En velpelle till påve i Morettis nya film
Tvärsäkerhet är för många i dag en dödssynd. Att tvivla ses allmänt som mer sympatiskt, i synnerhet när det gäller religion. Det uppfattas som ett tecken på djupsinnighet och uppriktighet. Detta ställer så klart till vissa imageproblem för katolska kyrkan, där ”dogmatiskt” inte är något skällsord, utan en hedersbeteckning på de trossanningar vi verkligen kan veta är sanna. Så när det nu gjorts en ”påvefilm” med en i grunden välvillig, om än milt gäckande inställning till kyrkan så är det inte så konstigt att hjälten är en riktig velpelle. Jag talar om Nanni Morettis ”Vi har en påve” som nyligen haft svensk premiär.
Knappt har påven i filmen hunnit bli vald av kardinalskollegiet och stammat fram sitt ”ja” på frågan om han åtar sig uppdraget så bryter han samman i självtvivel och total oförmåga att agera enligt rollens krav. Just när han ska ut på balkongen och välsigna folksamlingen på Petersplatsen så låter han undslippa ett förtvivlat skri och förmår inte mer. Kardinalen som till folkets jubel har deklarerat ”Habemus papam” – vi har en påve – backar tillbaka med ett förtvivlat uttryck i ansiktet. De troende och en hel värld lämnas i ovisshet och får nöja sig med oklara besked om att den ännu inte namngivne påven dragit sig tillbaka i bön. Efter diverse förvirrade samtal med kurian och två psykoanalytiker, den ene spelad av regissören själv, rymmer påven och tillbringar några dagar med att driva runt, hänga med ett teatersällskap och fundera över livet. En vakt från schweizergardet får uppehålla skenet genom att vistas i hans rum och då och då passera vitklädd framför fördragna gardiner. Psykoanalytikern/Moretti interneras i Vatikanen, samtalar med de väntande kardinalerna och engagerar dem i volleybollturnering. Världen väntar.
Det är inte svårt att känna sympati för den arme, vacklande påven, i synnerhet som han verkar så mild och vänlig och har så vemodiga bruna ögon som han förvirrat riktar mot den krävande omgivningen. Så är det lätt att känna sig, inte minst i mörka november – orkeslös, otillräcklig inför omgivningens förväntningar, osäker på hur man ska leva upp till alla krav. Helst vill man ligga kvar i sängen – eller rymma med ett teatersällskap.
I förbifarten tonar en bild av kyrkan fram, och den är alltså förhållandevis godmodig. Regissören utnyttjar de tillfällen till anslående scener som ämnet erbjuder – skaran av rödklädda kardinaler som tågar in till konklaven sjungandes helgonlitanian, klungorna av troende som vakar på Petersplatsen i väntan på att röken som stiger från skorstenen ska vara vit och ange att en påve valts och den lätt klaustrofobiska stämningen bland kardinalerna därinne som inte släpps ut förrän valet är klart. Sympatiskt nog ber de alla tyst för sig själva och med viss desperation: Gode Gud, inte jag! I övrigt skildras kardinalerna mest som välmenande och aningen världsfrånvända äldre herrar.
Regissören använder även de möjligheter till mild komedi som uppstår i mötet mellan högtidligt och vardagligt, evigt och tillfälligt, som när de högtidsklädda kardinalerna fördriver tiden med att spela kort, eller när psykoanalytikernas standarjargong, inklusive ”oidipala konflikter”, ska tillämpas på påvens högst speciella livsöde. Några lätta kängor riktas mot kyrkan och dess formbundenhet, och man kan ana en viss hållning i kyrkofrågor när den vacklande påven då och då undslipper sig några fraser om att det behövs stora reformer. Mer oroande är att bön och mässfirande upptar en obefintlig del av de kyrkliga dignitärernas väntande tillvaro. Det närmaste man kommer är när en motionerande kardinal har vad som ser ut som en andaktsbok uppslagen framför sig på träningscykelns styre.
På det stora hela är ”Vi har en påve” inte så mycket en film om påveämbetet eller kyrkan som en film om sociala roller, identitetstvivel och allmänna otillräcklighetskänslor. Men jag lämnar biosalongen med en känsla av lättnad, såsom när man vaknat upp från en otrevlig dröm. ”Vi har en påve” – ja det har vi faktiskt i verkligheten, och lyckligtvis är han ingen velpelle.
Charlotta Levay 2011-11-07
Signumbloggen 