arkiv

Vatikanen

I ett dokument publicerat idag, måndag den 16 maj, har Troskongregationen i Vatikanen preciserat sina föreskrifter för hanteringen av prästers sexuella övergrepp mot minderåriga. Alla katolska biskopskonferenser i hela världen ska före maj månad år 2012 ha utarbetat egna riktlinjer för hantering av sådana fall, i linje med det nya dokumentets föreskrifter. I sin skrivelse fastslår Troskongregationen att sexuella övergrepp på barn inte endast är ett brott ur kyrkorättslig synvinkel, utan också är ett allvarligt brott inför den statliga lagstiftningen. Därför måste alla misstankar om sexuella övergrepp inom kyrkan polisanmälas, så att de kan bli föremål för rättslig prövning i domstol.

Den nya skrivelsen för att hjälpa biskopskonferenserna med att utarbeta riktlinjer för behandlingen av fall av sexuella övergrepp mot minderåriga som begåtts av präster omfattar fem sidor.

Den första punkten (av tre) tar upp ”allmänna aspekter” och behandlar frågan om offren, förebyggande skydd av minderåriga, utbildningen av präster och ordensfolk, handledning av präster samt samarbetet med statliga myndigheter. Kyrkan ”måste” – heter det in den första punkten – ”visa sin beredskap att lyssna till offren och deras anhöriga och se till att de får psykologisk hjälp.”

Skrivelsen lovordar de initiativ som enskilda biskopskonferenser redan har tagit för förebyggande åtgärder i form av handlingsplaner. Dessa handlingsplaner har på sina håll fungerat som ”modeller” att följa för samhället som helhet, i hanteringen av fall av sexuella övergrepp.

När det gäller utbildningen av blivande präster så ska prästseminarier, som utbildar stiftspräster, till kandidaterna förmedla en positiv syn på kyskhet och celibat. Man riktar särskild uppmärksamhet på prästkandidater som byter från ett till ett annat prästseminarium. I dessa fall måste de överordnade ovillkorligen informera varandra ömsesidigt om orsakerna till byte av utbildningsort. Vid ett flertal tillfällen de senaste åren har det förekommit att prästkandidater, som avvisats från ett prästseminarium, har sökt sig till andra utbildningsorter utan att först redovisa sin bakgrund inför den nya seminarieledningen. Detta har i vissa fall fått allvarliga konsekvenser.

Vatikanen uppmanar i det nya dokumentet de katolska biskoparna runt om i världen eftertryckligt, att göra ”alla upptänkliga insatser” när möjliga fall av övergrepp mot barn, begångna av en präst, misstänks föreligga. Som en försiktighetsåtgärd kan biskopen begränsa den berörde prästens arbetsfält till dess att anklagelserna har prövats. Dessutom måste biskopen göra en polisanmälan i enlighet med den statliga lagstiftningen i det berörda landet. Detta gäller inte bara för lagbrott som präster har gjort sig skyldiga till, utan också för sådan begångna av ordensfolk och lekfolk som arbetar i kyrkliga institutioner.

Den andra punkten i skrivelsen sammanfattar de gällande kyrkliga normerna för hantering av sexuella övergrepp. Troskongregationen erinrar om att inköp och innehav samt spridning av barnpornografiskt material är straffbart enligt kyrkorätten.

Om misstanke om sexuella övergrepp mot barn föreligger, så måste biskopen respektive ordensledningen sätta igång en kyrkorättslig förundersökning. Om beskyllningen visar sig vara trovärdig ska biskopen vidarebefordra ärendet till Troskongregationen. Troskongregationen ska i sin tur göra en slutgiltig bedömning av prästens skuld. Finner man att prästen är skyldig så ska ett straff utan tidsbegränsning ges, som till exempel att den skyldige avsätts från prästämbetet (så kallad suspendering). Detta är det tyngsta straff som kyrkorätten förfogar över. Vid mindre allvarliga förseelser kan prästens arbetsfält inskränkas. Han kan då antingen få tillåtelse att ägna sig åt viss verksamhet men utestängas från varje form av kontakt med barn, eller helt och hållet förbjudas att verka offentligt. Men möjligheten för en präst att återgå till en ordinarie tjänstgöring med själavård ”är utesluten om denna tjänst innebär en fara för minderåriga eller väcker anstöt i församlingen”. Den sistnämnda preciseringen är viktig, eftersom det ibland har inträffat att en skyldig präst har omplacerats, vilket lett till starka protester i de berörda församlingarna.

