål för rättslig prövning i domstol.

Den nya skrivelsen för att hjälpa biskopskonferenserna med att utarbeta riktlinjer för behandlingen av fall av sexuella övergrepp mot minderåriga som begåtts av präster omfattar fem sidor.

Den första punkten (av tre) tar upp ”allmänna aspekter” och behandlar frågan om offren, förebyggande skydd av minderåriga, utbildningen av präster och ordensfolk, handledning av präster samt samarbetet med statliga myndigheter. Kyrkan ”måste” – heter det in den första punkten – ”visa sin beredskap att lyssna till offren och deras anhöriga och se till att de får psykologisk hjälp.”

Skrivelsen lovordar de initiativ som enskilda biskopskonferenser redan har tagit för förebyggande åtgärder i form av handlingsplaner. Dessa handlingsplaner har på sina håll fungerat som ”modeller” att följa för samhället som helhet, i hanteringen av fall av sexuella övergrepp.

När det gäller utbildningen av blivande präster så ska prästseminarier, som utbildar stiftspräster, till kandidaterna förmedla en positiv syn på kyskhet och celibat. Man riktar särskild uppmärksamhet på prästkandidater som byter från ett till ett annat prästseminarium. I dessa fall måste de överordnade ovillkorligen informera varandra ömsesidigt om orsakerna till byte av utbildningsort. Vid ett flertal tillfällen de senaste åren har det förekommit att prästkandidater, som avvisats från ett prästseminarium, har sökt sig till andra utbildningsorter utan att först redovisa sin bakgrund inför den nya seminarieledningen. Detta har i vissa fall fått allvarliga konsekvenser.

Vatikanen uppmanar i det nya dokumentet de katolska biskoparna runt om i världen eftertryckligt, att göra ”alla upptänkliga insatser” när möjliga fall av övergrepp mot barn, begångna av en präst, misstänks föreligga. Som en försiktighetsåtgärd kan biskopen begränsa den berörde prästens arbetsfält till dess att anklagelserna har prövats. Dessutom måste biskopen göra en polisanmälan i enlighet med den statliga lagstiftningen i det berörda landet. Detta gäller inte bara för lagbrott som präster har gjort sig skyldiga till, utan också för sådan begångna av ordensfolk och lekfolk som arbetar i kyrkliga institutioner.

Den andra punkten i skrivelsen sammanfattar de gällande kyrkliga normerna för hantering av sexuella övergrepp. Troskongregationen erinrar om att inköp och innehav samt spridning av barnpornografiskt material är straffbart enligt kyrkorätten.

Om misstanke om sexuella övergrepp mot barn föreligger, så måste biskopen respektive ordensledningen sätta igång en kyrkorättslig förundersökning. Om beskyllningen visar sig vara trovärdig ska biskopen vidarebefordra ärendet till Troskongregationen. Troskongregationen ska i sin tur göra en slutgiltig bedömning av prästens skuld. Finner man att prästen är skyldig så ska ett straff utan tidsbegränsning ges, som till exempel att den skyldige avsätts från prästämbetet (så kallad suspendering). Detta är det tyngsta straff som kyrkorätten förfogar över. Vid mindre allvarliga förseelser kan prästens arbetsfält inskränkas. Han kan då antingen få tillåtelse att ägna sig åt viss verksamhet men utestängas från varje form av kontakt med barn, eller helt och hållet förbjudas att verka offentligt. Men möjligheten för en präst att återgå till en ordinarie tjänstgöring med själavård ”är utesluten om denna tjänst innebär en fara för minderåriga eller väcker anstöt i församlingen”. Den sistnämnda preciseringen är viktig, eftersom det ibland har inträffat att en skyldig präst har omplacerats, vilket lett till starka protester i de berörda församlingarna.

Vidare heter det i den tredje delen av det nya dokumentet (”Anvisningar om tillvägagångssätt för de ansvarig”) att en person som har blivit offer för sexuellt övergrepp och har anmält brottet ska behandlas respektfullt. De kyrkliga tjänstemännen är förpliktade att erbjuda offren själavård och psykologisk hjälp. Den rådgivande kommissionen – som några biskopskonferenser har utsett (exempelvis den tyska, österrikiska och schweiziska) – för granskning och utvärdering av enskilda fall, kan dock inte ersätta den berörde biskopens egna bedömning.

Vatikanradion 2011-05-16

Läs hela dokumentet på engelska här.

Läs John L Allens kommentar till det nya dokumentet här.

