Det kristna julfirandet och dess traditioner

Den 24 och 25 december samlar katoliker, protestanter och ortodoxa många människor till att fira jul runt om i världen. Mer än 500 miljoner kristna firar jul i Europa, och i hela världen mer än 2,2 miljarder medlemmar i olika kristna samfund, firar den 24 och 25 december Jesu födelses fest. Katoliker, anglikaner, protestanter, och de flesta ortodoxa är förenade i detta firande. Endast de ortodoxa patriarkaten i Jerusalem, Moskva, Georgien och Serbien firar jul enligt den äldre julianska kalendern den 7 januari.

Kristi födelse firas sedan 300-talet den 25 december, förutom även vid Epifania den 6 januari, som också är en kyrklig fest med julkaraktär. Julafton, den 24 december, är enligt kyrkans gamla bruk en ”förfest” (vigilia) till julfesten. Från Rom utbredde sig julfirandet under andra hälften av 300-talet till Nordafrika, norra Italien, Spanien såväl som till Orienten. Detta firande blev snart den mest populära kristna festen under hela året, även om påsken är den kristna fest som har äldst rötter.

I Sverige sänder Sveriges television som vanligt julnattsmässan med påven Benedictus XVI direkt från Peterskyrkan i Vatikanen. I år börjar mässan dock två timmar tidigare än förr om åren, dvs redan klockan 22.00.

Den 26 december firas annorlunda liturgiskt just i år, enligt varje stifts beslut eller tradition: i Vatikanen och de flesta av de lokala katolska kyrkorna är det den heliga familjens fest, eftersom den 26 december i år är den första söndagen i jultiden. I den evangelisk-lutherska kyrkan i Württemberg firas sedan 2007 ärke-martyrernas dag som en ”dag för böner för förföljda kristna.” I den grekisk-ortodoxa kyrkan firas S:t Stefanusdagen den 27 december.

Här följer en redogörelse för hur den kristna julen traditionellt firas på några olika håll i världen.

Franciskus av Assisi ”uppfann” krubban

Krubban och julgranen är relativt sent tillkomna inslag i det kristna julfirandet. S:t Franciskus av Assisi fick år 1223 idén om att efterlikna Kristi födelse i stallet i Betlehem i form av en ”levande bild” med levande människor och djur. Från 1400-talet finns i kyrkor i Italien permanenta krubbor. Från 1600-1700-talet blev julkrubbor populära även utanför centrala Italien, som en rekonstruktion av den stora händelsen i Betlehem. Unika landskap utvecklades främst under barocken med speciella traditioner kring krubborna – som i Sicilien, Tyrolen, Oberbayern, Provence och Goralregionen kring Krakow.

Tidigare ogillades i protestantiska områden framställningen av krubbor. De tolererades dock av protestantiskt dominerade regeringar i Erzgebirge i Tyskland från mitten av 1800-talet. Då upplevde konsten att snida krubbor sina glansdagar.

Traditionen med julgran uppkom i Elsass

Granen blev först på 1800-talet den centrala julsymbol som den är idag. Den första skriftliga hänvisningen till pyntade julgranar finns i huvudstaden i Elsass, Strasbourg år 1606. Efter reformationen fick det nya modet spridning, först i protestantiska områden, även om somliga pastorer på 1600-talet polemiserade mot denna utveckling. Pastorerna uppmanade till reflektion över Guds Ord istället. Idag ses granen sina med ljus av kristna konfessioner som en symbol för stjärnan i Betlehem, som bebådade Jesu födelse.

Italien: krubban är central

Italienarna brukar fira julen (Il Natale) lite mer medvetet än övriga Europa. Liksom Jesus fick de första gåvorna av de tre vise männen, får de italienska barnen sina julgåvor först vid Trettondagsfesten, Epifania, den 6 januari. Under de senaste 30 åren har det dock blivit vanligt också i Italien att ge varandra gåvor också på kvällen den 24 december. Särskild uppmärksamhet fästs i Italien vid julkrubban: Så stor som möjligt och så naturtrogen som möjligt ska den vara.

Spanien: konungarna med kameler

Även i Spanien firas den 24 december traditionellt mera stilla och lugnt. De flesta barnen får, liksom i Italien, sina julklappar först den 6 januari, som är de tre vise männens dag (Los Reyes Magos). På natten mellan den 5 och 6 januari firar vuxna och barn i hela landet de tre vise männen med parader, där ibland riktiga kameler finns med. Barnen måste dagen före ställa ut bröd och vatten till dem utanför dörren. Sedan 1980-talet har även Spanien importerat traditionen med julgranen.

”Glöm inte det viktigaste”

I Storbritannien påminner den anglikanska kyrkan varje år vid jultiden med en stor reklamkampanj om det religiösa innehållet i julen. Men britterna är nog ännu trots allt inte så „avkristnade“ som det ofta påstås. Vid jul är också på andra sidan Engelska kanalen kyrkorna fulla.

Polen: Snabb och oväntad gäst

I Polen tas 24-timmarsfastan före jul fortfarande på stort allvar. På julafton står sedan en extra tallrik på bordet, liknande som vid den judiska sedermåltiden vid påsken. Tallriken utan någon gäst väntar på den tillfällige, objudna gästen. Så snart som den första stjärnan visar sig på himlen den 24 december serveras en serie med tolv vegetariska julrätter.

Grekland: Stora vatten-invigningen

En del av de ortodoxa kyrkorna – bland annat Konstantinopel, Grekland, Rumänien och Bulgarien – firar jul som Västkyrkan efter den gregorianska kalendern den 24-25 december. De andra – inklusive kyrkorna i Ryssland, Serbien, Georgien, Tjeckien, Polen och Jerusalem – firar enligt den julianska kalendern julafton den 6 och juldagen den 7 januari. Också Annandag jul, den 8 januari, är en stor festdag. Den 24 december drar barnen i Grekland genom gatorna med trummor och klockor och sjunger ”Kalanda”, en lovsång till Kristi födelse. Barnen får små presenter. I kyrkorna är nu Theotokos-ikonen med Maria och Jesusbarnet i centrum.

Nästan lika viktig som julen är i grekisk tradition den stora vattenvigningen på Trettondagen, den 6 januari (enligt den liturgiska kalendern för Konstantinopel och Aten). Den stora vatenvigninen tillhör de mest uttrycksfulla festerna i den ortodoxa kyrkan. Den påminner oss om Jesu dop i Jordanfloden och betraktas som en symbolisk välsignelse av hela naturen och skapelsen. Det är trons tecken att genom Guds människoblivande i Jesus Kristus hela skapelsen är förvandlad och ”allt har blivit nytt”. Samtidigt erinras om skyldigheten för varje kristen att arbeta för att skydda miljön.

Källa: Kathpress 2010-12-20