Vidare heter det i den tredje delen av det nya dokumentet (”Anvisningar om tillvägagångssätt för de ansvarig”) att en person som har blivit offer för sexuellt övergrepp och har anmält brottet ska behandlas respektfullt. De kyrkliga tjänstemännen är förpliktade att erbjuda offren själavård och psykologisk hjälp. Den rådgivande kommissionen – som några biskopskonferenser har utsett (exempelvis den tyska, österrikiska och schweiziska) – för granskning och utvärdering av enskilda fall, kan dock inte ersätta den berörde biskopens egna bedömning.

Vatikanradion 2011-05-16

Läs hela dokumentet på engelska här.

Läs John L Allens kommentar till det nya dokumentet här.

I dag, måndag den 16 maj, har Vatikanen publicerat ett nytt dokument med regler för arbetet mot sexövergrepp inom kyrkan. Enligt de nya reglerna, som ska tillämpas över hela världen, fastställs exempelvis att alla misstankar om övergrepp inom kyrkan måste polisanmälas. Biskoparna världen över åläggs dessutom att göra vad de kan för att ge stöd och återupprättelse till dem som utsatts för övergrepp.

Mer information följer inom kort.

Mer information på engelska här. Läs Vatikanens nya dokument här.

Red., 2011-05-16

År 2007 utfärdade påven Benedictus XVI ett s k motu proprio, Summorum pontificum, med nya normer för firandet av den s k tridentinska mässan, alltså den latinska mässordning som var i bruk fram till den liturgiska reform som beslutades av Andra Vatikankonciliet och som trädde i kraft omkring 1970.

I jämförelse med den äldre ordningen innebar de nya gudstjänstböckerna ett utomordentligt berikande av liturgin, inte minst genom den nya ordningen för kyrkoåret, bibelläsningarna och framför allt tidebönen, som kanske var den mest lyckade frukten av reformen. Konciliet ville alls inte avskaffa latinet eller den gregorianska sången — tvärtom slog man uttryckligen vakt om dessa historiska skatter — men utvecklingen tog sin egen väg, och det gamla kyrkospråket och dess eget sångsätt förpassades ut i kyrkolivets marginaler, utom i de kloster och andra miljöer där man särskilt odlade traditionen.

Många katoliker var fästa vid de traditionella gudstjänstformerna och kände stark frustration inför reformen, i synnerhet som den ofta genomfördes okänsligt och okunnigt. I kyrkohistorien är det inte ovanligt att proteströrelser bildas i samband med ändringar i gudstjänstordningen. Turbulensen efter konciliet ledde även till att schismatiska rörelser bildades, den mest kända kring utbrytarbiskopen Michel Lefevbre, som formellt exkommunicerades 1988.

För att tillmötesgå önskemål från mer moderata katoliker (som alls inte vill frondera mot konciliet eller mot Rom) om tillgång till den gamla liturgiska ordningen bestämde Benedictus 2007 att denna i fortsättningen ska anses som en likvärdig parallellform till den nya. Den äldre (”extraordinarie”) ordningen ska firas enligt det missale som utgavs av Johannes XXIII år 1962. De nya ordningen kallas den ”ordinarie”.

I går, den 13 maj, publicerade Vatikanen mer preciserade tillämpningsbestämmelser i instruktionen Universæ Ecclesiæ, grundad på de senaste årens erfarenheter. Överallt där det finns en grupp troende som önskar fira mässan enligt ”usus antiquior” (den officiella termen för den ”tridentinska” formen) ska de ha möjlighet att göra detta, utan att behöva inhämta speciella tillstånd av den lokale biskopen eller kyrkoherden. Detta medgivande gäller inte grupperingar som underkänner Andra Vatikankonciliet eller de gudstjänstordningar som utkommit efter beslut av detta kyrkomöte, inte heller sådana som motsätter sig påvens auktoritet (läs: medlemmarna av prästsällskapet Pius X, den numera avlidne ärkebiskop Lefevbres anhängare).

För att vara kvalificerad att fira mässan enligt den äldre ordningen ska en präst ha nödvändiga kunskaper i latin och liturgi. De religiösa ordnar som 1962 följde en egen rit (t ex dominikaner och kartusianer) har rätt att följa dessa ordensspecifika riter även i fortsättningen.

Man kan förutse att den gamla ordningen inom överskådlig framtid berikas med nya helgonfester och prefationer som tillkommit efter konciliet. Hur det äldre och det nuvarande kalendariet ska harmonieras sägs inte. Kanske kommer en ny upplaga av usus antiquior att publiceras.

Kommissionen Ecclesia Dei, som upprättades för att komma tillrätta med schismen 1988, ges utökade befogenheter att avdöma tvistemål angående firandet av den äldre ordningen. Man kan tillägga att Benedictus XVI själv aldrig har firat mässan enligt den äldre ordningen sedan han tillträdde påveämbetet.