I dag, måndag den 16 maj, har Vatikanen publicerat ett nytt dokument med regler för arbetet mot sexövergrepp inom kyrkan. Enligt de nya reglerna, som ska tillämpas över hela världen, fastställs exempelvis att alla misstankar om övergrepp inom kyrkan måste polisanmälas. Biskoparna världen över åläggs dessutom att göra vad de kan för att ge stöd och återupprättelse till dem som utsatts för övergrepp.

Mer information följer inom kort.

Mer information på engelska här. Läs Vatikanens nya dokument här.

Red., 2011-05-16

År 2007 utfärdade påven Benedictus XVI ett s k motu proprio, Summorum pontificum, med nya normer för firandet av den s k tridentinska mässan, alltså den latinska mässordning som var i bruk fram till den liturgiska reform som beslutades av Andra Vatikankonciliet och som trädde i kraft omkring 1970.

I jämförelse med den äldre ordningen innebar de nya gudstjänstböckerna ett utomordentligt berikande av liturgin, inte minst genom den nya ordningen för kyrkoåret, bibelläsningarna och framför allt tidebönen, som kanske var den mest lyckade frukten av reformen. Konciliet ville alls inte avskaffa latinet eller den gregorianska sången — tvärtom slog man uttryckligen vakt om dessa historiska skatter — men utvecklingen tog sin egen väg, och det gamla kyrkospråket och dess eget sångsätt förpassades ut i kyrkolivets marginaler, utom i de kloster och andra miljöer där man särskilt odlade traditionen.

Många katoliker var fästa vid de traditionella gudstjänstformerna och kände stark frustration inför reformen, i synnerhet som den ofta genomfördes okänsligt och okunnigt. I kyrkohistorien är det inte ovanligt att proteströrelser bildas i samband med ändringar i gudstjänstordningen. Turbulensen efter konciliet ledde även till att schismatiska rörelser bildades, den mest kända kring utbrytarbiskopen Michel Lefevbre, som formellt exkommunicerades 1988.

För att tillmötesgå önskemål från mer moderata katoliker (som alls inte vill frondera mot konciliet eller mot Rom) om tillgång till den gamla liturgiska ordningen bestämde Benedictus 2007 att denna i fortsättningen ska anses som en likvärdig parallellform till den nya. Den äldre (”extraordinarie”) ordningen ska firas enligt det missale som utgavs av Johannes XXIII år 1962. De nya ordningen kallas den ”ordinarie”.

I går, den 13 maj, publicerade Vatikanen mer preciserade tillämpningsbestämmelser i instruktionen Universæ Ecclesiæ, grundad på de senaste årens erfarenheter. Överallt där det finns en grupp troende som önskar fira mässan enligt ”usus antiquior” (den officiella termen för den ”tridentinska” formen) ska de ha möjlighet att göra detta, utan att behöva inhämta speciella tillstånd av den lokale biskopen eller kyrkoherden. Detta medgivande gäller inte grupperingar som underkänner Andra Vatikankonciliet eller de gudstjänstordningar som utkommit efter beslut av detta kyrkomöte, inte heller sådana som motsätter sig påvens auktoritet (läs: medlemmarna av prästsällskapet Pius X, den numera avlidne ärkebiskop Lefevbres anhängare).

För att vara kvalificerad att fira mässan enligt den äldre ordningen ska en präst ha nödvändiga kunskaper i latin och liturgi. De religiösa ordnar som 1962 följde en egen rit (t ex dominikaner och kartusianer) har rätt att följa dessa ordensspecifika riter även i fortsättningen.

Man kan förutse att den gamla ordningen inom överskådlig framtid berikas med nya helgonfester och prefationer som tillkommit efter konciliet. Hur det äldre och det nuvarande kalendariet ska harmonieras sägs inte. Kanske kommer en ny upplaga av usus antiquior att publiceras.

Kommissionen Ecclesia Dei, som upprättades för att komma tillrätta med schismen 1988, ges utökade befogenheter att avdöma tvistemål angående firandet av den äldre ordningen. Man kan tillägga att Benedictus XVI själv aldrig har firat mässan enligt den äldre ordningen sedan han tillträdde påveämbetet.

Dessa preciserade bestämmelser är uppenbarligen uttryck för påvens önskan att slå vakt om en mångsekelgammal andlig rikedom — samt att avdramatisera spänningarna i kyrkan mellan förnyare och traditionalister.

Det ska finnas plats för alla lojala katoliker i kyrkan, så tycks resonemanget gå.

Anders Piltz 2011-05-14

Läs hela dokumentet på engelska här.