Dessa preciserade bestämmelser är uppenbarligen uttryck för påvens önskan att slå vakt om en mångsekelgammal andlig rikedom — samt att avdramatisera spänningarna i kyrkan mellan förnyare och traditionalister.

Det ska finnas plats för alla lojala katoliker i kyrkan, så tycks resonemanget gå.

Anders Piltz 2011-05-14

Läs hela dokumentet på engelska här.

En av Vatikanens främsta experter på dialogen mellan kristendom och islam, ärkebiskop Michael Fitzgerald, förklarade i en intervju med Vatikanradion i går, tisdag, att dialogen med islam är ännu viktigare nu efter Usama bin Ladins död. Ärkebiskop Fitzgerald var på 90-talet president för Påvliga rådet för interreligiös dialog och den nu saligförklarade påven Johannes Paulus II:s närmaste rådgivare när det gäller den katolska kyrkans relationer till islam. Idag är ärkebiskop Fitzgerald Vatikanens ambassadör (nuntius) i Egypten och Vatikanens sändebud till den Kairo-baserade Arabiska ligan (Arab League).

”Påven Johannes Paulus II var redan från början av sitt pontifikat mycket engagerad i frågorna om kyrkans relationer till andra religioner. Kyrkan har ett uppdrag till alla folk, vilket inte är det samma som att alla behöver bli kristna, enligt Andra Vatikankonciliet. Ingen kan anklaga Johannes Paulus II för att inte ha varit brinnande i sin kristna tro, men samtidigt hade han en djup respekt för människor med andra religiösa övertygelser – och de hade respekt för honom.”, säger Fitzgerald i intervjun och tillägger: ”Jag hoppas att dialogen med Al-Azhar universitetet kommer att återupptas… Jag tror att vi behöver få en ömsesidigt större förståelse för varandra… Det finns folk i Egypten som har kontakt med al-Qaida och några av deras ledare är från Egypten. Jag tror inte att Usama bin Ladins död kommer att sätta stopp för al-Qaidas aktiviteter, eftersom de är ett löst sammansatt konglomerat av människor snarare än en organiserad rörelse. Men låt oss hoppas att det inte blir några fler attacker och bomber…”

Vatikanradion 2011-05-03

Lyssna på Vatikanradions intervju med ärkebiskop Fitzgerald här.

När påven Benedictus XVI i söndags, den 1 maj, saligförklarade sin föregångare Johannes Paulus II följdes gudstjänsten på Petersplatsen av mer än en miljard människor världen över via tv och internet. På plats i Rom uppges 1,5 miljoner människor ha befunnit sig i och runt Vatikanen under saligförklaringen. Men även om det var anmärkningsvärt många som fanns på plats i Rom, så är det alltså ingenting mot det stora antal som såg ceremonin live på tv- och datorskärmar, nämligen drygt var sjätte människa på jorden. Det uppger idag, tisdag, italienska och amerikanska tv-bolag som sammanställt tittarsiffrorna för livesändningen från Vatikanen i söndags.

Efter att kistan med Johannes Paulus II:s kvarlevor ställts upp i Peterskyrkan efter söndagens ceremoni hade redan i går, på måndagseftermiddagen klockan 17.30, runt 350 000 människor defilerat förbi kistan. Efter att Peterskyrkan stängdes för allmänheten på måndagskvällen placerades kistan med den förre påvens kvarlevor i S:t Sebastians kapell i Peterskyrkans högra sidoskepp, där den nu fått sin permanenta placering.

Roms borgmästare Gianni Alemanno förklarade i ett uttalande att han var mycket nöjd med hur saligförklaringen avlöpt. 2500 poliser var i insats i Rom och inga allvarliga incidenter har rapporterats. Två miljoner vattenflaskor delades ut till deltagarna, och 2329 människor behandlades av läkare för olika slags åkommor.

Kathpress 2011-05-03

I en kommentar på måndagsförmiddagen sade påvens presstalesman Federico Lombardi att man från Vatikanens sida hoppas att al-Qaida-ledaren Usama bin Ladins död inte ger upphov till nya våldsdåd och hatbrott. ”Usama bin Ladin har ett massivt tungt ansvar både för tusentals människors död och för att han främjat hat och konflikter mellan olika folkgrupper. Han instrumentaliserade religionen för sina egna våldsamma ändamål. Likväl kan man ur ett kristet perspektiv inte glädja sig över en människan död. Bättre är att besinna sig på att varje människa har ansvar inför Gud och inför sina medmänniskor för hur hon lever sitt liv”, sade Lombardi i sitt uttalande i förmiddags.

Bland de kristna i Pakistan ökar nu efter bin Ladins död rädslan för repressalier från radikala talibaner och al-Qaida-terrorgrupper. Den katolske biskopen emeritus av Lahore, Lawrence Saldanha, säger i ett uttalande till den katolska nyhetsbyrån UCANews att ”de kristna här i landet är ett lätt mål att slå mot, medan invånarna i USA är längre bort.”

Även de katolska biskoparna i Indien har idag i ett uttalande uttryckt sin oro för terrorattacker från islamistiska terrorister mot landets kristna.

Kathpress 2011-05-02

Rapport direkt av Olle Brandt, på plats i Rom:

“Johannes Paulus II är salig för sin starka, generösa och apostoliska tro.” Det sade hans efterträdare och medarbetare under 23 år, den nuvarande påven Benedictus XVI, när han på söndagsförmiddagen saligförklarade den förre påven Karol Wojtyla under en mässa på Petersplatsen i Vatikanen inför hundratusentals människor i strålande vårsol. Det är unikt i modern tid att en påve saligförklaras så snart efter sin bortgång, bara sex år.

Själva saligförklaringsriten genomfördes i början av mässan genom att påvens vikarie för stiftet Rom kardinal Agostino Vallini formellt bad påven att saligförklara Johannes Paulus II och genom att Benedictus XVI svarade med den latinska formel som förkunnar att han kan vördas som salig. Hans liturgiska firningsdag kommer att vara den 22 oktober, årsdagen av hans val till påve år 1978. Saligförklaringen mottogs av jubel, applåder och viftande flaggor, särskilt polska.

Mässan på Petersplatsen koncelebrerades bland annat av den förre påvens sekreterare Stanislaw Dziwisz, numera kardinal och ärkebiskop av Krakow. En relik av Johannes Paulus II bars fram av den franska nunna, syster Marie Simon-Pierre, vars oförklarliga tillfrisknande tillskrivits den avlidne påvens förbön, tillsammans med systrer Tobiana, en polsk nunna som skötte den förre påvens hushåll under 27 år. Andra stater företräddes denna gång främst av sina ambassadörer, medan det var fler statschefer som samlades till begravningen av Johannes Paulus II år 2005, vilket är naturligt: en historisk ledares begravning angår alla, medan en saligförklaring i huvudsak rör dem som är intresserade av kristen tro. (Den svenska regeringen företräddes dock av både civilminister Stefan Attefall och Sveriges Vatikan-ambassadör Ulla Gudmundson.)

I sin predikan citerade den nuvarande påven Johannes Paulus II:s testamente, där han tackar den Helige Ande för det Andra Vatikankonciliet (1962-1965), där han själv var med. ”Jag är övertygad om att nya generationer kommer att kunna ösa ur konciliets rikedom,” skrev den förre påven. ”Som biskop var jag med på konciliet från den första till den sista dagen, och jag vill överlämna detta stora arv till alla dem som i framtiden skall kallas att förverkliga det.”

Benedictus XVI påminde om att Johannes Paulus II inledde sitt pontifikat med att uppmana den moderna världen att öppna alla dörrar för Kristus. Han sade att den förre påven återgav kristendomen dess roll som bärare av människors hopp, som under 1900-talet hade övertagits av marxism och framstegsideologi. Slutligen tackade han Gud för att själv ha fått stå den förre påven nära under 23 år som prefekt för Troskongregationen. Johannes Paulus II hjälpte honom med ”sitt andliga djup och sina rika intuitioner”. Allra sist lade påven till några improviserade ord: ”Han har ofta välsignat oss här på torget från påvepalatset. Nu ber vi honom: Helige Fader, välsigna oss!”

Hundratusentals människor hade i dag kommit till Rom för saligförklaringen och alla fick inte plats på Petersplatsen och dess paradgata Via della Conciliazione, som tillsammans inte rymmer mer än högst 250.000 personer. Alla sidorgator var avspärrade, och andra grupper fick nöja sig med att följa ceremonin på stora tv-skärmar på andra torg i staden och på Circus Maximus. Organisatörerna väntade sig en miljon deltagare på saligförklaringen, men när detta skrivs strax efter saligförklaringens avslutning är det ännu inte klart om de räknat rätt. Det höga deltagarantalet var inte unikt; man kan jämföra med andra populära helgonförklaringar som Padre Pio (2002) och Moder Teresa (2003). Troligen samlades fler till världsungdomsdagen i Rom i augusti 2000, som tros ha samlat två miljoner, och ännu fler till världsungdomsdagen i Manila 1995 då det talas om fem miljoner. Men det unika i vad som skedde på Petersplatsen i dag, den 1 maj, låg inte i antalet deltagare, utan i att en påve i modern tid saligförklaras med rekordfart.

Olle Brandt 2011-05-01